Så många tankar. Så väldigt många tankar.

Tacksamhet över allt jag har, allt som gör att jag kan upprätthålla något slags balans mellan det fysiska, mentala och andliga. Tacksamhet över sådant som jag tar för givet, tacksamhet över barmhärtighet. Tacksamhet över att jag får vara just här, just nu.

I morgon är det två år sedan min fina vän gick bort, alldeles för tidigt. Jag saknar henne. Jag saknar kombinationen av hennes egenskaper, jag saknar våra pratstunder, jag saknar själva henne. 22 april 2013 fick jag det sista meddelandet från henne. ”Jag är på Radiumhemmet. Behandling ca 5 dagar. Hemma till helgen. Möblera om. Kram” Efter det meddelandet pratade vi i telefon en gång, ett roligt och lättsamt samtal med mycket skratt. Tänk vilken välsignelse smärtstillande medel kan vara… Jag är tacksam över att få ha haft henne i mitt liv.

Till dig V och till dig som behöver. En av mina favoritsånger i en ny tappning med en grupp som håller till alldeles nästgårds med killar som vet hur man styr stämbanden – Homeward Bound – BYU Vocal Point med the All-American Boys Chorus.

In the quiet misty morning
When the moon has gone to bed,
When the sparrows stop their singing
And the sky is clear and red,
When the summer’s ceased its gleaming
When the corn is past its prime,
When adventure’s lost its meaning –
I’ll be homeward bound in time

Bind me not to the pasture
Chain me not to the plow
Set me free to find my calling
And I’ll return to you somehow

If you find it’s me you’re missing
If you’re hoping I’ll return,
To your thoughts I’ll soon be listening,
And in the road I’ll stop and turn
Then the wind will set me racing
As my journey nears its end
And the path I’ll be retracing
When I’m homeward bound again

Bind me not to the pasture
Chain me not to the plow
Set me free to find my calling
And I’ll return to you somehow

In the quiet misty morning
When the moon has gone to bed,
When the sparrows stop their singing
I’ll be homeward bound again.

Marta Keen