Verandan var definitivt inte i samma skick som efter förra vintern, men det stod grejer överallt som väntade på att flyttas ”någon annanstans”. Nu är allt flyttat och sorterat, hurra! Det är det halva, för nu ska allt såpskuras, tvättas och rengöras innan vi kan sätta upp de saknade listerna och börja använda vårt underbara extrarum till oss själva istället för att utnyttja det som extra kylskåp/förråd.
På dagens agenda står förutom det vanliga ”jobbjobbet” matlagning med härliga kryddor och test av inläggningskryddor som vi fick av min syster och svåger. Ottolenghis recept är mina favoriter då det gäller vegetarisk matlagning. Allt jag testat har varit oerhört gott! Vissa recept innehåller ingredienser som jag inte har tillgång till, men det är okej att höfta lite och byta ut mot något liknande. Mums. Jag ser redan fram emot dagens middag!
Maken har hostat mer eller mindre hela vintern. Nu är det mer igen. Jag känner mig inte hundra, men inte sjuk heller. Bjuder in vatten, citron, honung och vitlök och hoppas att jag snart känner mig riktigt pigg igen. Heja livet!
I fredags flaggade jag för kålpudding här hemma. Maken frågade om vi inte kunde göra kåldolmar tillsammans istället eftersom han tycker det är snäppet godare. Visst, att laga mat tillsammans är trevligt då något lite mer tidskrävande står på menyn. Mellan annat fix lade vi därmed in en riktig husmanskostklassiker. Mitt bästa tips är att skära bort stocken på vitkålshuvudet innan det stoppas i kokande vatten. Då kan man plocka bort lager på lager i takt med att de lossnar. För övrigt följde vi Vår kokboks klassiska recept. Inga konstigheter alls, kom bara ihåg att riset måste vara färdigkokt innan man drar igång resten av förberedelserna.
Titta, vilka fina små dolmar! Blandfärs var på extrapris på ICA i veckan, lök har vi kvar från vår egen och vitkålshuvudet inköptes till ett rent vrakpris för några veckor sedan. Det här är lyxmat med bra ”bang for the Buck”. Det kostade helt enkelt mer tid än pengar att tillaga dessa läckerheter.
Vi körde en omgång i gjutjärnspanna med lock på spisen medan ett gäng kördes i ugnen. Som du ser blev det lite olika yta på dem. Jag tyckte båda smakade precis lika gott, men de som gått i ugnen hade en rent estetiskt mer tilltalande yta. ”Hälsans år” kanske inte förordar socker i maten, men jag tog lite försiktigt sirap på för att inte gå miste om den typiska smaken. Tyckte faktiskt det blev jättegott trots väldigt lite sirap.
Framåt eftermiddagen tog jag mig till Fredrikskyrkan för en konsert som jag sett fram emot länge. Ljuset spelade så vackert i det välvda taket medan kyrkan fylldes till sista plats. Jag satt med några körvänner och pratade om ditt och datt, livets djup och rena oegentligheter. Att vänta tillsammans med någon är betydligt roligare än att vänta själv.
Programmet var fint på papperet, ännu bättre i verkligheten. Kör, orkester och solister bjöd oss på en stunds högklassig njutning. Jag tänkte på hur lilla Sara Jefta (dotter till min orkesterdirigent under tonåren) spelade mössan av alla redan då hon var en tvärhand hög. Hennes sätt att hantera fiolen, med en sådan självklarhet och mjukhet, var fantastisk att få uppleva på nära håll. Egentligen vill jag inte plocka ut någons insats, det var helheten som gjorde denna konsert så fantastisk.
När sista tonen klingat ut och publiken gett sina stående ovationer kändes det viktigt att tacka alla vänner och bekanta som varit inblandade. Uppfylld av glädje och endorfiner ut i öronen tog jag mig ner till syrran där det överlämnades kåldolmar och ”rapport sedan sist” innan vi hoppade i jacuzzin. Att sitta där i timtal under en stjärnklar himmel var ljuvligt! Jag uppskattar verkligen ett bad, det är något av det bästa jag vet. En dag kanske det blir ett badkar igen, vem vet? På väg hem i bilen hann jag nästan lyssna klart på Annie Ernaux Kvinnan (Min far var jag redan klar med) och snart är jag redo inför bokklubben då det är dags om en vecka. Min far var en överraskande fin upplevelse, jag verkar inte alltid vara överens om Nobelkommittén som väljer världslitteratur. Jag är glad att jag fick göra Ernaux bekantskap och ser fram emot att kanske läsa något mer av henne. Ja, och det var den lördagen. Fast när jag kom hem lyssnade jag ikapp på andlig spis och förundrades över min duktige brorson. Balans i livet där allt som känns viktigt för mig fått plats – vilken ynnest!
Alltså, är det inte så att vi vet mer än vad vi tror, att vi överlag är dåliga på att lyssna och känna in? Jag tänker att det är så, men att det är bra att lyssna in och kalibrera. Igår morse skrev jag att jag började längta till att storstäda, igår kväll beställde jag tid för sanering av silverfisk från Nomor (konkurrent till Anticimex, Trygg-Hansa samarbetar med dem för sina kunder). Vi har försökt bli av med silverfisk på övervåningen under en period. Det har blivit bättre, men igår bestämde jag att vi behöver ta i med hårdhandskarna. Jag vill inte att det ska ”bli bättre”. Jag vill att de försvinner. De har med all sannolikhet kommit hem i en kartong eller liknande och den här varianten håller sig inte bara till fuktiga utrymmen. Nej, den klättrar, äter böcker, tapeter, textilier och är allmänt burdus. Inte håller den sig heller till gammal och skitigt. Den hittas lika ofta i nybyggen. Att leva i samförstånd går utmärkt då det gäller skator och daggmaskar, när det gäller möss, råttor och långsprötade silverfiskar är jag inte intresserad av något samarbete.
Det är teoretiskt lätt att bli en vinnare då målet är öppet. Vi människor fungerar dock mycket olika. Somliga utmanas av att ha en riktigt duktig målvakt som ger mer utmanande projekt. Andra lämnar bollen åt sitt öde trots att det var upplagt för ett gratismål. Morgonens stund inloggad i Livsstilsverktyget påminde om detta. Idag var det dags för mig att svara på frågor (för att få tillgång till Livsstilsverktyget behöver man lova att vara med i en studie som bedrivs från Göteborgs Universitet) som jag svarade på då detta var nytt för mig. Jag gav mig tid för självreflektion och självrannsakan och kunde konstatera att det trots allt hänt mycket med mitt sätt att hantera hälsofrågor. Med alla timmar som lagts på att läsa om diverse teorier och resultat av studier har jag en stabil bas att stå på. Ett öppet mål gällande min hälsa. Trots det glömmer jag ibland bort att engagera mig i spelet. Jag lämnar bollen åt sitt öde och ägnar mig åt något som kanske inte är skadligt, men inte heller leder till någon bättre hälsa.
– Fysisk aktivet har ingenting med idrott att göra. Vi har blandat ihop detta och det har ställt till en massa elände. Fysiskt aktivet för mig är att promenera till jobbet eller ta trapporna istället för hissen. Min uppgift är att få de som inte gör ett smack att göra lite.
Vad tränar du själv?
– Jag försöker träna fem dagar i veckan, men jag gör ingen stor sak av det. Jag springer kanske 20 minuter och tränar styrketräning 20–30 minuter, två till tre dagar veckan. Sedan gillar jag att spela tennis. Jag har ingen metod och inget mål, det ska inte leda någon vart och det är ingen prestation.”
Här pratar vi om en riktig specialist. Han är så superspecialiserad att han har utsetts till hela Sveriges expert på hjärnan och har dessutom skrivit den mycket populära och informativa Hjärnstark som visar hur positivt våra hjärnor påverkas då vi rör på oss. Med all sin kunskap konstaterar han alltså att fysisk aktivitet inte innebär att vara elitmotionär. Bättre att göra något än inget alls, att välja rörelse då det går. Somliga kan inte av olika orsaker, här talar jag om de flesta andra. Att hålla min hjärna alert känns som en jätteviktig prioritering, jag vill verkligen inte orsaka mig själv demens med dåliga livsval.
Årsordet RUTIN gör mig glad, hjälper till att motivera och engagera. För dig som läser här kan jag tro att det kanske känns tjatigt, men jag hoppas inte det. Jag hoppas istället att du blir inspirerad och hittar för dig genomförbara rutiner som leder till små förändringar, s.k. mikrovanor. Lägger vi sten på sten, en i taget, står det så småningom en mur på plats. Med det önskar jag dig en riktigt härlig helg. Kanske kan du unna dig något som är positivt för din hälsa?
Här hemma fortgår livet medan en torr krans på dörren påminner om dagar fyllda av energi, snö och skidor. Jag börjar längta efter att ställa upp dörrarna för tvärdrag, storstäda i varje vrå, tvätta fönster och skura verandan! Det är allt annat än städat här hemma. Det är inte rörigt, men det är inte RENT. Det känns som när jag stoppar ner handen i handväskan och möter en kletig Läkerol som någon gång trillat ur asken och sedan grottat in sig i fodret med hjälp av luftfuktigheten. Först ska det dock bli mer vinter med lite fler minusgrader. Jag ska däremot försöka få fler fröer i jord, så visst är våren i startgroparna!
Igår eftermiddag kom vår tyska bonusdotter på besök. Hon har fortfarande pojkvännen kvar i stan och de får sitt distansförhållande att funka riktigt bra. Till sommaren blir det studenten för den unge herrn och försiktiga framtidsplaner innehåller ett liv tillsammans på lite närmare håll. M går en gymnasieinriktning med mycket pedagogik och psykologi, så vi har många spännande samtal!
Det känns kanske lite överflödigt att lägga upp en bild på en prinsesstårta, men precis som jag berättade igår stod ”massipantåta” på bjudmenyn jämte urgod kycklingpaj (utan paprika, vägrar 130 kr/kg). Här på ön bjuds inte marsipan som man ska kavla ut själv, utan man får nöja sig med färdiga lock. De är aldrig särskilt fina, utan lite randiga och ofta blir det hål i ofrivilligt gjorda veck. Så var det till exempel igår, så jag fick uppfinna en lite märklig dekoration för att täcka för grädden i revan. Smaken var det dock inget fel på! Lätt botten (till just tårtbottnar funkar glutenfritt mjöl perfekt), hallonsylt som vunnit Bäst i test (ICA), gräddig vaniljkräm och fluffvispad grädde! Jag ser fram emot dagens rester, för precis som det brukar bli med grytor är prinsesstårtor mycket godare dagen efter.
Torsdagkvällar bjuder på körsång och Karlskrona i kvällsskrud. Gårdagens repetition var intensiv, men i vanlig ordning så livgivande! Vi gnider och gnetar just nu. Poulenc är inte helt lätt att ta sig an, så vi får öva mycket hemma på egen hand med stämfiler. Det är ändå roligt att se hur utveckling sker även för en gammal tant som jag. Sådant som kändes svårt för ett halvår sedan känns nu mer självklart och betydligt lättare. Att våga lita på sig själv och sin tonsäkerhet kräver jobb och en viss våghalsighet. Som vår kördirigent brukar säga: ”Hellre högt och fel, för då kan man göra något åt problemet”. Efter musiken blev det Annie Ernaux i lurarna. Till nästa bokklubbsmöte ska vi läsa Min far och Kvinnan. Jag är nästan klar med den första och har verkligen gillat vad jag hört så här långt. När det gäller Nobelpristagare är jag ibland lite försiktig i min förväntan eftersom alla verkligen inte bjudit på särskilt fantastiska läsupplevelser.
Nu är jag ingen smålänning, men jag bangar inte en högtidsdag som denna. Första torsdagen i mars har de senaste åren, eller under en längre period än så kanske, firats med pompa och ståt. Detta naturligtvis med massipantåta. Har man inga R i sin vokabulär gäller det ju att kompensera! Idag kommer vår tyska bonusdotter på besök då hon är i Sverige för att hälsa på och trots att hon inte är särskilt förtjust i sötsaker ska hon få fira med oss.
För övrigt vill jag tipsa om gårdagens nyupptäckta favorit, en biskvi som inköptes på en ICA Nära-butik i Mora: drottningbiskvi. Här hittar du ett recept som inte är testat, men som jag absolut ska lägga till min ”att göra”-lista. Den köpta versionen var mycket god, det kan jag i alla fall konstatera. Livet svänger! Ena dagen extremsport, nästa sötsaker. Båda tillför guldkant på livet, men bör inte återupprepas allt för ofta. Balans!
På söndag körs Vasaloppet för etthundraförsta gången. Igår såg det ut så här och jag antar att bilden hade sett ganska likadan ut om den tagits för trettio år sedan, eller femtio. Somligt förändras inte.
Det första Vasaloppet gick som sagt av stapeln i mars 1922. Idén hade kläckts, intresset för skidåkning var i Sverige enormt och DN bestämde sig för att skänka 1000 kr för att loppet skulle kunna genomföras. Loppet ärar ju dalkarlarnas jakt på Gustav Vasa (positiv sådan, de hade ångrat sig och bestämt sig för att hjälpa honom) som var på flykt från Sverige till Norge, men går åt andra hållet (Sälen till Mora istället för tvärtom). Nu för tiden körs en massa olika Vasalopp, allt från Cykelvasan till Stafettvasan. Det var roligt att se både unga och gamla åka! Just Vasaloppet 45 låter deltagarna starta i Oxberg för att få upplevelsen, men ”bara” behöva skida halva sträckan. Nio mil är ändå rätt saftigt, enligt skaparna var det ju tänkt att vara ett riktigt mandomsprov.
Här står maken, glad och nöjd, efter att ha tagit sig de 45 kilometrarna trots ont i höften. Han spurtade till och med in i mål! Tur att en av medåkarna är fysioterapeut. Han hade att göra efter att själv ha fått vila ut.
I somras var vi i Dalarna för att uppleva Kristina från Duvemåla i Dalhalla. Sveriges hjärta är vackert oavsett om det pulserar av grön lummighet och midsommarvibbar eller om det ligger snö i drivor runt omkring.
Här står alla bussar som kör skidåkare fram och tillbaka i ett extremt välorganiserat system. Jag gissar att chaufförerna är rätt trötta på skidor och stavar efter den här veckan.
Alltså, att en sådan här påse skulle hamna hos någon i vår familj hade jag nog inte sett som troligt. Nu blev det inte som jag hade tänkt, utan som någon annan ville. Det är dock inte jag som ska åka, utan maken som tar sig an Vasaloppet 45.
Dessvärre var gårdagens norrsken inte särskilt intensivt på Sturkö, så det kändes fantastiskt roligt att kunna ta revansch och få se det upprepa sin bragd här i Mora. Fast det ska ju erkännas att ett norrsken gör sig bättre på bild än i verkligheten. Solnedgångar blir sämre, men norrsken blir definitivt bättre!
Igår kunde vi tydligen se norrsken lite här och där i vårt avlånga land, inte bara norröver. En vän i Ronneby lade upp fantastiska bilder med dansande, gröna slöjor och lusten att uppleva något liknande blev stor. Inte för att jag vet om det stämmer eller ej, men med ögat gick det i alla fall inte att uppleva någonting hos oss. Kanske var vi bara inte alerta precis då det fladdrade också över vår ö? Jaja, det kommer andra tillfällen. Och soluppgången var så vacker att den var värd att förevigas, trots att den kanske liknar många andra soluppgångar vi mött här. Guds klara sol går åter upp, och varje gång är det som ett mirakel.
Att bädda sängen känns som en ynnest då detta är synen som möts. Gröna sovrum sedan 1993 då jag fick välja tapeter till min hyreslägenhet. Alltid mot det grågröna hållet. Så vill jag att det ska vara för evigt. Det ligger något i den här färgen, något som talar till mig. Jag behövde ingen som talade om för mig att grönt är en bra färg för sovrum. Jag behöver heller ingen som forskar om att vårens ljus är livgivande och kraftladdande. Det ingår liksom i mitt DNA att veta dessa saker.
Mammas garderobsblomma som stod i trappen i Bredavik fortsätter att se ut som den gör. Varje år vid den här tiden skickar den 2-3 nya skott. I år har den skickat fyra stycken! Den står i samma norrläge, får samma behandling, ser likadan ut för övrigt. Jag tror att den trivs fint och snart är jag redo för att ta skott ifrån den. Snart kanske jag också är modig nog att ta mig till Bredavik och hämta hem pelargonerna. Burr. Har ändå landat i att det är okej om alla gick åt i elsparandets vargavinter. Det var isåfall av en god orsak, för det var onekligen effektivt för besparingens skull.
Här är ljuset indirekt, men jag ser ju att det finns där. Det känns. Det syns. Det värmer till och med lite. Vårvinterns färger. Bland mina taggar har jag de fyra årstider, och så denna femte. Vårvinter. Jag har inte sommarhöst, höstvinter eller vårsommar. Vårvintern har däremot sin egen plats. Just denna börjar vi vecka nio med. Vårvinter, frost och sol. Grannen tillbaka på sin skola, våra dammråttor mer uppenbara än vanligt. Idag är första dagen på resten av mitt liv. Första dagen på resten av ditt också. Vem minns den snö som kanske föll i fjol? Jag avslutade första stycket med en lånad textrad och avslutar hela inlägget med en annan. Lev väl.
Uttorp i vårvinterskrud, Östersjön lite lagom inbjudande och en god vän i lurarna. Tänk att jag kom iväg på den där långpromenaden trots allt. Det satt långt inne, men jag är så tacksam över att det blev av!
I veckan fyllde min fine brorson 18 år. Jag kommer ihåg då han kom, så efterlängtad då hälsan satte lite krokben för barnafödande under några år. Storebror, vid det laget fyra år gammal, var stolt som en tupp och bebisen var väldigt, väldigt gullig. Han är fortfarande gullig, men mest cool, ambitiös och omtänksam.
Tacos är alltid jättegott och efterrättsbuffén efteråt var värdig vilken finfräsarfest som helst. Jag älskar att barnen i familjen är så involverade i förberedelserna. Snygg tårtdekoration, till exempel!
Må alla önskningar slå in!
Lillasyster och bästa vännen ser ut som tvillingar och älskar båda smink och enhörningar.
Dockhuset som lillasyster och hennes mamma har byggt upp är helt fantastiskt!!! De har byggt egna möbler och hittat fyndiga inredningsdetaljer på second hand. Nu har vi bestämt fastersdejt för att kanske kunna sy lite kläder till de inneboende också.
Jag såg inte alla mellolåtar, men den sista såg jag två gånger då Loreen fick köra repris på sitt uppträdande efter något slags klimatstormning av scenen. Carola ville jag dock inte missa. Hon är något alldeles eget och sopade banan med alla. Jag tror att årets turné som firar fyrtio år som yrkesaktiv artist kommer bli väldigt sevärd. Hon har delat upp sin musik efter fyra olika genrer: gospel, pop, rock och musikal. Varje konsert har sitt eget fokus. Kul idé tänker jag!
I torsdags hade jag en god vän på besök. Vi satt och pratade i timmar, tills det inte längre fanns tid för mer prat. Vännen lyfte att jag var duktig på att genomföra olika projekt. Själv har jag inte tänkt så, men kunde också se vad hon hon ser. Trettio tacksamma dagar, tacksamhetsdagbok, Ett litet ord, fastan i samband med påsk, Skapande september, En bok om dagen, Couch to 5K, A complaint free world… Det finns många fler, både sådana jag genomfört och sådana jag bara nafsat lite på innan jag släppt dem. De rutiner som blivit vanor räknas inte längre som projekt och kanske är det just detta som talade till mig då årets ord valdes. Vanor kräver ingen ansträngning.
Efter J:s besök har sedan dessa tankar cirkulerat i mitt inre. Anledningen till att mitt liv är fyllt med så många projekt är att de är bra för mig. Jag är i grunden en människa utan naturligt driv. Att kalla mig lat känns inte rättvist, men att det faller sig naturligt för mig att skjuta upp saker och ting är en sanning. Därmed är tidsbegränsade projekt väldigt hjälpsamma för mig. Behöver vi inte alla hitta vägar som funkar för oss själva? Den lilla Besserwissern i mig har alltid försökt förändra världen utifrån det som jag har sett framför mig, men efter en och annan näsbränna har jag förstått att det som är rätt för mig inte alltid är rätt för någon annan. Som jag sa till min lillastesyster häromdagen: ”Men det finns vissa saker jag vägrar hålla tyst om när jag hittar systemfel.” Hahaha, jag kommer med all sannolikhet därför att fortsätta lyfta frågor där jag tycker att en förändring vore nödvändig! Mitt tyckande har gått från att röra sig om allt som andra tycker något om till hur det går till när våra småfåglar går igenom det som kallas ”småfågelblandning”. De småfåglar som uppehåller sig på Vintervägen är noll intresserade av all havre som den här blandningen är baserad på. De sitter på sittpinnarna och kastar ut havre på löpande band (det finns mycket mer av detta) medan de letar efter solrosfröna. Sedan får jag tömma asken som det brukar ligga jordnötter i (de blir uppätna i ett nafs, tydligen ännu bättre än solrosfrön) och sopa ner allt havre på marken så fasaner, duvor och kajor får sitt. Huruvida andra gör skönhetsingrepp eller ej får till exempel bli mitt havre, att småbarn inte ska sitta framför skärmar fortsätter vara ett solrosfrö.
Att blogga är inget projekt. Det är en vana som är lika viktig för mig som att borsta tänderna. Bloggar jag inte betyder det antingen att jag verkligen har noll tid över, eller att jag mår riktigt dåligt. Projektet Ett litet ord använder jag för att få in annat i mitt liv som har samma prioritet och därmed kräver väldigt lite ansträngning att genomföra. Parallellt med det väljer jag att trycka in ett tidsbegränsat projekt här och där. Som den fasta jag håller på med just nu, till exempel. Eller Projekt trädgårdsland. Kanske är det något som leder till att jag växer, kanske släpper jag och går vidare. Jag är tacksam över att det har blivit såhär för mig, att jag har hittat ett sätt att ta mig an livet som inte bygger på krav på perfektionism. Jag hoppas att du också hittar din väg.
