Förra veckan drog den kristna fastan igång utan varken buller eller bång, åtminstone inte som jag märkte. Vi sjöng med kören på högmässan denna första söndag i fastan, men vi hade inte jättemånga kyrkobesökare. Att det var fettisdag i tisdags har däremot få personer missat och jag vet att väldigt många har ätit väldigt många semlor. Bara hemma hos oss har det bjudits på sammanlagt 56 semlor vid två olika tillfällen och jag har ätit en som jag fick av syrran. (Enligt uppgift säljs över 40 miljoner semlor i Sverige varje år medan det bakas över 30 miljoner hemma hos folk.)
Jag har uppmärksammat fastan på lite olika sätt genom åren. I år var jag lite sen på bollen och har inte heller plockat fram fastehäftet. Jag har sökt på nätet och hittat några riktigt dåliga förslag på fastekalendrar, så det betyder att jag känner eld i baken för att få till något för mig själv innan veckorna har gått och påsken är här.
Något som har pockat på uppmärksamhet ända sedan jag funderade på mitt årsord för 2026 (FRÖJD) är det där med att mer ofta se mig själv som en del av en helhet. Att känna på hur det påverkar mig att låta egots gränser lösas upp för att bättre förstå min plats i världen. Inte för att radera mig själv, utan för att sluta låta världen cirkulera runt mig som om jag vore solen (ja, alltså, som en mer vetenskaplig modell, inte som att jag skulle vara solen). Se mig själv som en pusselbit som först når min fulla potential då jag sitter på rätt plats i pusslet och samarbetar med alla mina medmänniskor. Att jag har större chans att uppleva FRÖJD tillsammans med andra personer än på min egen kammare.
Hur skulle jag då använda de här tankarna i fastan där man förväntas offra något? Då tänker jag att det behöver ha att göra med mig i relation till andra. Skänka pengar är alltid den lättaste vägen ut gällande att hjälpa till, oavsett hur mycket eller hur lite man skänker. Man kan swisha en summa och känna sig väl till mods. Å andra sidan finns det inte ens nog med pengar till det mest nödvändiga för många och då är sannerligen inte monetära gåvor något som är någon ”lätt väg”.
Sedan finns det tid, att ta av den tid som är över efter att det nödvändiga är gjort och bestämma sig för att lägga den på något som man själv inte får de främsta fördelarna av, oavsett om man tycker det är trevligt eller ej. Det kan vara att vara volontär, gymnastikledare, lärare i schackklubben, handledare av något slag, kontaktperson, sitta i styrelser… Somliga av de uppgifter jag tänker på ger en symbolisk slant, men inte alls i proportion till den tid som krävs.
Kunskap då, kan den räknas som något som kan offras? Att hjälpa andra istället för att snålt hålla i den kunskap och de kontakter man ha? Absolut, det tycker jag. Jag har lovat mig själv att alltid försöka hjälpa till då någon har frågor runt min verksamhet och hur det är att vara samtalsterapeut, eller hur det var att jobba som lärare (även om det numera är längesedan). Jag har nämligen mött lite för många som inte ser detta som något som de vill hjälpa till med.
Jag bestämde mig för att titta igenom mitt liv och städa upp lite bland prioriteringarna, men kände faktiskt att jag redan har jobbat så mycket med det här på olika sätt de senaste åren. Det har handlat om att få till ett hälsosamt förhållningssätt till hur jag distribuerar mina ”tillgångar” och med vilken inställning jag gör det. Martyren är inte längre inbjuden att delta, tack så mycket. (Inget mer ”JAHA, ingen annan gör det ju, då måste väl jag göra det, t ex.) Mycket av vår förnöjsamhet och lycka sitter i vilken inställning vi har till livet, till de arbetsuppgifter vi har att utföra och till våra medmänniskor. MÅSTE, TVINGAD, HAR INGET ATT SÄGA TILL OM, SLAV, IDIOT, INKOMPETENT, HATAR, TRÅKIG, MENINGSLÖS. Tankar som dessa sätter djupa spår precis som fysisk misshandel.
Acceptans för varandras ofullkomlighet är väldigt hjälpsamt. Vi behöver absolut inte försöka agera buddhistmunk i alla lägen. Det står en fritt att avbryta ett förhållande eller avsluta en anställning om dessa inte funkar, åtminstone här i vårt land. Andra relationer kan vara svårare att avlägsna sig ifrån, av olika anledningar. Då är acceptans också hjälpsamt.
En plats där jag känner mig ”ägd” och bitvis som en ”slav” är den digitala världen. Den har också med mitt förhållande till andra människor att göra, men dessvärre många gånger med personer som inte har med mig att göra, som jag inte känner, som jag inte har ansvar för osv i all oändlighet. De där Facebook-reelsen som jag så ofta hamnat i, jag blir galen!!! Här känner jag att jag BEHÖVER göra mig av med påverkan som dessa har på mig. Efter att ha lyssnat på den där podden om Brain rot är jag ännu mer övertygad. Jag vill verkligen inte ha dessa reels i mitt liv och bestämmer mig för att därför inte bära med mig telefonen under denna fasta. Behöver någon prata med mig kan jag ringa upp igen, inte sant? Och därmed är mitt ”fasteoffer” bestämt, om än lite senare än vanligt.
Bilden är skapad av Chat GPT.
Lämna ett svar