Ubi caritas et amor, Deus ibi est Congregavit nos in unum Christi amor Exultemus, et in ipso iucundemur Timeamus, et amemus Deum vivum Et ex corde diligamus nos sincero
Och från ett uppriktigt hjärta, låt oss älska varandra. Där barmhärtighet och kärkek är – där är Gud.
Fyra dagar med mycket sång, så jag känner mig lite småhes idag. Det här är den enda inspelning jag har från gårdagens mässa. Tenor 1 sjunger jag inte särskilt ofta, men det gick ju bra det också! Körsång är bra terapi och lägger sig mjukt kring hjärtat, fast på ett fint sätt.
Som jag har längtat efter kören och den själsliga ro sången ger mig! Nu har vi varit igång ett par veckor och allt är sig likt, men ändå så annorlunda. Erik och Misse saknas och flera andra körmedlemmar har bestämt sig för att börja i Motettkörens ”församlingstvilling” som inte sjunger så krävande musik. Å andra sidan har vi många nya medlemmar. För att sjunga ihop oss och få en känsla för hur Fredrikskyrkans Motettkör låter nu började vi med en sjungande långintensivhelg i torsdags kväll. Övning hela kvällen igår och hela dagen idag. Imorgon sjunger vi på en Tacksägelsemässa och det blir vårt första officiella framträdande sedan Messias i mars 2020.
Under veckan som gick fylldes mitt Facebookflöde av sorg. Flera vänner från längesedan har förlorat nära och kära. Så märkligt det är med Facebook. Eller märkligt och märkligt. Det blir bara mer påtagligt hur livet faktiskt ser ut. Någon förbereder sig för bröllop, någon annan sörjer sin mor. Allt sker parallellt. Morgonstämningen kändes trösterik, särskilt med den fina texten till We remember them som jag försöker lära mig.
At the rising sun and at its going down; We remember them. At the blowing of the wind and in the chill of winter; We remember them. At the opening of the buds and in the rebirth of spring; We remember them. At the blueness of the skies and in the warmth of summer; We remember them. At the rustling of the leaves and in the beauty of the autumn; We remember them. At the beginning of the year and when it ends; We remember them. As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.
When we are weary and in need of strength; We remember them. When we are lost and sick at heart; We remember them. When we have decisions that are difficult to make; We remember them. When we have joy we crave to share; We remember them. When we have achievements that are based on theirs; We remember them. For as long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.
Stop all the clocks, cut off the telephone, Prevent the dog from barking with a juicy bone, Silence the pianos and with muffled drum Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead Scribbling on the sky the message He Is Dead, Put crepe bows round the white necks of the public doves, Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West, My working week and my Sunday rest, My noon, my midnight, my talk, my song; I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one; Pack up the moon and dismantle the sun; Pour away the ocean and sweep up the wood; For nothing now can ever come to any good. W H Auden
Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.
Bring me my bow of burning gold! Bring me my arrows of desire! Bring me my spear! O clouds, unfold! Bring me my chariot of fire!
Under ormbunken satt en näbbmus så tyst han ville nog inte av regnet bli kysst Du har det bra du som bor i en skog sa jag och jag tyckte precis att han log
Nu är hösten här och luften är som glas Och jag räknar varje timme, för du kommer väl tillbaks Mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn Nu är hösten här men var är du min vän
Efter 40 år var det idag dags för ABBA att ge ut två av tio nyproducerade låtar. Jag kan knappt tro att det är sant! Jag är sju år igen, medan ABBA låter sin ålder. Underbart roligt.
”Same procedure as last year, and the year before, and the year before…” Åh, vad jag blir nostalgisk då jag tänker på vår fina påsktradition att gå på Rob Gardners Lamb of God-konsert varje år i Utah. Det har naturligtvis inte erbjudits några live-föreställningar 2020 eller 2021, men jag hoppas att allt blir som vanligt nästa år igen.
Imorgon är det skärtorsdag. Våra barn är i Stockholm och kommer att fira påsk tillsammans själva i år medan jag och maken kommer att hänga utomhus med våra storfamiljer. Leve våren och möjligheten att träffas lite fler i friska luften.
Jag letar kanske inte direkt efter tecken, men ibland är det svårt att inte se dem. När jag stod och eldade ute igår hade jag sällskap av Alfa och Omega. Inte dåligt, tänker jag.
Uppenbarelseboken 1:8 Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är, och som var, och som skall komma, den Allsmäktige.
I lurarna gick Jackson Brownes ”A little soon to say”. Det blev en fin stund.
Jag har inte lyssnat på den här gamla favoriten på evigheter! Anne Linnet skrev Mine øjne de skal se till Lis Sørensen, Hanne Boel och Sanne Salomonsen körar. Så fånig video, men åh, vad jag lyssnade sönder denna underbara låt med mycket värme. Åttiotalstoner, åttiotalsrytmer, kärlekssuktande hjärtan.
Med liv kommer död, men tre dödsbud på en vecka?! En gammal, en mitt i livet och en alldeles för ung. Så mycket sorg, så svårt att ta in. Önskar det fanns mer tröst att ge… Sorgen måste man igenom själv. Finns kärleken finns också ljuset där på andra sidan, men vägen dit kan göra så ont, så ont. Jag älskar den här sången, Kenneths underbara text och Teds magiska melodi. Här två fina versioner.
I den stora sorgens famn Finns små ögonblick av skratt Så som stjärnor tittar fram Ut ur evighetens natt Och i solens första strålar Flyger svalorna mot skyn För att binda sköra trådar Tvinna trådar till en tross Mellan oss Så når vi varandra
I den hårda tidens brus Finns de skrik som ingen hör Allt försvinner i ett sus Som när vinden sakta dör Alla tårarna har torkat Till kristaller på min kind Jag har ropat allt jag orkat Allt jag orkat efter dig Hör du mig? Kan vi nå varandra
I den långa vinterns spår Trampas frusna blommor ner Och där ensamheten går Biter kylan alltid mer Ändå har jag aldrig tvekat Mellan mörker eller ljus För när månens skära bleknat Har allt pekat åt ditt håll Och från mitt håll Kan vi nå varandra
