Jag erkänner. Jag har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Jag blir överväldigad av det enorma utbud av teveserier och filmer som vi idag har tillgång till. Vi har en teveskärm, men vi drar sällan upp något på den. Maken och jag följer dock i perioder någon serie. Vi har precis börjat på andra säsongen av La Casa de Papel, men vi undrar redan hur denna serie ska hålla i fem säsonger. Inte för att den är dålig, vi gillar den verkligen, men hur håller man verkligheten nära när man drar ut så på något? Ofta slår det över på vilken serie som helst som drar ut lite för länge på tiden. Sex, våld och allmänt barbari är sådant som de flesta producenter och regissörer brukar dra till med. Detta gör att jag lätt tröttnar innan en serie ens hunnit halvvägs. Nu vill jag inte låta pretentiös på något vis. Visst har jag konsumerat fler serier genom åren än vad jag ens kan komma ihåg! Vissa veckor visar skärmtidsrapporten väldigt höga siffror hemma hos mig också, men alltså väldigt sällan pga någon serie.
Igår och idag har jag dock gjort något ytterst ovanligt för mig. Jag har ”bingeat”. Jag har slukat de fyra första (och hittills enda) timslånga avsnitten av den svenska polisserien ”Tunna blå linjen”. Jag tyckte det var lite löjligt att använda sig av det så amerikanska uttrycket ”thin blue line” som syftar på de blåklädda polisernas position mellan ordning och kaos. Bara det gjorde att jag fnös lite första gången jag hörde seriens namn. Dessutom har jag överlag tyckt att svenska polisskildringar är rätt kassa i jämförelse med de brittiska eller de amerikanska. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men de som jag sett har varit mer skådespeleri än ett försök att faktiskt visa verklighet. Man VET liksom att det är på låtsas om man tittar på Beck eller vad det nu är. Tunna blå linjen är något helt annat. De fyra avsnitt jag har sett så här långt har totalt gripit tag i mig. De har visat den finaste skådespelade samtidsskildring av ”utmaningarna i vårt samhälle” som tänkas kan, dessutom med karaktärer som inte går att låta bli att tycka om trots att de kanske inte alltid visar upp sina bästa sidor. Jag tror till exempel aldrig jag har sett en kristen karaktär på teve som inte varit pedofil, ond, hjärntvättad eller allmänt blåst i huvudet.
Jag har tänkt på mammas väntan då far hade polisinsatser som hon visste kunde vara farliga, orolig väntan i en tid som inte hade mobiltelefoner. (Hon kunde till exempel få höra om något läskigt på lokalnyheterna och bara gissa att far kanske blivit kallad dit.) Jag har sett så fint filmade scener att jag skulle bli otroligt förvånad om det inte ramlar något slags priser över någon inblandad. Jag har gråtit med personer som jag VET är på låtsas, men som känns som en syster, en bror, en granne, min mammas skyddsling, tonårspojkarna min fars polishjärta ömmade för, de missanpassade och de mentalsjuka som hamnat mellan stolarna. Jag har känt hopp och förtvivlan och nu känner jag längtan efter nästa program som inte ges ut förrän på söndag! Det är dags för en sådan där gammeldags ”nytt avsnitts-väntan”, en sådan där man längtade till torsdag klockan 20.00, lördag klockan 9.10 eller vad det nu var. Tack SVT! Jag vet inte om det här verkligen är vad ni ska använda våra skattepengar till, men ni har i alla fall gjort det riktigt bra. Jag ger betyget fem av fem och hoppas att det fortsätter lika bra!
