Jag klurar och filurar och funderar på vilket ord som ska få göra mig sällskap nästa år, men det är inte lätt. Jag har flera gånger trott att jag hittat rätt, men så har något annat kommit emellan. Jag gick igenom årets nyord, men jag blev inte imponerad och kan med säkerhet säga att inget av dessa kommer att väljas av mig:

avinvestera, cosplay, delningsekonomi, douche, dumpstra, EU-migrant, faktaresistens, funkis-, geoblockering, groupie, haffa, halmdocka, klickokrati, klittra, kulturell appropriering, mansplaining, naturvin, nyhetsundvikare, obror, plattfilm, rattsurfa, robotjournalistik, självradikalisering, skuldkvotstak, ståpaddling, svajpa, svisha, talepunkt, terrorresa, transitflykting, triggervarning, trollfabrik, vejpa, vithetsnorm, värdgraviditet, youtuber, ögonkramp

Jag fick ett mejl från min fina vän från För-Länge-Sedan. Hon berättade om tankar runt människor, bebyggelse och civilisation, hur olika vi är och hur olika vi lever på olika ställen. Hon gjorde mig uppmärksam på hur vi i vissa situationer och på vissa platser är beroende av andra människor och att vi i ett modernt nutidssamhälle är mer egoistiska och ”gnälliga”. Jag har funderat vidare på dessa ord och kan inte annat än att hålla med.

Jag tror att en civilisation där man slutar se till sina medmänniskors behov till slut går under. I ett mikrosamhälle behöver man någon som är kunnig i läkekonst, någon som är ”ingenjör”, någon som odlar, någon som kan undervisa, någon som kan fixa sådant som inte finns i närmiljön… De äldre är viktiga. De finns för att hjälpa till med och undervisa barn och vuxna. De är inte några ”som samhället ska ta hand om och fy sjutton, för undersköterskorna har inte ens tid att byta blöjor på dem”.

I flerfamiljshuset på Visättravägen 75 med loftgångar där vi bodde då vår äldste var liten hejade folk inte ens på grannarna. Hade någon glömt kvar tvätten i torktumlaren kunde den slängas ut på golvet. Enda gången det märktes något slags interaktion mellan grannarna var när alkoholisten på tredje våningen hade haft fyllefest och polisen kom. Då mumlades det lite om ”Hörde du?” dagen efter. Själv har jag som vuxen blivit lite stört extrovert och kunde inte låta bli att försöka prata lite med folket runt omkring. Jag blev så småningom vän med en kvinna som hade en dotter i vår sons ålder och som bodde några dörrar längre ner. Mannen som bodde precis bredvid oss hälsade aldrig och gick alltid med nedböjt huvud. En gång när jag inte hade sett honom på länge blev jag orolig och knackade på. Då hade han varit bortrest och hälsat på sin syster. Han blev inte arg över att jag tagit mig friheten att knacka på utan var tvärtemot tacksam. Efter det brukade han åtminstone heja lite då vi sågs. Skulle du märka något om din närmaste granne låg och dog och skulle du bry dig? Något att tänka lite på en stund så här på söndagskvällen eller måndagsmorgonen eller när du nu läser. Peace!