I går berättade jag om svärfars kusin, vår klippa då vi var i München i somras. Det var R som hade full koll på vem alla var på fotografierna som skulle scannas och dokumenteras av maken och hans kusin och det var också hon som berättade historierna bakom de olika personerna som fanns på fotona. I morse fick vi reda på att R gick bort i går. Tänk, så nära vi kan vara ibland utan att ens vara medvetna om det. R hann inte få något tackkort, men jag hoppas att hon förstod hur mycket vi uppskattade henne! (Förresten, en människa som är så lik Astrid Lindgren måste väl bara vara rent fantastisk, eller hur?)