Det nya livet, så filterlöst. Små fötter som sparkar, ett ansikte som söker erkännande i de vuxnas ögon och händer som griper efter skydd och stöd. I samspelet med de vuxna sker anpassning och filter på filter läggs på och utvecklar det konstverk som ett nytt liv är. Hälsosamma filter kan exempelvis vara hur man är “lagom” egoistisk, hur den naturliga människan hålls någorlunda i schack, hur sårbar man kan visa sig utan att bli utnyttjad eller kanske hur man hanterar konflikter på ett hälsosamt sätt. I relationer som är störda på grund av exempelvis sjukdom, missbruk eller försummelse sätts ofta ohälsosamma filter på, något som man kan behöva hjälp med för att byta ut dem mot något mer hälsosamt. Är du medveten om vilka filter som varit med och skapat det konstverk som är du?
Vilken konstig titel. Som om det skulle finnas några nackdelar med att fotografera? Jag har gillat fotografering sedan tidiga tonåren och började fota lite mer med min första Nikon 1995. Efterhand kom digitala systemkameror in i bilden, sedan den störande lilla Canon Ixus – jag kommer fortfarande ihåg frustrationen över den långsamma reaktionen! Vår lilla Ixus var dock oöverträffligt smidig. Den var så lätt och liten och gick att ha i fickan. Revolutionerande! En systemkamera väger ju en del och är ganska ömtålig. Efter Ixusen kom andra kompaktkameror och när vi flyttade till USA köpte vi en Canon EOS 60. Jag har aldrig riktigt lärt mig dess finesser och den har aldrig blivit ”min”. Sällan tar jag med mig kameran och när jag fotar blir jag ofta frustrerad över att kvaliteten inte är vad den borde. Numera vinner telefonkameran nästan alltid. Trots det fotar jag inte alls lika mycket som jag en gång gjorde. Det stör mig samtidigt som det är ett medvetet val. När jag lägger undan tanken på att hela tiden fånga skeenden blir jag närvarande på ett annat vis. Trots det vill jag säga att fotografier är ovärderliga och jag är så tacksam över alla de foton och filmer som finns kvar som dokumentation över mitt och min familjs liv. Bara på datorn har vi 101 919 bilder och 1 670 videor. Det låter helt absurt när jag ser det utskrivet, särskilt med tanke på att de flesta är från 2012 och senare. (Har en del släktdokumentation och liknande här också.)
För att åskådliggöra fördelarna med att fotografera visar jag denna fångade stund från gårdagen. Maken och två av svågrarna filurade tillsammans ut hur de bäst skulle få upp den nya dörren till boden. Det ingenjörades och fysioterapeutades tills den satt upphängd enligt konstens alla regler och nu kan målarpatrullen ta över. Detta är inget fotokonstverk någonstans. Bara den som känner personerna på bilden eller de som var på plats kan tala om vilka de är och vad de höll på med, men för oss som följer vårt sommarparadis är detta spännande information. Jag har berättat följande förut, men här kommer det igen. Min väninna skulle göra en liten film till sina föräldrar då de skulle fira 50 år som gifta. Hennes pappa (och hon själv) är fotografer. De första fotona hon valde var vackert komponerade, snygga bilder. Det fanns mängder av foton, så efter ett tag började hon sålla hårdare och på ett sätt hon inte var beredd på. Det enda som var intressant var vilka som var med på fotona, var de var och varför någon hade tagit fotot. Vackra fotografier och snygga kompositioner i all ära, men när tiden har gått är de inte längre lika intressanta. Det första fotot jag visar här ovan föreställer hur syrran gjorde en dessertpizza färdig. Snygg komposition tycker jag själv och fint ljus. Jag kan till och med se värdet i att visa att vi använder pizzaugnen också till desserter, men kanske bara om man lägger till ett recept.
Här kommer ett annat foto som någon annan antagligen hade slängt eller åtminstone inte brytt sig om. För oss som tillbringat alla våra somrar i Bredavik är synen av dessa knottmoln något som tillhör och något som väcker minnen av något slag. Knotten bits inte, är inte fientligt inställda, men många är de småkryp som oavsiktligt ätits upp eller mött sitt öde i ögat på någon Sturköbesökare. Jag sparar bilden, låter den fortsätta leva och påminner om hur roligt det i efterhand kan vara med just de där detaljerna som är lika självklara som luften du andas. Hur ser köket ut då folk arbetar i det? Hur har du löst organisationen i förrådet? Var brukar du sitta och fika på jobbet? Glöm inte att fota så man ser lite mer av omgivningen. Vilka tapeter har du? Möbler? Grejer på väggarna? Är huset barnanpassat eller bor en gamling som gillar fullt av ömtåliga grejer och levande ljus där? Som sagt, denna typ av foto kan berätta så mycket mer än ett vackert porträtt.
Sedan är det alla dessa blomsterfoton som jag tagit de senaste åren. Jag inser att detaljfoton på blommor kanske är noll intressanta för de flesta. Min syster flyttade ut sin Flammentanz från stan ut till stugan i Bredavik. Där mår den nu fantastiskt bra och blommar som om den var på steroider. Att betrakta den mot den vita stugväggen är en upplevelse, men kanske hade det räckt med det? Om tjugo år vet ingen historien bakom varför jag fotade och det går inte heller att se att fotot är taget i Bredavik. Ännu ett foto som alltså kräver skriven text för att hålla i längden. I telefonens app Anteckningar har jag fört odlingsdagbok sedan 2019. Numera kompletterar jag texten med fotografier, något som verkligen lyfter och hjälper mig. Där fyller vackra trädgårdsbilder och odlingsdokumentation i fotoform sin funktion till fullo. Jag fortsätter att känna efter och utvärdera, påminns om vikten av att rensa bland foton och filmer. Det är inte alls dålig att vara lite mer restriktiv och rensa hårt. I denna digitala tidsålder går det att ta mängder av foton och filmer, men ju mer man har desto svårare blir det för varje objekt att göra sig hört. Ett sätt att komma runt detta är att göra fotoböcker. Min syrra är så duktig på att sammanfatta familjelivet med årsböcker. Andra gör fotoböcker från semestrar, barnets första år, sammanfattningar inför stora högtidsdagar, historien bakom alla arvegods, favoritrecept – det finns en massa roliga, fina, spännande sammanfattningar som passar i en fotobok. Annars går det naturligtvis att bara sitta och scrolla på datorn, streama favoritbilderna på en skärm någonstans i huset, eller framkalla de allra bästa favoriterna och hitta ställen där de kan få göra en glad! Fotokalendrar är perfekta presenter. Man kan till och med trycka foton på kläder, något som är jätteroligt till särskilda firanden. Hur tänker du om fotodokumentation? Är den överskattad? Underskattad? Onödig? Oersättlig?
Vi har ingen ”vanlig” elvisp, bara en som monteras på hushållsassistenten. Därför känns det ibland snabbare och lättare att vispa för hand. Den lilla vispen med äckligt handtag som blev alldeles strävt i diskmaskinen var favoritvispen tills den för ett tag sedan bröts av vid användning. Eländes elände, vad fanns att göra? I samma veva skickade lillebror en bild på någon fint han hade snidat (han är en riktigt Emil) och jag fick en briljant idé. Skulle han kanske kunna snida ett rejält handtag till vår trotjänare? Skulle favoritvispen med det otäcka handtaget kunna bli perfekt på riktigt? I måndags fick jag svaret i min hand. Detta är perfektion. Dagarna i diskmaskinen är slut och i fortsättningen blir det handdisk, men Who cares? Förstår du hur lyxigt det är med ett handtag i ene? En ny familjeklenod är skapad.
Ps: Nu fick jag reda på att enet är taget från Bredavik, det här blir bara bättre och bättre.
När extrasyrran och hennes son var på besök påmindes jag om hur roligt det är att lära sig saker och ting, att bli bättre och utvecklas, testa nytt och kanske hitta hem till något man saknat i hela sitt liv eller bara utföra sina rutiner i fel ordning. Hjärnan skakas om, fast på ett bra sätt. Tankar får ny växtkraft och de nyskapade vägarna kan föra en till ställen som man aldrig ens hade kunnat drömma om! Vi kan lära oss av varandra oavsett ålder och intressen. Vi behöver inte heller lära oss sådant som vi inte är intresserade av. Vilken befrielse!
Systersonen är inte bara klurig som få, utan gillar också att pyssla. Jag hade därför sparat ett projekt som jag spanat in sedan en tid till honom. Vi målade bröd! Jag insåg att det hade gått att spä ut färgen lite mer och använda mindre penslar, men annars var det precis lika roligt och effektfullt som jag hade tänkt mig. Hur gör man då? Det projekt jag inspirerades av var ett målat surdegsbröd, men det gick precis lika bra med en vanlig vetelimpa bakad på 50 g jäst och 5 dl mjölk. När brödet hade jäst färdigt efter utbaket pudrade jag bröden försiktigt med rismjöl. Detta för att motiven skulle framträda bättre efter gräddningen. Vi lade en klutt av de valda karamellfärgerna i gelform i varsina glas (rött, blått och grönt) och spädde ut lite med vatten. Efter det målade vi varsitt motiv. Jag fick hjärnsläpp, men lyckades måla några blommor. När motiven var färdiga snittades sedan båda bröden nära botten längs långsidan för att kontrollera expanderingen innan de sattes in i ugnen. Det hade ju inte varit så roligt om motivet spruckit. Som du ser på brödet närmast så gick det jättebra. Jag bakade till 94°C och med tanke på med vilken iver brödet åts så verkar projektet ha blivit lyckat. Nu är jag ivrig att förbereda ett motiv till nästa gång och kanske införskaffa lite fler gelfärger så jag kan göra ett blomsterhav eller något annat kul. Färgerna förändrar förresten inte smaken någonting, bara för upplysning. Har du lärt dig något nytt på sistone?
Igår kom och gick, men under en del av dagen ägnade jag mig åt detaljer och hur vackert världen presenterar sig om man tar sig tid att stanna upp. Små fröer som har kommit upp och strävar mot ljuset, lavar som frodas på död ved, fåglar som bereder sig för småbarnslivet, knoppar på påskkaktusen, melodislingor i altstämmor, citat på tepåsar… Det finns så mycket!
Jag älskar att någon tagit sig tid att skapa ett konstverk av gammal stenslagg.
Och sen mossan… Världens vackraste färg, i samklang med förmultnande eklöv, spröda pinnar som förlorat sitt träd, lavar och stenar som inte varit synliga för förbipasserande på många år.
Fåglarna, så spännande att följa med kikare. Vem behöver Netflix när man kan vara fågelskådare? Ta dig tid att stanna upp en stund idag, zooma in på något som du inte brukar ägna så mycket tid åt. Känn på den lena fårfällen och se skiftningarna i färgen, lyssna på hur vinden susar i just ditt träd eller låt bläcket i en härlig penna flöda fritt. Det kommer att göra ditt liv lite bättre, åtminstone för stunden.
Efter gårdagens inlägg känner jag att ett inlägg med AI-skapade avatarer av mig själv är på sin plats. Den digitala konstnären fick ett gäng bilder på mig och lyckades med en del tolkningar, mindre bra med andra. Håll tillgodo.
Jag ungefär precis som jag ser ut, men i svartvitt.
Monna Vikingsdotter. Kanske inte det mest lika porträttet, men jag gillar känslan.
Exakt jag på en dålig dag.
Sankta Monica?
Indiana Jones skulle lika väl kunna vara kvinna, eller hur?
Sommarflicka.
Om da Vinci hade målat mig hade det kanske blivit ungefär såhär.
Det går inte att hålla sig uppdaterad på alla områden i sitt liv hela tiden. Just nu saknar jag dock mitt skrivande. Både det som går på djupet i mig själv och det rent fysiska skrivandet med härliga pennor av alla de slag. Min lilla systerdotter går skrivarprofil i skolan och blir undervisad av någon som håller sig nära det skrivna ordet. Jag kanske får anlita henne som musa. Mitt eget skrivande och kvaliteten på texterna jag får ur mig är ytterst spretiga, men det är okej. När det gäller kalligrafin är det dock lite trist att jag inte är bättre på att upprätthålla tekniken. Det gör att startsträckan är längre när jag väl vill skriva något. Kanske kommer födelsedagskortslådan att fyllas på de närmaste dagarna. Jag ser det inte som helt omöjligt.
Alltså, jag har helt snöat in på det här att sticka. Det är så mysigt och trevligt på alla sätt och vis. Det passar min personlighet att följa mönster, vara noggrann, sticka långsamt men i ett jämnt flöde. Den här lilla koftan började jag med innan jag visste att min syster och svåger skulle ha barn. Jag var bara sugen på att ta upp plaggstickande igen och tänkte att ett litet plagg innehåller alla moment, men går mycket snabbare. Dessutom är av någon anledning allt litet gulligare. Allt är nu klart – koftan har inte längre några lösa trådar, den är blockad och har med precision blivit begåvad med fantastiska knappar av pärlemor. Nu kan jag bocka av två färdiga projekt, ett halvfärdigt och…
… eh, tre stycken som har både garn och mönster klara. Tröttnar jag gör det ingenting. Detta är ett rent glädjeprojekt! Tack Petiteknit (och Ella som fick mig att upptäcka de bästa mönster som finns). Min körkompis har tipsat mig om Knitting for Olive, ett annat danskt företag som gör fantastiska mönster. Om intresset fortsätter hålla i sig måste jag kanske åka till min vän i Hillerød för att undersöka om de har något för mig.
Idag är det fettisdagen och min brorsdotter kommer hit för att fira sportlov, sy och baka semlor. Jag har förberett min egen version, en glutenfri semmelrulltårta som luktar gudomligt gott. Kardemumma är kryddan för kungligheter! Glädje är bland annat att kunna använda sina sinnen och njuta av dem. Dagens bästa tips för välmående (förutom att öva på sin tacksamhet) är sensorisk träning, att njuta av allt gott livet har att erbjuda. Spännande dofter, läckra smaker, skönhet i omgivningen, underbar musik, härliga material… Vissa har svårt med sensoriska intryck och behöver gå mer varsamt fram (personer på det autistiska spektrat bl.a.), åter andra kommer från en ”fattig” (inte monetärt, utan upplevelsemässigt) miljö där man kanske bara ätit en väldigt begränsad kost, inte har brytt sig om inredningens påverkan, inte har lyssnat på olika slags musik, etc. Det går bra att utforska sina sinnen som vuxen också och jag rekommenderar det verkligen för att ge livet en guldkant som faktiskt inte behöver kosta någonting. Lev väl!
Igår fick jag hämta ett paket som varit på väg i postgången under lång tid. Tydligen strejkas det både här och där, inte bara i syrrans Skottland… Det var så roligt att öppna! De små lunchpåsarna ska sparas till kommande julpyssel, men boken i paketet är redan öppnad och genombläddrad! För flera år sedan började extrasyrran i Tyskland ett projekt till sina barn. Hon ville gärna att de skulle lära sig lite svenska och mer om vår familj och bad alla svara på några frågor. Detta projekt utvecklades i takt med svaren till något betydligt större och nu är resultatet här: en fantastisk bok med otroligt mycket kärlek. Alla syskon med familjemedlemmar har fått bidra med berättelser om sig själva, men vi har också haft möjlighet att berätta om varandra på ett sätt som gör en glad in i hjärteroten.
Jag känner ofta att det finns stor variation i ambitionsnivå när det gäller skolan i Sverige och i Tyskland. Det här är ett helt fantastiskt konstkort som är tillverkat på en bildlektion av den tyske systersonen. Jag står förundrad och funderar på hur kortet bäst ska kunna glädja alla som kommer hit på besök. Visst är det vackert?
