Om att vänta.
Väntar du mycket? Och vad väntar du på? Själv väntar jag på bättre tider, på resultat, på något spännande som ska hända, på att något ska bli klart och säkert på en hel del annat också. När man har barn väntar man ofta på att aktiviteter ska ta slut. Denna tid kan vara aktiv eller passiv beroende på vem man är och vilket intresse eller ansvar man har i själva aktiviteten.
När dottern åker till sina ridlektioner brukar jag inte åka hem emellan lämning och hämtning. Ibland sitter jag inne i ridhuset och tittar på lektionen, ibland sitter jag kvar i bilen och lyssnar på någon ljudbok och ibland tar jag mig en promenad i parken som ligger mitt över gatan.
Idag var vädret perfekt för att strosa runt i parken och det var bara den tjusiga, viktorianska klänningen och parasollet som saknades. Det allra bästa var inte ens den perfekta temperaturen och den alldeles lagoma (jag vet att det inte är ett ord, men det borde det vara) solen. Det var de glada ljuden från barnen och ungdomarna som gungade på en sådan där härlig gunga som klarar gamla tanter och farbröder också. Det var också mannen som satt och spelade tuba mitt i grönskan. Jag fångade kanske mer soptunnan än honom, men jag älskar ändå det här fotot. Vet du hur underbart en bastuba som får fritt spelrum låter? Det visste nämligen inte jag innan idag.
Jag mötte en ung mamma som sprang efter sin lilleman (i tvåårsåldern) och hon skrattade och ropade ”What a wonderful day it is!” till mig. Jag kunde inte annat än att hålla med. Just dagens väntan var helt enkelt effektiv energipåfyllnad på alla sätt och vis.
Ps: Det är inte ofta man hör tuba som solistinstrument. Jag tänkte att det kunde vara roligt att höra Melton Tuba Quartett imponera lite. (Nej, tuba kommer aldrig att bli mitt favoritinstrument, men visst är de duktiga, de här herrarna?)
Det låter nästan som om du var med i en film! 🙂
Men vilket vackert ställe! Och jag hade gärna velat höra mannen som spelade tuba.
Men vänta… Helst så vill jag inte vänta på något eller någon, men det är ju svårt att undvika.. Men bara för att jag är en principmänniska och håller tider så betyder ju inte det (långt ifrån) att alla andra skall vara likadana 🙂
Vad gäller barnens aktiviteter och träningar så är jag väldigt engagerad i hockeyn (som lagledare) och då blir det ju ingen väntan, utan fullt upp istället. Vad gäller fotbollen så kan ungarna (tack och lov) ta sig till träningarna själva då vi bor endast 500 m från idrottsplatsen 🙂
Kram Jonna
Haha, ja, så kändes det nästan!
Jag var förut alltid i alldeles för god tid, men efter över 20 år med maken är jag ofta lite sen. Hoppsan!
Det behövs många engagerade föräldrar, men idag verkar det vara svårt att hitta eldsjälar! Glad att höra att du är lagledare. Kram!
Tidigare i mitt liv väntade jag på att allt skulle på något sätt förändras. Det var en ständig väntan utan slut. En dag förstod jag att det inte kommer att hända ett dugg utan att jag själv förändrar någonting. Men det är väl en process som alla människor går igenom några gånger.
Samtidigt är all väntan och ovisshet svårt för mig som person. Jag tar hellre nästan vad som helst bara jag vet hur det blir!
Jag förstår att det är frustrerande att vänta på något som aldrig händer. 😉 När jag deppig satt i en trist lägenhet i Philadelphia med två små barn medan maken pluggade sa han ”Tror du att någon ska knacka på dörren och fråga om du vill bli hennes nya bästis?” Det var min aha-upplevelse då det gäller väntan på saker som aldrig kommer att hända utan att jag är delaktig i processen. 🙂
Vissa människor verkar må bättre än andra av att leva lite farligt hela tiden. De har inga planer, driver lite och blir frustrerade på allt som är inrutat. Själv är jag lite som du (antar jag efter din kommentar). Jag gillar att veta ungefär vad som kommer att hända varje dag. Tur att vi alla är olika, för om alla vore som jag skulle inget spännande hända!