Morrar lite.
Är det bara jag som känner lusten att gå bärsärkagång ibland? Jag är så himla konflikträdd och vill verkligen inte bråka med någon. Jag surar hellre än att verkligen säga vad jag tycker och tänker och när jag var yngre var jag den allområdande martyren. Idag är det åtminstone slut på det sistnämnda. Jag hatar dock fortfarande konflikter och skyr dem som elden. Kan inte alla bara vara snälla mot varandra så jag slipper ha ont i magen liksom? Trots att jag inte vill ha bråk så känner jag att det hade varit skönt att bara ösa ur mig allt då och då. Jag höll på lite med kickboxning (very light) i Philadelphia och älskade det. Kanske det är dags att testa igen? Först och främst skulle jag vilja följa med min svenska vän på yoga. Håller tummarna för att det går att ordna snart! Jag tror att själen kan få en lika skön rensning av yoga som av kickboxning. Men känslan av att slänga iväg en näve under kontroll är trots allt inte dum… Morrrrrrrr.
Här är vi verkligen lika. Jag hatar bråk och säger inte heller alltid vad jag tycker och känner för att inte såra andra eller starta bråk. Men ibland pyser det ut, när jag verkligen känner att det gått för långt. I skolan var jag likadan, men när jag väl sa ifrån när jag tyckte något var fel, fick jag oftast skit (av lärarna, och även när de uppmuntrade att vi skulle säga vad vi tyckte!!) de var ju vana vid att jag var en tyst och snäll flicka. Så här i efterhand känns det helt galet.
Och kickboxning och yoga är väldigt skoj och en riktigt bra kombo! Bra för både kropp och själ. Kram
Ja, det där med hur man kanaliserar sina känslor… Det sägs vara bra för människan att ge uttryck för känslorna, men det är jobbigt för medmänniskor att ta emot dem. Vilken paradox! När jag var irriterad i skolan (fast när jag jobbade som lärare) och vi hade möten började jag ofta med ”Det kanske bara är jag…” tills en kollega talade om för mig att han tyckte att jag skulle sluta be om ursäkt för att jag var en vettig människa. Det var snällt sagt och jag bestämde mig att alla mår bättre om man säger sanningen. Fast personangrepp är ALDRIG okej inför andra människor. Man MÅSTE ta sådant mellan fyra ögon. Kram!
Jag är nog lite mer lagd åt hållet att jag alltid säger vad jag tycker, och det kan få lite för stor effekt. Människor verkar vana vid att man lindar in saker och ting och aldrig uttrycker exakt vad de egentligen vill säga, så när jag säger vad jag tycker tror folk att jag egentligen tycker så mycket MER än orden jag säger eller att jag måste ha burit på något oerhört länge innan allt slutligen pyser över. Så är det ju inte alls. Jag bara tycker det är enklare att tala klarspråk och tycker så illa om att allt onödigt spel och turordningar.
Jag blir så nyfiken på vad som triggar igång dig. Vad är det som gör dig så arg att du vill plocka fram boxningshandskarna? 🙂
Jag har inga problem att skriva precis vad jag tycker och tänker. Facebook är därför toppen för mig, för där kan jag ge uttryck också för sådant som kan störa andra. Man kan använda retorik, linda in eller lyfta fram det som stör minst. (Om du förstår vad jag menar…) Konflikthantering blir mycket lättare då man lärt sig om olika personligheter och lär känna människorna som det rör.
Just det här inlägget rörde ingenting speciellt, utan bara ilska i allmänhet. 🙂