Gröna fingrar?

Hur många gånger har du hört talas om folk som har gröna fingrar? Precis som att det är något man föds med, en talang man har eller inte har. Jag hade det definitivt inte då jag var yngre. Gillade inte att hålla på i trädgården med föräldrarna, skulle aldrig ha kommit på att rensa i rabatterna av mig själv eller plocka en bukett. När jag flyttade hemifrån började jag samla på mig lite krukväxter och fick en växt i taget lära mig att det är vanligare att vattna ihjäl en växt än att döda den med torka. Jag insåg att växter precis som människor behöver god näring, vatten och ljus och lite i taget lärde jag mer om både skötsel och olika slags växter. Fortfarande gillade jag inte trädgårdslivet och intresserade mig mer för det som skedde inom hemmets fyra väggar. Så här i efterskott önskar jag att jag hade frågat mina föräldrar mer för att lära mig om grönsaker och blommor, särskilt som det har kommit att bli ett av mina största intressen. Ja, jag har verkligen blivit en planttant! Gröna fingrar har jag fortfarande bara när jag varit och rotat hos tomaterna, som på bilden här ovan.

När vi flyttade hit började jag inte odla tomater på en gång. Ladans stenvägg i söderläge kunde vi dock inte lämna outnyttjad, så det blev några plantor där för att testa omständigheterna. Jag använde mig av murarhinkar på en gång, förodlade småplantor inomhus som sedan, helt ogödslade, sattes ner i hinkarna i köpt planteringsjord med lite extra gödsel. Så där odlades det i flera år, men jag tyckte det blev en väldigt klen skörd varje år. Kunde det vara vinden som drog väldeliga just där? Vi testade att sätta upp fiberduk i väst och öst 2023 och såg att förutsättningarna genast förbättrades. Förra året byggde därför maken ett rejält skydd som väl mer blev ett öppet växthus och som kallas ”tomatkuvösen”. Jag läste på mer om extra gödsling under tillväxten och hur man kan rensa ganska friskt bland bladen nerifrån. Skörden blev riktigt bra, så i år har jag använt mig av de nya kunskaperna och varit bättre på att tjuva tomater, vattna ut tomatnäring med jämna mellanrum och så har jag bundit upp dem bättre. Än så länge ser det bra ut, men jag vet att det alltid brukar dyka upp pistillröta eller någon annan utmaning. Johannas Ålandstomater har vi fått smaka varsin och det är de som nu är på gång att rodna, resten av sorterna får vi vänta lite mer på. Tänk så roligt det kan vara att både odla, tillaga och äta sin egen mat!

För några år sedan hittade min syster gratis Ölandssten här i närheten. Kia:n jobbade hårt för att få hem alla stenar och vi byggde ett örthjul i trädgårdslandet. Jag ville att det skulle bli något slags örtagård liknande den i en klosterträdgård och hittade en färdig ritning (den är numera dyrare än då jag köpte den, men är mycket nöjd) då jag satt och googlade efter inspiration. Jag och maken fixade och byggde med Ölandsstenen som jag älskar fast den säkert inte varit inne sedan 70-talet. Jag håller på att försöka utrota malörten och ska sätta salvian där istället. Jag tryckte nämligen ner en körvel som jag fick av min syrra i pajbiten med timjan och salvia, så den senare får inte riktigt solen den behöver.

Såhär ser örthjulet ut från ett annat håll. Hålet till höger har alltså uppstått efter den bortklippta malörten.

Efter Mörtforshelgen hade sockerärterna exploderat! Jag hade inte hunnit med på ett par dagar innan vi åkte, så igår och idag har jag plockat flera kilon. Gjorde sockerärtssoppa till lunch som blev mindre god då jag inte hade vitt vin hemma och ersatte med vitvinsvinäger blandat i vatten. Jaja. Man kan inte vinna alla dagar. Själva sockerärterna är det inget fel på! De smakar bäst färska eller lätt kokta med smör och flingsalt, men då om inte ärterna vuxit sig för stora. De här lite mer välvuxna funkade jättebra att mixa efter att ha kokts i fem minuter. Som sagt, hade jag inte försökt mig på vintouchen hade det blivit jättegott.

I rabatterna växer det nu åt alla håll och kanter, trots den tuffa våren. Stockrosorna verkar ha etablerat sig ordentligt och kanske blir detta det första året de kommer att blomma som jag hade tänkt mig. Hippierabatten där Fars ringblommor lever loppan tillsammans med ett sammelsurium av fröpåsar med ettåringar tänkte jag skulle bli en perennrabatt i gula, orange och röda toner. Vi får väl se om det blir så när jag kommit lite längre. Och tro det eller ej (jag pratar med mig själv), fem av dahliasorterna har kommit igång med sin blomning! Som sagt, det har blivit långt bättre än jag förutsåg.

”Prinsessan Marie” blommar helt fantastiskt på rosenportalen som maken byggde. Jag är så glad!

Dessa bilder säger kanske ingenting, men jag försöker visa planen med de nya skotten som ska blomma nästa år. Trädgårdsmästarsvägerskan tipsade om en duktig rosenmästare, Jenny ”Niff” Barnes, som inspirerade mig till att försöka forma de nya skotten lite mer än vad jag gjort innan. Det är kanske lite väl avancerat för mig, men ett litet kors har jag iallafall gett mig på.

Annars ser eftermiddagarna ganska lika ut här hemma och jag NJUTER! Gurkorna har inte blivit sjuka än, de jättesena jordgubbarna har äntligen börjat mogna och luktärterna blommar som bara den. Gröna fingrar har jag fortfarande inte. Jag måste rådfråga Lena Israelssons trädgårdsbibel och folk som kan hela tiden, men planttant är jag till 100%. Jag älskar det och är så tacksam för utveckling, nya drömmar och planer och möjlighet att prova nya saker fast man ingenting kan. Än.