Ett Litet Ord

FRÖJD – den känslan.

27 februari, 2026 10 kommentarer

Nu när jag har varit hos svärfar i några dagar har jag ägnat en del tid åt att fundera vidare kring mitt årsord. Vad vill jag egentligen med det? Vad innebär FRÖJD rent praktiskt? Jag vill skratta mer! Jag vill känna mig uppfylld, lätt, mer nyfiken och lite förväntansfull kanske. Jag vill känna såhär:

Det finns något i alla element, något djupt livsbejakande och kraftfullt. Vatten, eld, jord och luft. Jag har svårt att bestämma mig för vilket som är min favorit. Rättare sagt är det så att jag antagligen kommer att sätta ett främst en dag och ett annat veckan efter. Elden – alltså, hur många gånger har jag inte suttit framför en eld, tittat på eldgubbar, fascinerats av glöden och njutit av värmen? Känt kalla tår tina upp under protest och stickningar, men ändå känt stor tacksamhet? Eller legat i ett badkar och njutit i fulla drag. Hällt på mer hett vatten, dåsat lite och känt doften av ett härligt badskum medan huden på fotsulor och handflator blivit helt russinlika? Tagit ett svalkande dopp i bräckt vatten efter en lång, het och svettig dag? Hur många gånger har jag inte grävt i jorden, skrubbat naglarna fria från sorgränder och försökt bli av med segt snigelslem? Eller fyllt på i odlingslådor med ny näring i form av bokashi eller härlig kompost av något slag medan jag drömt om storslagna skördar och goda middagar? Men just idag slår ändå luften högst. Den som jag girigt andas in efter att äntligen ha tagit mig ut efter en lång dag i skrivbordsstolen. Den som viner runt knuten och tovar ihop mitt hår då det dansar fram och tillbaka helt utan styrsel medan det ändå följer varje liten vindpust oavsett vilket håll den blåser åt. Jag älskar att komma upp på höjder då det blåser, gillar inte att gå i skogen där grenar kan dråsa ner i huvudet på mig. Men ja, bilderna här ovan, de visar FRÖJD. Och det är precis den känslan jag söker, men utan att behöva vänta in stormbyar eller åka till Skottland. Ah! Den känslan. Var hittar du den?

Ett Litet Ord

Fastan är igång.

25 februari, 2026 14 kommentarer

Förra veckan drog den kristna fastan igång utan varken buller eller bång, åtminstone inte som jag märkte. Vi sjöng med kören på högmässan denna första söndag i fastan, men vi hade inte jättemånga kyrkobesökare. Att det var fettisdag i tisdags har däremot få personer missat och jag vet att väldigt många har ätit väldigt många semlor. Bara hemma hos oss har det bjudits på sammanlagt 56 semlor vid två olika tillfällen och jag har ätit en som jag fick av syrran. (Enligt uppgift säljs över 40 miljoner semlor i Sverige varje år medan det bakas över 30 miljoner hemma hos folk.)

Jag har uppmärksammat fastan på lite olika sätt genom åren. I år var jag lite sen på bollen och har inte heller plockat fram fastehäftet. Jag har sökt på nätet och hittat några riktigt dåliga förslag på fastekalendrar, så det betyder att jag känner eld i baken för att få till något för mig själv innan veckorna har gått och påsken är här.

Något som har pockat på uppmärksamhet ända sedan jag funderade på mitt årsord för 2026 (FRÖJD) är det där med att mer ofta se mig själv som en del av en helhet. Att känna på hur det påverkar mig att låta egots gränser lösas upp för att bättre förstå min plats i världen. Inte för att radera mig själv, utan för att sluta låta världen cirkulera runt mig som om jag vore solen (ja, alltså, som en mer vetenskaplig modell, inte som att jag skulle vara solen). Se mig själv som en pusselbit som först når min fulla potential då jag sitter på rätt plats i pusslet och samarbetar med alla mina medmänniskor. Att jag har större chans att uppleva FRÖJD tillsammans med andra personer än på min egen kammare.

Hur skulle jag då använda de här tankarna i fastan där man förväntas offra något? Då tänker jag att det behöver ha att göra med mig i relation till andra. Skänka pengar är alltid den lättaste vägen ut gällande att hjälpa till, oavsett hur mycket eller hur lite man skänker. Man kan swisha en summa och känna sig väl till mods. Å andra sidan finns det inte ens nog med pengar till det mest nödvändiga för många och då är sannerligen inte monetära gåvor något som är någon ”lätt väg”.

Sedan finns det tid, att ta av den tid som är över efter att det nödvändiga är gjort och bestämma sig för att lägga den på något som man själv inte får de främsta fördelarna av, oavsett om man tycker det är trevligt eller ej. Det kan vara att vara volontär, gymnastikledare, lärare i schackklubben, handledare av något slag, kontaktperson, sitta i styrelser… Somliga av de uppgifter jag tänker på ger en symbolisk slant, men inte alls i proportion till den tid som krävs.

Kunskap då, kan den räknas som något som kan offras? Att hjälpa andra istället för att snålt hålla i den kunskap och de kontakter man ha? Absolut, det tycker jag. Jag har lovat mig själv att alltid försöka hjälpa till då någon har frågor runt min verksamhet och hur det är att vara samtalsterapeut, eller hur det var att jobba som lärare (även om det numera är längesedan). Jag har nämligen mött lite för många som inte ser detta som något som de vill hjälpa till med.

Jag bestämde mig för att titta igenom mitt liv och städa upp lite bland prioriteringarna, men kände faktiskt att jag redan har jobbat så mycket med det här på olika sätt de senaste åren. Det har handlat om att få till ett hälsosamt förhållningssätt till hur jag distribuerar mina ”tillgångar” och med vilken inställning jag gör det. Martyren är inte längre inbjuden att delta, tack så mycket. (Inget mer ”JAHA, ingen annan gör det ju, då måste väl jag göra det, t ex.) Mycket av vår förnöjsamhet och lycka sitter i vilken inställning vi har till livet, till de arbetsuppgifter vi har att utföra och till våra medmänniskor. MÅSTE, TVINGAD, HAR INGET ATT SÄGA TILL OM, SLAV, IDIOT, INKOMPETENT, HATAR, TRÅKIG, MENINGSLÖS. Tankar som dessa sätter djupa spår precis som fysisk misshandel.

Acceptans för varandras ofullkomlighet är väldigt hjälpsamt. Vi behöver absolut inte försöka agera buddhistmunk i alla lägen. Det står en fritt att avbryta ett förhållande eller avsluta en anställning om dessa inte funkar, åtminstone här i vårt land. Andra relationer kan vara svårare att avlägsna sig ifrån, av olika anledningar. Då är acceptans också hjälpsamt.

En plats där jag känner mig ”ägd” och bitvis som en ”slav” är den digitala världen. Den har också med mitt förhållande till andra människor att göra, men dessvärre många gånger med personer som inte har med mig att göra, som jag inte känner, som jag inte har ansvar för osv i all oändlighet. De där Facebook-reelsen som jag så ofta hamnat i, jag blir galen!!! Här känner jag att jag BEHÖVER göra mig av med påverkan som dessa har på mig. Efter att ha lyssnat på den där podden om Brain rot är jag ännu mer övertygad. Jag vill verkligen inte ha dessa reels i mitt liv och bestämmer mig för att därför inte bära med mig telefonen under denna fasta. Behöver någon prata med mig kan jag ringa upp igen, inte sant? Och därmed är mitt ”fasteoffer” bestämt, om än lite senare än vanligt.

Bilden är skapad av Chat GPT.

Ett Litet Ord

Städnostalgi.

28 januari, 2026 14 kommentarer

Den sista upprensningen bland fotografierna i den gamla datorn blev aldrig klar, så nu har jag tagit tag i det igen. Igår kväll hamnade jag därför mitt i några av mitt livs mest omvälvande år, nämligen 2011-2013. Det är så spännande att se sitt liv lite mer utifrån, så som det blir då man till exempel tittar på fotografier som man inte sett på länge. Ibland känns denna tid helt overklig, av många olika anledningar. Jobb i pysselbranschen (vem kunde ana att det fanns en sådan…), makens mormors död, ett uppbrott från Sverige med funderingar på en mer permanent flytt till USA, tre veckor i Hawaii, hemskolning, tonårsmörker, mina första ”tacksamma dagar”, nya och fantastiska vänner, bortgången av den vän som var närmast mig förutom min familj och så många nya intryck.

Man utvecklas hela tiden, vare sig man märker det eller ej. Dessa år skjutsade in mig i en bättre version av mig själv, det är något som jag ofta tänker på. Det finns inget sätt att leva om livet, varken gällande beslut eller hur man hanterar sådant som händer en, men jag gillar den person som kröp ut på andra sidan bättre. Hon är mer förnöjsam, mer tacksam, mindre katastrof-tänkande, mer obekväm för vissa och mer stöttande för andra, mer vidsynt gällande sånt som är värt min vidsynthet, men mer kompromisslös för sådant som inte är det. ”What doesn’t kill you makes you stronger” – jag vet att det inte är sant för alla situationer, men för mig är detta viktiga ledord. Och idag motar jag bort kylan med lite minnesvärda, fröjdefulla vibbar från Kalifornien och Hawaii. Mmmmmm.

Ett Litet Ord

Öppna upp för boken.

2 januari, 2026 6 kommentarer

Jag känner för att läsa. Det har jag skrivit här i bloggen alldeles för många gånger de senaste åren. Har inte läslusten gett mig oändligt mycket fröjd under min livstid?! De senaste månaderna har jag faktiskt läst två ”riktiga” böcker – Mina vänner av Fredrik Backman och Till växten: En kärlekshistoria av Maja Alskog Bredberg. Kanske hade jag fått lite större läslust om jag hade gillat dessa böcker, men ingen av dem blev någon större favorit. MEN, jag ska ärligen erkänna att jag har så dåligt läsfokus numera att detta helt klart påverkade mina upplevelser av vad som hände i texten.

Till växten öppnade upp för existentiella frågor och jag kände igen mig i en hel del av författarens tankar om ansvar och odling, vad vi själva kan göra för jorden, men också för oss själva. Kanske hade den varit mer revolutionerande för mig för ett gäng år sedan då jag själv var i något slags kris och ännu inte titulerade mig planttant? Alskog Bredberg har definitivt sina poänger och jag vill ändå rekommendera hennes bok för alla som känner sig fast i ett liv som tycks snurra bortom kontroll.

Flera av Fredrik Backmans andra böcker har jag läst och lyssnat på med så stor glädje att jag tror att mina förväntningar på något vis dödade boken, som för övrigt har fått höga betyg från flera av mina vänner. Jag har varit med om att döda böcker med förväntningar förut. En av mina vänner vill inte ens läsa baksidestexten på en bok innan hon gräver ner sig i den. Jag kan förstå varför hon vill ha det så. Inga förväntningar gör att man lättare blir positivt överraskad och att man inte redan på förhand ”vet” hur man bör tolka boken. Att någon annan talat om att något är bra eller dåligt påverkar också, recensioner bör läsas efter att man själv har skapat sig en egen uppfattning. Ja, alltså det är min uppfattning.

Jag köpte en diktbok på Pingstis för några månader sedan. Först fick den ligga i frysen, men sedan innan jul har den legat bredvid min arbetsplats. Svenska dikter – samlade och utgivna för skolorna av Elsa Carlsson. (Hon var för övrigt vid tiden för utgivningen en f.d. bitr. föreståndarinna vid Stockholms Norra Kommunala Mellanskola.) I förordet står det:

”Det är… sålunda inte meningen, att dikterna skall läsas i följd, vilket naturligtvis varje lärare förstår, utan lämpliga dikter kan utväljas såsom illustration t. ex. till en historisk händelse eller en geografisk skildring. Även några psalmer har medtagits, bl. a. därför att psalmen vinner på att komma med i vardagslivets arbete. Då först får den sina riktiga proportioner och sin rätta belysning i förhållande till den övriga litteraturen och barnen får lättare att förstå, vilka skatter som finns gömda i vår psalmbok.”

Denna bok har jag med glädje intagit som mellanmål här och där under hela december. Det är detta förfarande som fru Carlsson rekommenderar tidigare i förordet, alltså att inte läsa boken från bokpärm till bokpärm. Exemplaret jag har här hemma är en ny upplaga från 1947, något ”moderniserad”. Jag är SÅ tacksam att jag plockade upp denna bok. Kanske är det den som kan hjälpa mig nå målet att bli en läsare igen? En dikt är inte längre än att jag fixar att behålla uppmärksamheten under tiden jag läser den och jag hinner kanske till och med analysera den i lugn och ro?! Ett gott nytt läsår önskar jag dig som också vill läsa, oavsett det är lite, lagom eller jättemycket. Må dina läsupplevelser bidra till ett expanderat sinne och en själ som mår bra.

Ett Litet Ord

Ett litet ord 2026 – FRÖJD.

28 december, 2025 10 kommentarer

I slutet av 2023 kände jag starkt att jag ville ha ett praktiskt årsord under 2024, ett ord som skulle handla om få grejer gjorda. HEMSLÖJD kändes då så roligt, inspirerande och peppigt. Att det sedan inte direkt blev något av det, eller rättare sagt att ordet aldrig gavs chans att påverka mig på det sätt jag hade hoppats, gjorde mig lite besviken. Jag började leta efter ett 2025-ord som jag hoppades skulle bli mer mentalt utvecklande och så blev det ju verkligen med ALIGN (justera). Precis som jag skrev igår blev detta ett toppenord, ett ord som blev till en mental satsbräda för nästa del i livet, den som ”icke-fertil kvinna”.

När man är färdig med något kan man antingen känna att man tar sig ifrån det, eller att man tar sikte mot något annat. Springa ifrån något eller springa emot något annat. Viktig mental bild som är mycket användbar i terapeutiska sammanhang. Testa själv! ”Jag vill sluta utgå från att jag är ett offer” eller ”Jag vill vara öppen för nya sätt att se på situationer som händer”. ”Jag vill inte ge upp så lätt” eller ”Jag vill lära mig bli bättre på att stanna i det som är obekvämt”. ”Jag borde inte vara så tjock” eller ”Jag vill ha en stark och frisk kropp”.

Jag har inga som helst ambitioner att sätta mig och vänta på döden för att jag inte kan få fler barn. Det går dock inte att frångå det faktum att livet rent praktiskt är ändligt. Jag vill inte ödsla tiden som är kvar, oavsett om det är tre år (mormors mor), fjorton år (mamma) eller trettiofyra år (mormor). Så många blir bittra med en stigande ålder. Jag vill inte ens lockas att gå åt det hållet. Jag vill inte känna att hela mitt väsen lägger ner och inte längre orkar. Det är underbart med återhämtning, men jag vill inte scrolla bort tid som en algoritm stjäl från mig. Det finns sådant jag kan göra för att kompensera för att de hormonella nivåerna inte längre spelar på min planhalva. Tänk att få fortsätta vara nyfiken och vetgirig, att känna förundran då jag lär mig något nytt eller något jag har glömt att jag redan kunde. Jag vill känna livsglädje, förundran, förnöjsamhet, klurighet, vishet… Och jag vill skratta mer!

Det var där jag landade när jag började fundera på vilket ord jag skulle ta med mig under 2026. (Detta var redan i höstas, jag var på årsordsbollen i ovanligt god tid i år.) SKRATTA blev då mitt ord och var så ända tills för några veckor sedan, men jag kom fram till att det är för låst. Jag vill absolut skratta mer, men jag vill inte känna att jag har ett inre krav på att vara något slags vandrande källa till roliga historier (detta hade varit dömt att misslyckas med tanke på att jag inte kan en enda rolig historia från början till slut). Jag vill hitta fram till leendet som ”default mode” snarare än att sitta där med en rynka mellan ögonen. Efter att ha vänt ut och in på min inre ordbok landade jag så i FRÖJD. Det ska uttalas med ett långt och rullande tungspets-R, ingen blekingska där.

Håll i, håll ut, för här kommer SAOB:s definition av FRÖJD (scrolla förbi om du vill komma till min sammanfattning):

FRÖJD fröj⁴d, r. l. f. (m. Sahlstedt, ÖoL (1852)); best. en; pl. -er³².

Etymologi

[fsv. fryghþ, frygh, frög(h)d(h), motsv. d. fryd, ä. d. frygd, frøid, nor. dial. frygd, livlighet, livslust, isl. frygð, härlighet, yppighet; av en urnord. stam friggwiþō- l. fruggwiþō-, i avljudsförh. till en germ. stam frawa-, rask (se FRO, adj., FRÅ, adj.); jfr mnt. vroude, vro(u)wede, holl. vreugde, fht. frewida, freuwidha (t. freude). Ordet synes i bet.-avs. hava påvärkats av t. freude]

Ordformer

1) (numera i sht i religiös o. vitter stil) tillstånd(et) att känna sig (djupt) tillfredsställd (o. starkt upplivad); (innerlig) glädje; hänryckning, sällhet; stundom koll.: yttringar av stor glädje. I frid och fröjd. I fröjd och gamman. Med glädje och fröjd. En himmelsk fröjd. Gör någhor barmhertugheet så göre thz medh frögd. Rom. 12: 8 (NT 1526). Templet som tilförenna medh reddhogha och förskreckelse fult warit hadhe, wardt nu fult med glädhe och frögd. 2Mack. 3: 30 (Bib. 1541). Jag såg, .. / .. at en skimrand’ frögd i allas ögon spelte. Nordenflycht QT 1744, s. 24. Då erfor hon för första gången fröjd i Herren. Petri Ouchterlony 26 (1924). — jfr BARNA-, FADERS-,FÖRFATTAR(E)-, HIMLA-, LEVNADS-, SEGER-, SKADE-FRÖJD m. fl.

2) om ngt som bereder glädje l. njutning; glädjeämne; njutning, nöje; äv. koll.: glädjeämnen, njutningar, nöjen. Hava, finna sin fröjd i ngt. Det var en sann fröjd att höra honom resonera. Hemmets, kärlekens, livets, sommarens, vårens fröjder. Frå frögd och lust fördriffuijn. Ps. 1536, s. 91. Thet är och Gudz frögd och lust, at wara barmhertigh, och vtaff nåde förlåta synderna! Muræus Arndt 1: 68 (1647). Han ville icke dö från lifvets fröjd och oss. Runeberg 2: 45 (1848). Det finnes två drag i (Hedins) Från pol till pol som skola göra den till en fröjd för allt hvad pojkar heter. Böök 1Ess. 125 (1913). — jfr BARNA-, HIMLA-, HJÄRTANS-, SINNES-, ÖGON-FRÖJD m. fl. — särsk.

a) (numera knappast br. utom i religiös l. vitter stil) om person; förr stundom liktydigt med: (ngns) älskade. Gudh som mijn glädhi och frögd är. Psalt. 43: 4 (Bib. 1541). Haff tack mijn Frögd för sådan swar. Messenius Sign. 14 (1612). Gellerstedt 2Dikt. 4 (1881).

b) i uttr. hjärtans fröjd, se under HJÄRTA.

c) (starkt vard.) (sämre) förlustelse; skoj; stundom konkret: förlustelselokal, varieté. (Sv.) Ute på fröjd, (eng.) out on a lark. Björkman (1889). Hvad är det för skojtande och fröjd i min park? Skall jag skicka och väcka poliskommissarien? Nordström Sönd. 52 (1910). Jag struntar .. i balen och far hellre på fröjden i sta’n. Högberg Utböl. 2: 49 (1912). — jfr HUND-FRÖJD.

3) (†) (glädje)fest; åminnelsehögtid; äv. abstraktare: högtidlighet, festivitas. Ther war ett gladeligit gestebodh, att ther fattades intedt thet frögd tilhörde. Svart G1 136 (1561). Kyrckemessor, Kyrckewigningar, och åhrligha Högtijdher .. warda hållne medh tilbörlig frögd vthi twenne, trenne, fyra eller otta daghar. Schroderus Comenius 635 (1639). Anställa een offentelig frögd öf- (ve)r dhen seger, som .. (den ryske tsaren) förledet åhr, emoot wåra wijd Pultava hafdt. KKD 5: 119 (1710).

Alltså, tänk vilket ord! Jag blir glad bara jag tänker på det. Det är ett ord som ger mig möjlighet att utvecklas både fysiskt, mentalt och själsligt om jag är öppen för det. FRÖJD inbjuder till glädje och njutning, tillfredsställelse, att känna mig upplivad, hänryckning, nöje, förlustelse, skoj, glädjefest, högtidlighet och festivitas (wow, känslan av det sista här…). I FRÖJD finns det mycket utrymme för skratt, men även för en positivt laddad andlighet och stor allmän livsglädje.

Citatet för 2026 måste naturligtvis bli ”mitt hjärtas fröjd och eviga längtan”! Vilket soundtrack jag ska ha får jag klura lite mer på, men det kommer helt säkert att vara positivt laddat. Har du någon låt som skulle vara självklar i ett FRRRRRÖJD-soundtrack?

Med det öppnar jag upp för ett fröjdefullt år. Välkommen 2026!

Ett Litet Ord

Med ALIGN i backspegeln.

27 december, 2025 6 kommentarer

Nu är det dags att göra bokslut för det årsord som varit min kompanjon under 2025. Vid det här laget har konceptet årsord istället för nyårslöften blivit en viktig del av det som utgör grunden till vem jag är. Jag är helt enkelt någon som väljer att utvecklas tillsammans med årsord. Det är så viktigt att komma ihåg att små rutiner leder till vanor som leder till utveckling i någon riktning. Detta gäller åt alla håll. De vanor som inte är bra för oss kallar vi ovanor, men de funkar ju precis på samma sätt som de goda vanorna. Vi gör dem mer eller mindre utan att tänka, eller åtminstone utan att behöva tvinga oss själva till att utföra dem.

2009 ordning
2010 kärlek
2011 skapa
2012 lyfta
2013 förändring
2014 reach
2015 fearless
2016 fortsätt
2017 vårda
2018 nu
2019 bygga
2020 disciplin
2021 kontakt
2022 framåtanda
2023 rutin
2024 hemslöjd
2025 align

Jag har betygsatt orden utefter hur mycket de påverkade mig: givande, helt okej, kom och gick. Som du ser har jag betygsatt ALIGN som ett av de mer givande orden. Jag har jobbat hårt för att uppfylla det som var mitt mål. Jag citerar:

Jag var ganska inställd på att LJUS skulle bli mitt nya ord, men under en djup diskussion med sonen och svärsonen var det klart att ett annat ord hade sprungit förbi. Vi satt och pratade om en teori som dotterns kompis pappa har, att man blir utbränd av att verka i en miljö som strider mot ens värdegrund/moraliska principer. Att röra sig i en miljö där man tvingas ta beslut som strider mot ens övertygelser, att göra våld mot sin själ. Alla tre tyckte att denna teori klingar väl med vad vi själva tror. Vi pratade om hur dessa två unga herrar i sina ”filosofidiskussioner” pratat om att det finns ett ”sant jag”, den version som är den bästa versionen av en själv.

Genom att lära sig mer om psykologi, om naturen, om mänskliga relationer, om moral, om tro, om samhällsfrågor och om sin egen roll i den fantastiska världen kan man förkovra sig och bli bättre på att få kunskap om hur man ska kunna nå fram till detta ”sanna jag”. Eftersom vi alla har olika förutsättningar betyder det att vi behöver vara öppna för att lärdomar står att finna i allt från hur vi interagerar med våra medmänniskor, vad vi lär oss genom att agera utifrån egen vinning eller att vår grupp ska få det bra till hur vi använder fysiska, mentala och andliga resurser. Vi kan ha jättemycket kunskap utan att ha kommit det minsta närmare vårt sanna jag, för någonstans handlar det om att vi också måste göra, agera, omsätta denna kunskap. Ju mer dessa tre parametrar (vårt sanna jag, teorin och det praktiska utövandet) justerar sig till varandra, desto bättre kommer vi att må. Det klack till i mig och jag tänkte att precis denna justering är det jag vill jobba med under 2025. ALIGN funkar bättre för mig än JUSTERA, så ordet får helt enkelt bli på engelska denna gång.

Nog har jag tagit denna justering till mitt hjärta. I princip har det inneburit att jag jobbat mer än vanligt på att leva som jag lär. Inte inför andra människor, jag har nått en ålder där jag på något vis landat i att jag inte bekymrar mig över vad andra tycker och tänker om mig. Däremot vill jag kunna stå rakryggad inför mig själv. På engelska finns ett citat som jag gillar: ”Don’t just talk the talk, walk the walk”. Jag vill inte vara någon som säger ett och gör något annat. Jag vill vara någon som kan lita på mig själv. Jag vill mena det jag säger och säga det jag menar.

Det har varit en mycket spännande process att på något vis ställa mig själv mot väggen, men det är också ett jobb som jag anser är mycket privat. Jag är gärna personlig med det jag skriver i bloggen, men även i mötet med andra. Detta är något annat. Detta handlar om det som går innanför mitt integritets-staket, det som händer då jag sitter med bara mig själv som sällskap. Här är några av de mer allmänna funderingar jag har haft:

ANSVAR – att verkligen ta ansvar för sig själv, sitt välbefinnande, sina känslor, sin hantering av livets vedermödor och glädjor är något som jag har djupt inpräntat i mig. Jag är även pliktstyrd och tar oombedd ansvar för andra. Här har jag valt att ”jobba” med mig själv. Pliktkänslan är jag otroligt tacksam för, kan bara konstatera att den inte förekommer hos alla. Att försöka landa i acceptans för att det är så fortsätter vara hjälpsamt.
MÅL – jag är rätt dålig på att sätta mål, men inser att jag har en tendens att bli stillasittande på grund av detta. Då menar jag inte bokstavligt, utan bildligt. Mental rörelse är jätteviktig för mig, jag vill och behöver träna mer på annan rörelse. Detta kan målsättningar hjälpa till med. Och jag har insett att det hade varit bra för mig att drömma lite mer!
TID – åh, jag vill bli bättre på att ta vara på tiden. Jag känner stor mening både med och i livet, men jag slösar onekligen bort tid precis som de flesta andra jag känner. Balansen mellan arbete, familjetid, vila och annat jag vill ha med i livet behöver jag fortsätta justera trots att jag lägger ALIGN (justera) bakom mig nu.
RESURSER – mina, jordens, andra… Somligt tar jag för givet, men inte det faktum att jag har det väldigt bra. Jag är så rik! Inte på pengar (förutom att det ju faktiskt är så att vi har det mycket bättre rent generellt här i Sverige än på de flesta andra ställen på jorden), men på kärlek, gemenskap, erfarenheter, kunskap. Och prylar… Rensa är ett av orden som varit på tapeten inför 2026, men dels har jag ett pågående arbete med detta sedan lång tid tillbaka och dels ville jag ha ett helt annat fokus gällande nästa årsord.

Under året har jag flera gånger stannat upp och verkligen känt stor tacksamhet i de märkligaste situationer. Jag vet inte säkert att det kom sig av de filosofiska rundor jag kört mot mig själv, men jag tror faktiskt det. Du som läser här och/eller känner mig IRL vet att jag är en stor förespråkare av medveten tacksamhetsutövning. Trettio tacksamma dagar är en fantastisk boost att gå in i vintern med. Den här tacksamheten har dock varit något annat. Jag ser det som något slags bekräftande av mig själv. Inte bara att jag känner stor förnöjsamhet i livet, utan att jag äntligen, efter 55 år verkligen har mig själv i min egen ringhörna. För någon annan kanske detta är rappakalja, men för mig är det stort att landa i denna känsla. Och med det knyter jag ihop säcken för ALIGN och tackar för sällskapet. Det har varit ett ord som jag ska bära med mig med glädje, stor ödmjukhet och tacksamhet.

Ett Litet Ord

Det tysta egot.

18 oktober, 2025 8 kommentarer

Förra helgen skrev jag om mina tankar om det nya kapitlet i Livsstilsverktyget. Här kommer fortsättningen. Jag svarade på några frågor som jag hoppas kan/kunde hjälpa dig som tyckte att tankesättet är lite krångligt (som jag förstår att det är tills man får överblick). Detta inlägg handlar alltså om hur det kan vara att befinna sig mer i grundläge fyra och hur man hittar dit (se förra veckans inlägg).

Jag har tänkt vidare och har också fått flera nya tankebubblor att fördjupa mig i. Som det tysta egot, hypoegoism, eller det läge där jag fokuserar på vad som händer mellan mig och andra. Inte bara hur något påverkar mig. Inte bara på hur något påverkar andra. Detta har jag själv fått bättre förståelse för och kunnat sätta ord på vad som inte funkade då jag i princip bara gjorde saker för andra, då min familj kallade mig ”martyren” och jag snarare bar en offerkofta än något annat.

Det här blir lite krångligt, men jag hoppas att du hänger med. Jag har förstått att jag kommer med stor medkänsla och ett stort intresse för andra människor. Relationer, hur vi funkar i små och större enheter, varför alla inte bara kan vara ”snälla” mot varandra. Till detta kom min storasysterroll och ett allt för stort ansvar både praktiskt och mentalt under uppväxten. Inte alls med ont uppsåt och sanningen är att jag fick många, många fördelar av att vara i den sitsen också. Jag blev iallafall en person som lärde mig se andras behov och att ta på mig själv att se till att de togs omhand. Det spelade ingen roll om det handlade om saker i det lilla, i nära relationer, i olika sammanhang där jag hade en roll eller på arbetsplatsen, jag gav alltid allt utan att ombesörja min egen påfyllning. Jag FICK mycket påfyllning, men jag tog som sagt inte ansvar för detta själv, och jag öste ur snabbare än det fylldes på. Jag satte alltid andra i första rummet, hela tiden. Sa aldrig nej, eller det här orkar jag inte, eller det här vill jag inte, eller kan vi hjälpas åt, eller det här kanske vi bara borde strunta i. Ett sådant förhållningssätt leder till en Instagramperson på väg in i kaklet, med full kraft och utan pardon. Jag gav alla andra lov att bara vara människor, att vara o-perfekta, orkeslösa, lata, ledsna, frustrerade. Själv skulle jag vara typ Moder Teresa parat med Ice Queen. Mycket obehagligt, när jag nu skriver om det. Eller kanske mer pinsamt. Varför skriver jag det ändå? Jo, därför jag möter det här så mycket i mitt jobb idag. Så mycket felplacerad skam och skuld, en oförmåga och en blindhet för skillnaden mellan att inte kunna och att inte vilja. En plats där den man är mest ansvarig för, en själv, blir väldigt styvmoderligt behandlad. Av en själv. Inför öppna ridåer.

Jag började att skriva om det tysta egot, men för att förstå hur det kan få mer utrymme behöver åtminstone jag förstå hur det blir då man helt plockar bort sina egna behov och bara fokuserar på andra. Att ge fullt utrymme till egot känner vi nog alla till, både hur det blir när vi själva praktiserar det och när andra gör det på bekostnad av vårt välbefinnande. Att läka mig själv och att komma bort från mitt martyrskap uppfylldes inte av att jag blev egoist och började se till bara mina egna behov. Jag var där i en stund, men lyckligtvis gjorde min observanta syster mig uppmärksam på vad som hände då jag slutade bry mig om andra. (Detta var året efter att våra föräldrar hade legat för döden osv och jag hade blivit jättedålig.) Jag fick långsamt börja öva på att bjuda in det som jag då inte visste hette mitt tysta ego. Vissa personer slutade jag ta ansvar för. Sådana som jag insåg faktiskt utnyttjade min personlighet och som aldrig, aldrig tog ansvar själva. (OBS! Fullt fungerande varelser i andra situationer, men där vår relation var allt annat än hälsosam.) Jag började se till vad jag faktiskt orkade, vad som var rimligt att jag bidrog med. Vad jag ville göra och vad jag kunde göra. Och långsamt bjöd jag in andra också. Började känna på vem jag skulle vara om jag såg till andras behov OCH mina egna. Det blev en synnerligen intressant process.

Vet du vad som händer rent mentalt om jag gör något för att jag vill och ser nyttan av det för helheten istället för att tänka ”ja, ingen annan kan/vill/kommer att, så då blir det naturligtvis mitt ansvar”? Precis samma arbetsbelastning alltså, men en annan mental inställning? För mig var det här en ny värld öppnade sig. Jag slutade att mentalt utmatta mig själv PLUS att göra det som jag redan hade gjort i huvudet flera gånger. Jag tar fortfarande mycket ansvar. Jag vill, jag kan och jag ser nyttan av det. Men jag gör det inte per automatik. Och jag har inte längre ”Jesuskomplex”. Det räcker att jag gör mitt bästa på ett hälsosamt vis. Hur kan det se ut att praktisera detta för mig?

Som familjemedlem och vän: Jag tjurar inte om jag tycker det var länge sedan jag pratade med någon utan tar kontakt istället för att säga ”varför har du inte ringt/hört av dig”. Försöker se vilka styrkor, förmågor och utmaningar någon har. Skickar ett meddelande, en bild eller liknande då jag ser något som påminner om ett gemensamt minne. Tar gärna ansvar för matlagning vid högtider eller att fikaträffar blir av. (Gillar att laga mat och att fika, win-win.) Delar den känslomässiga bördan vid svårigheter och sjukdomar, men lägger den inte längre på mig själv. Stor skillnad!

Som körmedlem: Jag har inte fått ansvaret, men har sett vad det gör för mig själv att på en gång lära mig nya körmedlemmars namn. Hälsa och säga deras namn åtminstone vid andra repetitionen och oavsett vilken stämma de tillhör. Gå fram, ta i hand, säga välkommen. Efter några repetitioner fråga hur de trivs, vad de tycker om kören. Det tysta egot. Jag gör det för mig själv (kören är en plats som jag älskar att komma till), för andra individer och för vår kör. En kör som inte består av enskilda individer sjunger bättre tillsammans. Vi tävlar inte mot varandra. Vi gör det här tillsammans.

Som partner: Maken och jag är väldigt olika, så jag försöker tänka på vad han hade velat och han gör detsamma för mig. Ibland gör vi saker som vi inte gillar för den andre, men får det tillbaka på andra hållet. Det är ingen som hela tiden får ”offra”. Vi delar bördan, men också glädjen, både fysiskt och mentalt. Fokuserar inte på att räkna Uscados eller hålla koll på vad den andre inte gör.

Som församlingsmedlem: Försöker se alla och säga hej då vi träffas, uppmuntra och hjälpa då någon behöver. Ser att detta är en plats för många som har ett minimalt umgänge och att kyrkfamiljen är mycket viktig ur ett socialt perspektiv. Hjälper gärna till, men tar inte per automatik på mig ansvaret för allt som ska göras.

Ungefär så här är det för mig. Återigen, hur tänker du om detta? Är det något som känns uppåt väggarna fel? Eller är det rentav något du känner igen dig i?

Ett Litet Ord

Jag i förhållande till andra.

11 oktober, 2025 19 kommentarer

Nu var det dags för ett nytt kapitel i Livsstilsverktyget. Jag är med i denna studie som är så fantastisk, åtminstone för mig. Jag lyssnade allt för slappt på en podd där någon sjukvårdsminister (gissar att det handlade om USA) blev häcklad för att hen utgått från något slags alternativ syn på hälsa och att allt inte handlar om piller. Det låter ju som att det handlade om Robert F Kennedy, men vad han står för tänker jag inte gå in på här. Däremot kan jag säga att ju längre jag varit med i den här studien, desto mer har mina ögon öppnats för att det finns många vägar till välbefinnande och det som man kallar hälsa.

Veckans kapitel innehöll några rader jag vill citera. ”Det… behöver… inte bara vara två lägen: jag eller andra.” ”Modellen utgår från att vi kan drivas av både yttre faktorer, som bekräftelse, beröm och krav från andra, och av inre faktorer som nyfikenhet, kärlek, omtanke, integritet. Vi kan dessutom välja att fokusera på våra egna eller på andras behov.” Det ger oss fyra grundlägen:

Vad får jag ut av detta? (Inre faktorer och egen vinning. Jag utgår bara från egna behov när jag pratar med andra, frågar andra om det som är angeläget för mig etc. Kan upplevas som självisk och kan leda till isolering.)
Vad ska grannarna tänka? (Hej mormor! Mina handlingar drivs av andras bedömningar, men jag bryr mig inte direkt om vad som är bra för den andre utan om vad hen tycker om mig. Upplevs säkert som socialt smidig, men är sårbar för andras tyckande.)
Hur kan jag hjälpa till? (Genuint intresserad av andra, men drivs fortfarande av andras bedömning. Meningsfull känsla av att vara behövd, men kan leda till total utmattning.)
Jag och du. (Jag ger rum åt andra människors behov, men låter mina inre värden styra vad jag prioriterar. Detta innebär att jag kan hitta mening och sammanhang, men samtidigt minska stressen då energin fördelas rätt.)

Aldrig har väl ett kapitel kommit mer lämpligt i tiden! Jag har fått många kommentarer om att det nästan är märkligt att jag flyttat hem till svärfar för att hjälpa till. ”Det skulle jag aldrig göra.” ”Fattar inte hur du orkar.” ”Finns det inte hemhjälp?” För mig är det självklart, kanske för att jag gjort detta med mina föräldrar förut. Fast då lärde jag mig också hur jag INTE kan göra och hur viktigt det är med de där gränserna. Att jag har gått från läge tre, som var min ständiga position, till läge fyra har gjort stor skillnad. Jag har alltså gjort bedömningen att jag och maken fixar detta tillsammans. Ja, det är en uppoffring på sitt sätt, men det är också en investering i det nära livet. För mig är detta essensen av att vara människa. Jag är ingenting på egen hand. Jag är bara jag i relation till min familj och mina medmänniskor. Att jag har förstått att jag måste tanka och att det finns somligt och somliga som jag inte längre lägger energi på för att kunna göra en sådan här grej är också förklaringen till hur jag vet att jag kan genomföra detta utan att det kostar för mycket.

Jag ska fundera lite mer runt detta, men först ska jag till Bredavik där vi ska stänga stället för vintern och umgås runt god mat och gull med bebis. Det hade varit roligt att höra dina tankar. Jag brukar inte fråga om återkoppling, men idag gör jag det. Tror du att dessa frågor är viktiga för din hälsa och ditt välmående? Jag upplever att ”gränssättning” har missförståtts av många. Vad innebär det egentligen att sätta gränser? Och tror du att det ligger något i mina funderingar om att mycket av vårt samhälles ”olycka” beror på att människor upplever sig vara i läge tre, men att de egentligen är i läge ett samtidigt om de upplever alla reella och upplevda krav som verkliga. Alltså, att de egentligen inte gör så mycket för andra. Däremot upplever de stor mental press, så varje insats där de faktiskt gör något upplevs som ”för mycket”? Jag inser att denna teori kan vara kontroversiell, men kommer att skriva mer om den för att förklara mig. (Du vet, jag ber min tonåring om att utföra något och får på en gång höra att jag tjatar fast det egentligen är så här: En gång: fråga/instruktion. Två gånger: påminnelse. Tre gånger eller fler: tjat. Eller att jag känner att jag borde göra något som ingen har krävt, men som jag upplever hade varit ”det rätta” att göra. Men jag vill inte göra det och kommer inte att göra det, så jag kommer med ursäkter till andra för att skydda mitt ego.)

Ett Litet Ord

Om bara öronen fick berätta.

10 oktober, 2025 8 kommentarer

Jag tycker det är så märkligt att jag sover längre här i stan än hemma, för det är aldrig tyst och jag lägger mig tidigare nästan varje kväll. Jag gillar tystnad. Jag njuter av tystnaden ute på Sturkö. Jag vet att jag fyller luftrummet med prat så fort jag möter någon, men ändå. Tystnaden är härlig och välbehövlig.

Fönstret här i mitt provisoriska sovrum står öppet dygnet runt. Lägenheten är varm och jag älskar svalare luft, även om det innebär att den blir förorenad av en massa stadsljud. Inte ens om jag somnar vid midnatt är det tyst. Häromkvällen var det någon som verkade köra in i något, någon annan som hojtade och så stod ett stort fordon på tomgång lääänge innan det körde iväg med ett ”tuuuuut”. Klockan 23 på kvällen, alltså. Så störigt. Jag kände mig som Agda, 93, då jag flippade på persiennerna för att kunna se vad det var som pågick där ute. Polisstationen ligger alldeles i närheten och jag har hört ett par utryckningar därifrån, men brandbilar och ambulanser hörs också då och då även om de inte kör förbi precis nedanför detta huset. Tåget glider in och ut från ändstationen som Karlskrona utgör, bara några hundra meter härifrån. Det låter speciellt. Gnisslar mer än då ett tåg bara ska göra ett stopp.

När jag fick jobb i Tumba 1993 slängde Botkyrkabyggen bort lägenheter för noll och intet. Jag fick en trea, men betalade bara hyra för en tvåa. Den där lägenheten var så stor och jag kan knappt minnas varifrån möblerna kom. Den stora hörnsoffan i grå skai köpte jag själv och jag fick ta med mig min säng hemifrån, men allt det andra?! Det blir en tanke för en annan dag. Hur som helst stod radion alltid, alltid på där i lägenheten på Branta Backen. Till och med på natten. Jag har aldrig varit det minsta mörkrädd, men jag har vuxit upp i en stor familj. Ensamheten som känns så skön när den är frivillig var påträngande i den där trean i Tumba. Det var alldeles för tyst. Jag ökade volymen då jag kom hem, drog ner den till nästan ingenting när jag skulle lägga mig. Märkligt tänker jag nu, men vi gör väl det vi tror vi behöver?

Det konstiga är att jag upplevde världen så tyst där högt uppe och i änden på Storvreten. Jag var on top of the world och såg inget av det stökiga område som jag faktiskt bodde i. Mina kollegor pratade om att jag inte precis hade flyttat till något höjdarställe. (Det fortsatte vara stökigt. Storvretsskolans ledning togs över av kommunen i januari 2019 pga otrygghet och att eleverna inte fick hjälp, den första gång något liknande hänt i Sverige. Storvreten har också varit ett särskilt utsatt område, men det verkar som att både skolan och området har ryckts upp betydligt. Fint!) Själv var jag glad över en välskött tvättstuga och grannar som skrev lappar i entrén om de skulle ha fest, även om de hängde med sina huvuden och aldrig sa hej först. Men de var tysta. Det var tyst. Jag var ensam. Jag kände ingen och fick långsamt skapa mig ett liv där i Tumba. Ny kör, barbershop, kyrka. Jag minns hur jag växte som människa och blev självständig på riktigt. Hur jag fick fylla tystnaden med liv.

Eftersom jag bodde i en hörnlägenhet med en stor brant nedanför körde sällan bilar i närheten. Huddingevägen och pendeltåget gick förbi långt där nere, men det hördes inte inne i min lägenhet. Så konstigt ändå hur våra sinnen skapar minnen som sitter så djupt att de kan plockas fram över trettio år senare med klara konturer och självklarhet. Naturligtvis vet jag inte om minnena har omskapats, men jag tror faktiskt inte det.

Tystnaden fortsatte inte vara ett problem. Inte ensamheten heller. Min kompis som studerade oboe på Musikhögskolan flyttade in i extrarummet, så jag fick både sällskap och nog med ljud. Radion stängdes av. Jag träffade maken. Jag försöker komma ihåg allt, men har få bildminnen. Det finns helt enkelt inte många foton kvar från den tiden. En del på utsikten från lägenheten, kollegor som med all sannolikhet är döda idag, elever som borde vara 40+ år gamla, några suddiga bilder från Botkyrkas underbara natur. En enda bild på mig då jag står på den lilla balkongen. (De har jag dock hemma, inte här.) Minnena av den tiden i mitt liv handlar mest om ljud och känslor. Fina sådana. Karaktärsdanande sådana. Att göra nedslag i sin historia då och då kan vara otroligt spännande. För mig blev detta en sådan stund.

Ett Litet Ord

ALIGN – hittar jag ner på djupet?

8 september, 2025 8 kommentarer

Du tror väl jag blivit alldeles nipprig, men jag har redan satt ordet till nästa år. Det kom till mig i veckan som gick. Det finns ett helt kvartal att känna på det, kanske ha kvar andemeningen men ändra själva ordet. Vi får se! Jag ska suga på den karamellen tills vi närmar oss nyår helt enkelt.

Genom att lära sig mer om psykologi, om naturen, om mänskliga relationer, om moral, om tro, om samhällsfrågor och om sin egen roll i den fantastiska världen kan man förkovra sig och bli bättre på att få kunskap om hur man ska kunna nå fram till detta ”sanna jag”. Eftersom vi alla har olika förutsättningar betyder det att vi behöver vara öppna för att lärdomar står att finna i allt från hur vi interagerar med våra medmänniskor, vad vi lär oss genom att agera utifrån egen vinning eller att vår grupp ska få det bra till hur vi använder fysiska, mentala och andliga resurser. Vi kan ha jättemycket kunskap utan att ha kommit det minsta närmare vårt sanna jag, för någonstans handlar det om att vi också måste göra, agera, omsätta denna kunskap. Ju mer dessa tre parametrar (vårt sanna jag, teorin och det praktiska utövandet) justerar sig till varandra, desto bättre kommer vi att må. Det klack till i mig och jag tänkte att precis denna justering är det jag vill jobba med under 2025.

Så där skrev jag då jag presenterade mitt årsord i december förra året. Jag är inte redo att utvärdera det än, men jag påminner mig själv med jämna mellanrum vad det egentligen var jag ville med detta ALIGN som årsord.

När vi var på inflyttningsfest spelade vi ett roligt spel. En i taget fick ta ett frågekort och ställa frågan till valfri deltagare som sedan fortsatte på samma sätt. Frågorna inbjöd verkligen till eftertanke. Jag fick till exempel fundera över följande:
”Berätta om något som du har lärt dig av en vän.”
Det som stannade med mig gällande dagens ämne var dock något annat.
”Vilket personlighetsdrag hade du valt att komplettera dig själv med?”
Personen som svarade berättade att hen hade önskat kunna säga nej utan att skämmas för det, något som jag verkligen kan sympatisera med! Jag lärde mig just detta den hårda vägen och för mig var det så det behövde vara. Somligt sitter hårt, kanske ända tills man (bildligt talat) står där med kniven mot strupen. När själva livet hänger på en tråd måste man ibland jobba hårt med eller mot sig själv för att överleva. Jag är tillmötesgående till min natur och växte också upp i en familj och i ett sammanhang som uppmuntrade ett sådant beteende. Detta är ingenting jag är missnöjd med, men wow, det ligger verkligen något i att kunna säga ”nej” vid rätt tillfälle.

En av mina klienter sa ungefär ”jag vill inte bli en sådan person som jag själv har fnyst åt, någon som blir egoistisk efter terapi”. Jag frågade då om personen/personerna ifråga på riktigt hade blivit egoistiska (dålig terapi), eller om det var störande för min klient att dessa personer som förut aldrig hade sagt nej nu hade lärt sig att hantera livet på ett bättre sätt (positivt resultat efter terapi). Klienten tyckte att det var en mycket relevant fråga och bad att få fundera vidare på detta. Ibland kanske man ÖNSKAR säga nej, men det rätta är att säga ja som medmänniska. Ibland kanske man VILL säga nej av ren egoism. Somliga kan göra detta utan att rynka på näsan (ses ofta som lata av omgivningen), medan andra inte för sitt liv kan göra det trots att det varit skönt med lite luft i schemat (ses ofta som härliga människor). Ibland kanske man inte ORKAR säga ja trots att hela själen ropar efter att kunna hjälpa till.

Att leva med ALIGN som mitt årsord bjuder på tankar liknande dessa:

Vem är jag om jag inte…?
Hur kommer det sig att jag…?
Hade jag reagerat likadant tidigare i livet om … hade hänt?
Vem/vad har påverkat … (en personlighetsförändring) mest?
Vilka händelser har varit mest formande?
Varför gör jag ingenting åt …?
Hur gick jag vidare efter…?
Vad vill jag uppnå med…?
Finns det något jag vill ha mer/mindre av i livet?
Vad behöver jag för att stå stadigt då det stormar? Behöver jag åtgärda något för att uppnå det?
Hur ska jag bli bättre på…?
Vad vill jag uppnå med…?

Det är alltid intressant med utveckling och inveckling (egen betydelse av ordet) tycker jag. Somliga gillar varken det ena eller det andra, vare sig det gäller en själv eller andra. Och kanske är det så att jag har nått en ålder då jag bara skulle kunna luta mig tillbaka och vara helt nöjd, men vad gör det då med mig? Nej, jag gillar verkligen de här årsorden som ger mig skjuts i olika riktningar. Just detta år innebär det att jag rotar runt en del i mitt inre och i min historia, något du helt säkert märkt av om du läser här ibland. Det är mycket givande, bjuder på känslor av alla de slag och har rent allmänt gett mig en skjuts i rätt riktning. Blir det som jag känner just nu kommer jag att ha ett ord som riktar in sig på ett fåtal känslor under 2026 och det känns också väldigt spännande.

Bilden visar tre av mina tidigare årsord. Jag gillar att ha något handfast som påminner mig om ordet och det är jätteroligt att ha kvar dessa minnen.

1 2 3 … 17 Nästa →