Det är så underbart här ute på ön just nu. Igår lugnade vinden ner sig såpass att jag vågade mig på en promenad i skogen. Annars är jag aldrig speciellt sugen på att få en gren i huvudet.
På väg, vilken hoppfull bild! Det behöver inte gå fort, men att ha valt väg är en god känsla.
Och det här sedan! En och annan fågel som börjat kalla på kärlek samtidigt som solen strilar ner mellan de nakna grenarna. Mossans intensiva grönska kommer till liv och allt känns lite vackrare av de där solstrålarna.
Havet var betydligt lugnare än sist jag mötte det. Då hade jag tagit med två amerikanska tjejer till naturreservatet i bil och det gick vita gäss på vågorna. Det gick knappt att prata för ljudvolymen som vind och vatten orsakade. Tänk, va?
Naturens under. Tänk hur märkligt det är med allt från nedbrytning till konstiga livsformer som ser till att ta för sig bäst de kan.
Att avsluta en 1,5 h lång promenad med en varm kopp te och filt i soffan medan elden brinner i kakelugnen, det är livskvalitet. Jag tar inte mitt liv för givet. Just igår hade jag inga samtal, vilket visade sig vara precis vad jag behövde. Lyx finns av olika slag. Monetär lyx har vi inte i vårt liv, men livskvalitet av rikligt mått. Jag undrar ibland över livsval som lett hit, men vill inte ha det på något annat vis. ”Somliga går med trasiga skor”, andra har inte tid att prata med sina barn innan de går och lägger sig på kvällen. En del behöver gräva i sopor efter mat, andra spelar fotboll utan skor i linne och kalsonger och är lika glada för det. Det finns de som har allt, men som känner meningslösheten äta upp dem inifrån. Och kan jag inte bidra med något annat i detta liv än att predika tacksamhetens lov är jag nöjd.
Lämna ett svar