Idag kopierar jag in tacksamhetstexten direkt från Trettio Tacksamma Dagar, även om jag inte brukar göra så. Ensamhet och vad den gör med människor har nämligen varit något som upptagit mycket av mitt sinne de senaste dagarna.

12 november. När jag läste till samtalsterapeut märkte jag snabbt att utbildningen var mycket grundläggande. Jag klämde därför in ett gäng fantastiska kurser från Coursera, mitt bästa tips för alla som vill fortsätta förkovra sig genom livet. Bl. a. läste jag Yales mest populära kurs någonsin, ”The Science of Well-Being” (Vetenskapen om välbefinnande), med professor Laurie Santos. Santos är psykologiprofessor och driver också den välkända podden The Happiness Lab. På förekommen anledning har jag de senaste dagarna funderat lite på ett av de första poddavsnitt hon sände för fem år sedan med ett budskap som fortfarande är högst aktuellt.

Våra barns generation har vuxit upp med stort fokus på vem som är ”introvert” och vem som är ”extrovert”. Det som definierar detta personlighetsdrag är huruvida man behöver ensam återhämtning eller får energi av att umgås med andra människor. Tolkningen har, åtminstone i mina kretsar, varit att man som introvert inte orkar med andra människor för att de tar så mycket energi från en. Ett av våra barn upptäckte efter att ha flyttat hemifrån att det finns en viktig aspekt att lägga till detta. Alla människor behöver och mår bra av social interaktion, även de som behöver återhämtning. ”Jag visste inte att jag var så social, människor är verkligen spännande!” I tolkningen av personlighetsdraget ligger alltså bara huruvida man behöver ensamtid efter att ha hängt med andra eller ej, inte om man är social eller ej. Vi människor är nämligen sociala varelser och behöver varandra. Att vara ensam är lika farligt för hälsan som att röka 15 cigaretter om dagen. Att då höra att 64% av amerikanska collegestudenter (2019, så inte ens under covid-19) känner sig väldigt ensamma den största delen av tiden gör mig nedstämd. Det finns ingen anledning att tro att siffrorna skulle vara särskilt annorlunda här i Sverige.

Nicholas Epley och Juliana Schroeder undersökte vådan av att tro att man behöver ensamhet och att söka den medvetet. I sina studier undersökte de vad som händer då man småpratar med okända i allmänna utrymmen. Lo and behold! Alla mådde bra av detta, oavsett om man betraktade sig som någon som gillar just detta fenomen eller ej. Epley och Schroeder samarbetade med ett tågföretag och efter redovisat resultat införde företaget, trumvirvel, tysta vagnar i sina tåg! Det var nämligen detta som kunderna hade önskat och trodde att de behövde, även om de uppenbarligen istället hade behövt sociala vagnar för att må bra. Att småprata med någon, oavsett om det är en tjurig granne eller Therese i kassan, kommer alltid att göra dig gott. Riktigt gott, till och med. Något att tänka på nästa gång du låtsas att det regnar och sänker blicken då du möter någon i hissen.

Ensamhet känns av någon anledning otroligt skamligt för många, men kom ihåg att det med all sannolikhet runt omkring dig finns andra som också känner likadant. Det finns flera sätt att bekämpa denna ensamhet. Engagera dig i en förening, gå med i en bokklubb, joina en kör, gå till din gamla församling även om du förlorat din tro, gå med i bostadsrättsföreningen, sitt barnvakt till dina syskonbarn, erbjud din gamla granne att hjälpa till med fönsterputs eller prata med okända i kön, i kassan, på gymmet. Det finns en väg ut ur ensamhetens trånga bur. Idag är jag tacksam för alla som, frivilligt eller ofrivilligt, interagerar med mig på olika sätt och därmed gör oss båda en tjänst. Tack för att ni finns och delar min vardag, kära medmänniskor!