I går firade min kära gymnasievän och hennes trevlige man trettonårig bröllopsdag. Varje gång jag uppvaktar dem (när jag kommer ihåg) verkar hon lika överraskad över att jag kommer ihåg deras jubileum. Det är nu inte så underligt. Detta fina par gifte sig nämligen en dag innan vår femåriga förlovningsdag och den har jag inte glömt bort än så länge. (Jag kommer också ihåg minst ett brorsbarns födelsedag. Han höll på att få dela min dag även om han var lite bångstyrig och bestämde sig för att han ville fira själv. Jag vinner i alla fall med många år och en dag.) Det är smidigt att kunna hänga upp viktiga datum i varandra! Det kräver lite mindre tankeverksamhet. Å andra sidan har man en massa smidiga tekniska hjälpmedel nu för tiden, så det borde egentligen inte vara speciellt svårt att komma ihåg någonting.
Så – till dagens begivenhet. För arton år sedan förlovade vi oss på Drottningholm, maken och jag. Vi har klarat oss igenom både det ena och det andra sedan vi lovade varandra att satsa järnet. Vi är inte särdeles bra på att fira någonting med yviga gester eller flashiga gåvor. Idag firar vi till exempel genom att gå på konsert på två olika håll. (Vad ska man göra då två barn ska stöttas på två olika ställen samtidigt?) Till helgen går vi i stället på restaurang hela familjen tillsammans. Vårt löfte till varandra den där majdagen för många år sedan ledde nämligen fram till det finaste man kan tänka sig – tre fantastiska barn. Vi är inte längre ensamma i vår tvåsamhet, utan snarare fem.
Sturkö, sommaren 1994. Unga och aningslösa!
Lämna ett svar