Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Överlåt det förflutna åt Guds barmhärtighet, nuet åt Guds kärlek och framtiden åt Guds beskydd.
Augustinus
Det är inte ofta brevlådan innehåller något ”roligt”, men de dagar det händer blir jag extra glad! Tack till lillasyster som visste vad jag behövde.
Vid det här laget har vi kommit en bra bit förbi halvårsmarkeringen och jag har tagit mig tid att fundera lite kring årets ord och vad det har betytt för mig så här långt. Efter alla dessa år förvånas jag fortfarande över hur arbetet med mig själv kan ge otroligt mycket med bara ett litet ord som grund. KONTAKT visade sig vara ett riktigt dynamitord, så till den grad att jag faktiskt kände att jag kunde släppa det lite när sommaren gav sig tillkänna.
När jag städade på skrivbordet fick jag syn på mitt lilla fickhjärta och påmindes om allt kontaktrelaterat jag varit med om så här långt i år. Vilka spännande och roliga projekt det har varit! Det är så lätt att bara låta dagarna rinna iväg. ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson), typ. Nu råkar jag ha ganska god koll på att det är just detta rinnande dag ut och dag in som är det vi får, vare sig det porlar lite vackert eller forsar så vi nästan drunknar. Jag känner så med nära och kära som just nu är mitt i vad som mest kan liknas vid en mental forsränning. Hur ska man hantera allt detta ”vatten” som man inte kan styra över själv? Det är inte lätt, särskilt inte då det är andra inblandade också.
I år jobbar jag lite mer med mitt ord genom Ali Edwards kurs ”One Little Word”. Vår uppgift i augusti är att följa Jon Acuffs övning som innebär att man boostar sig själv både morgon och kväll. Jag har inte riktigt fått till det varje dag och har väl inte riktigt fallit för den här tekniken, men jag vet att det kan vara mycket kraftfullt att tilltala sig själv med riktning om man vill förändra saker och ting! Dessutom har man bättre möjlighet att förändra saker och ting om man gör något alls än om man sitter och tjurar i ett hörn och säger ”usch, vilken löjlig övning, det där vill jag inte göra”. Just att börja och avsluta dagen med en ”samling” med sig själv är fantastiskt! Bön, meditation, dagbok, att läsa en stund – något eller allt, don efter person.
Den åttonde juni 1942 föddes Ture Ivar Håkansson i Klackamåla, Blekinge. ”Det måste ha varit en fin dag”, sa han själv. Älskar tanken på det, att han såg på sig själv på det viset. När livet rann ur honom sa han att han hade haft ett välsignat liv, men att han önskade att han hade tillbringat mer tid med oss barn (och mamma) då vi var yngre. Vår yngsta sladdsyster fick kanske lite mer av den varan. Tid med Far, alltså. Nu är den enda tid vi får med honom den som finns i minnenas korridorer.
Jag tänker på hur roligt han hade tyckt att det skulle vara att hjälpa till här i Uttorp. Han tyckte så mycket om stället att han drömde om att bo här då mamma var så sjuk att de bara väntade på att hon skulle gå bort. Sedan blev han själv hastigt sjuk(are) och dog innan henne. Tänk ändå. Vi har ingen aning om hur livets irrgångar tar oss fram.
Det här fina fotot har min farbror tagit. Faster, farbror, mamma och far i det hus där herrarna växte upp. Hade allt varit som det var förr i tiden hade mamma säkert fixat en sådan här fin middag idag också. Jag ser på bilden att hon inte mådde bra, men jag vet hur roligt hon tyckte det var att träffa S-E och K. Vem hade kunnat tro att två av de fyra i rummet skulle ha avslutat sin livsgärning bara ett år senare, inte bara mamma (som vi ju visste var svårt sjuk i cancer vid det här laget). Men idag firar vi livet! Grattis Far! Vi är många som älskar dig, vi saknar dig och jag är så tacksam över allt du gjort och gör för mig på så många olika vis. Vet inte om du hade uppskattat en poplåt av Petter med svordomar och allt, men när Miss Li sjunger den känner jag igen din vägran att vara som alla förväntade sig. Du var du och ingen kunde ändra på det, på gott och ont. Lev nu, dö sen. Kram!
Pärlplattan, spretiga flätor och fina klänningen. Oro över kusinen som av någon anledning precis hade tappat sin pärlplatta i golvet. Orediga tänder och fröken Gull-Britts skämt för att lätta upp stämningen. Sex år gammal, men med hela världens tyngd på sina axlar. Snusförnuftig, fördömande och så hemskt duktig jämt och överallt. Varifrån kom den där lilla klumpen i magen, den som matades om hon inte var ”underbar och älskad av alla”? Akta lilla Monica, världen. Ta hand om henne. Låt henne leka och släppa taget om alla andras välmående då och då.
Jag brukar se till att ha mitt årsord omkring mig på något vis. Halssmycke, armband, tavla, post it-lapp på datorn – jag har haft alla möjliga lösningar. Med tanke på vad kontakt faktiskt betyder och att det finns ett taktilt inslag bestämde jag mig för att skaffa en liten ”fickkram” i tenn. Detta hjärta är inte mer än 1,5 cm högt. Anledningen till särskrivningen är att det inte fick plats med hela ordet, men också att jag tyckte att det är tillförde något. Kon-takt är alltså en svensk form av contāctus (beröring, sammanfogning av ytor, förening). Det latinska prefixet con- från com = sam(man) och takt från tangere = att röra. Lätt att följa då man tänker att också taktil härstammar från samma verb, alltså tangere. Med hjärtat får jag en påtaglig kontakt med ordet då det ligger vid datorn.
Någon jag pratade med tyckte att det här årsordet verkar fasligt krångligt att förhålla sig till. Tvärtom, tänker jag! Jag älskar att alla delar av ordet är en naturlig del av mig. Relationer med andra människor, att jobba med mina händer, vikten av att se in i det som är större än jag. Detta ord är kärnan av mig själv på något sätt och jag gillar att ha plockat ut de olika delarna för att ge dem mer eller mindre plats. Andra års ord har knappt fått något utrymme och då har det fått vara bra med det.
Alla drar sin egen vagn i det här livet. Det är lätt att tycka om andras val och sätt att leva sina liv, men till syvende och sist står vi kvar där med vårt eget lass. Vi kan få hjälp och kan bli stjälpta, men uppgiften att transportera det från födelse till död är vår egen och det ansvaret kan varken säljas eller ges bort. Jag är tacksam för det som mina årsord har tillfört i mitt liv och hoppas kunna fortsätta att utvecklas genom kommande ord.
När jag tänker på min mammas och mina systrars listor börjar det pirra i mig. Det känns kraftfullt, målmedvetet, ordning och reda, effektivt, ett smidigt sätt att sätta ord på det som annars bara snurrar runt i huvudet. Jag är urusel på listor. Eller, jag är egentligen rätt bra på att skriva listor, men jag är sämre på att följa dem. Vi har i familjen en inköpslista som man fyller på i telefonen och som är superpraktisk! Ja, om man kontrollerar den då man besöker en butik, förstås. Och den rutinen har vi väl inte direkt någon av oss. Jag är också jättebra på att skriva inventeringslistor då jag städar i matförrådet. ”Nu ska vi laga mat så inget förfars.” Jo, tjena. Inte för att vi slänger så mycket mat, inte alls. Däremot kan det bli onödigt trist att behöva göra en massa rätter i samma stuk om man har nått allt för nära bäst före-datum. Som tur är har jag blivit bättre på att smaka och lukta på mat. BF-datum är bara rådgivande och många torrvaror går bra att laga till långt efteråt.
Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att implementera allt som kontakt faktiskt betyder för mig, ta med det i min vardag. Det har gått riktigt bra såhär långt. Anledningen till det är väl att det är något jag verkligen brinner för efter den här coronadippen, men också att jag följer Ali Edwards arbetsgång. Nu i februari var tanken att vi skulle göra en ”vision board”, något slags collage över hur vårt årsord ska bli synligt i vardagen. Jag hade tänkt hoppa över det. Vi har inte längre en massa tidningar hemma, men jag kan också tänka att collage är för rörigt för mig. Nu struntade jag i allt det. Jag rotade fram de fyra magasin som fanns tillgängliga och började klippa bilder och ord. Det visade sig vara jätteroligt! Det enda jag saknar på min visionstavla är själva ordet KONTAKT, men det gör ingenting tycker jag. Såhär ser alltså KONTAKT ut för mig.
Idag börjar den kristna fastan. 2019 gjorde jag äntligen slag i saken att följa ett litet häfte jag hittade i en söt butik på Söder för flera år sedan. Det har jag bestämt mig för att göra också i år.
I det här upplägget fattas tiden från bebådelsedagen till påskdagen. Där finns det utrymme för kontemplation och meditation, möjlighet att fundera över sin kristna tro och vad det innebär att faktiskt ha en tro i dessa tider då det mest ses som en svaghet (alternativt dumhet) att tro på Gud.
Jag kan varmt rekommendera att genomföra en fasta oavsett hur din tro ser ut. En vattenfasta som pågår i fyrtio dagar med avbrott från de fastefria söndagarna är kanske inte något som känns hållbart. Det kan räcka att du utesluter något som tar mycket onödig tid från ditt liv, något som får dig att förlora ditt fokus. Du kanske vill skippa sociala medier under den här tiden, låta bli att äta kött eller socker, låta bli att shoppa… Fastan ger dig möjlighet till rening, fysiskt, andligt och/eller mentalt. Vad som blir ditt ”offer” är upp till dig. Lycka till!
(Ett steg närmare målet en bättre kontakt med det gudomliga.)
Tänk ändå vilken skjuts mitt KONTAKT har gett mig in i allt möjligt roligt. Jag har bland annat som mål att skriva fler personliga brev och det betydde att jag varit tvungen att få igång handen igen. När jag skrev julkorten i december fick jag nämligen sådan kramp efter ett gäng kort att det kändes som att jag satt och skrev uppsats i aulan på gymnasiet. Smidigheten i handen är färskvara oavsett vilket instrument man vill traktera. När man håller på med kalligrafi lär man sig snabbt att det räcker att skriva några rader varje dag för att upprätthålla ett smidigt flöde. Dessa övningsrader funkar som skalor eller etyder då man spelar fiol.
Jag undrar lite hur det blir då vi mer och mer överger handskrift. Som släktforskare vet jag hur svårt det är att tyda skrivstil och lättare lär det väl inte bli för våra efterkommande om de inte ens kan skriva kursivt själva. Jag är inte så orolig över den motoriska förmågan eller att människan ska bli en hålögd och slapphänt art utan förmåga att läsa eller skriva. Ungarna lär sig pilla med annat och skriver gör de överlag långt tidigare än vad vi gjorde då vi var små. Däremot tycker jag att det är lite synd att konstformen som handstil ändå är blir alltmer sällsynt. Ovanstående två kuvert är i min fasters ägo i Klackamåla. Min farfar skrev väl friarbrev till farmor kan en tänka. Tänk ändå, en ung man med vacker skrivstil som skrev till en Johansson i ”Åskefälla, Rävemåla, Småland” utan att det var något konstigt med det. Tiderna förändras sannerligen.
Farfars (eller snarare farmors) vackra kuvert kom fram i samband med vårt stora fotoprojekt. Nu när alla foton är scannade och sorterade har det blivit en del kort kvar att skicka ut till diverse släktingar och vänner. Jag bestämde mig för att adressera alla kuvert likadant för att det skulle bli lättare så. Namnen är skrivna med en Cotman round-pensel, storlek 2, och vanlig akvarellfärg i plåtburk. Dessa första fick väldigt mycket pigment i varje penseldrag medan resten av kuverten fick en betydligt lättare känsla då färgen var mycket mer utspädd. Adresserna skrev jag i versaler med tunn Sharpiepenna. Roligt projekt! De personliga hälsningarna blev mycket kortfattade, men så fick det bli då det var 14 kuvert som skulle iväg.
Jag har mängder med pennor, men detta är mina bästa kompisar. Två olika pennskaft till kalligrafispetsarna, ett gäng burkar kalligrafibläck (här representerade av min favvo, Winsor & Newton vit att skriva på svart papper med), en stållinjal med både cm och inch, en vanlig stiftblyertspenna, reservoarpennan jag fick av mina syskon (bl a) då jag hade tagit hand om våra föräldrar, en svart Tombow Fudenosuke hard tip brush pen, en vit Sakura Gelly Roll 08 som funkar bra på svart papper (finns 05 och 10 också), ännu en reservoarpenna med mjukare spets (ger lite fylligare stil än solrospennan), en svart Pigma Micron (här 02, men jag gillar bäst 03), ett riktigt bra sudd och slutligen en linjeringsmall från slutet av nittiotalet och scrapbookingvågens begynnelse som jag fortfarande använder väldigt mycket. Ja, och så får jag inte glömma att nämna att man kommer långt med vanliga akvarellpenslar, men där lönar det sig att inte köpa plastversionen på Ullared.
Papper då? Lindsey på The Postman’s Knock har lärt mig så mycket! Bland annat tipsade hon om det bästa övningspapperet för kalligrafi, nämligen (o)vanligt HP ColorChoice 120 g/m² . Detta papper är tillräckligt slätt för att inte slitas upp av pennspetsar och tillräckligt tjockt för att inte bli så buckligt om man hellre använder vattenfärger eller lite mer flödigt bläck. Svart papper är det svårare att tipsa om. Jag vet inte vad jag ska göra när jag tagit slut på de block jag hade med mig hem från USA. Det lönar sig att investera i lite kraftigare kuvert om man vill skriva fina brev, men jag har inte riktigt lärt mig var man bäst införskaffar dem här i Sverige. Jag återkommer om jag hittar något! Hoppas att du blivit lite inspirerad att antingen skriva en rad eller två till någon du inte hört av dig till på länge, eller bara att skriva lite ”bara för att”. Leta upp fina citat att öva på och sök på ”lettering” och ”modern calligraphy” så finns det mängder med rolig inspiration.
Vi är framme vid den 25 januari 2021. Jag har tagit till mig mitt ledord med full kraft och är så glad över det som rent praktiskt har hänt. I delmomentet ”kontakt med mina rötter” har jag nu jobbat hårt hela långhelgen. Många hundra foton sorterade. Fyrahundraåtta foton färdigscannade, beskurna, placerade i rätt album på Dropbox och kommenterade. Konversationer genomförda med flertalet äldre släktingar. Facebookvänner tillfrågade. Släktingar sökta. Nu är verkligen detta fotoprojekt igång!
I dagens fotoverklighet är 408 bilder ingenting. Det tar jag på några dagar på en aktiv semester. När det gäller osorterade pappersfoton är det annorlunda. Jag har nu lagt upp bilder som känns meningsfulla, men har faktiskt tänkt under processen att det finns fler bilder som skulle kunna raderas. Hur många familjebilder med farmor och hennes sju barn behövs? Sanningen är att jag vårdar dessa bilder som vore de guld. Det blir inga fler bilder med Nanna och de sju barnen. Drömmen är att hitta ett kort med farmor, farfar och alla barnen. Jag tänker att det kanske finns ett sådant där ute. Nu är släkten meddelad och har fått länken till mina digitala album. Jag hoppas så klart att flera engagerar sig! Vi har världens chans nu, både på mammas och fars sida.
Till dig som har bilder utan dokumentation och äldre släktingar som finns kvar skickar jag med uppmaningen att göra något åt saken! En dag är det för sent.
Det här fotot lade jag in i albumet just som ”We Remember Them” började spela på Spotify. Vi har precis fått körens vårrepertoar, så jag låter Spotify spela listan för att nöta in klang och harmonier medan jag håller på med annat. Tårarna började rinna på mig. Här sitter min gamlamoster Elin, min mammas moster och gudmor, med min syssling och mig i knät. Elin levde in i sitt etthundraförsta år, och vilket liv sedan… Hon hade många tuffa utmaningar! Varje gång jag gick ifrån henne sa jag ”Vi ses snart, moster Elin!” och hon svarade med ”Nej, det hoppas jag inte.” Hon begravdes i samma grav som sin första make John. John dog fyra månader efter att deras första, och enda gemensamma, dotter föddes. John dog 1937, Elin dog 2017. Snacka om livslång kärlek! (Elin fick tre fina flickor med två andra män, men det var John som var hennes stora kärlek.)
At the rising of the sun and at its going down
We remember them.
At the blowing of the wind and in the chill of winter
We remember them.
At the opening of the buds and in the rebirth of spring
We remember them.
At the blueness of the skies and in the warmth of summer
We remember them.
At the rustling of the leaves and in the beauty of autumn
We remember them.
At the beginning of the year and when it ends
We remember them.
As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as
We remember them.
When we are weary and in need of strength
We remember them.
When we are lost and sick at heart
We remember them.
When we have joy we crave to share
We remember them.
When we have decisions that are difficult to make
We remember them.
When we have achievements that are based on theirs
We remember them.
As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as
We remember them.
Idag åkte jag in till stan och lämnade av sonen vid stationen. Hur många gånger har jag varit där för att själv resa, för att ta emot eller vinka adjö till någon? Jag kan inte räkna dem alla… Jag är så glad att sonen hade möjlighet att komma hem till oss över jul och nyår! Ikväll är han hemma igen för att förbereda sig för höstterminens tentor och vi håller tummarna för att allt går bra.
När jag ändå var ute och åkte blev det en tur till min fina vän på Hasslö. Vi har delat många stunder med skratt, gråt och djupa diskussioner och jag är så tacksam att hon finns i mitt liv!
Idag hade min vän packat chaite med honung, mjölk och choklad tillsammans med de finaste Muminmuggarna. Där satt vi i den blekingska snålblåsten och hade det bra tillsammans, peppade och planerade Livets Fortsättning. Ingenting blir nånsin som förut, men i det ligger något stort och hoppfullt.
Med mig hem fick jag det här fina paketet och känner att mitt årsord liksom har kört igång med en rivstart på ett sätt som jag verkligen gillar. Det blir nog bra det här.