Min bror har talat om för mig att man inte får ta kort på sina egna fötter, för det är töntigt. Nu bryr jag mig inte om huruvida jag kallas tönt eller ej, så här har du mina fötter, varma och sköna i yllesockorna jag stickade av garnet som köptes i Fruängen för inte så jättelänge sedan. Jag är glad över att jag inte gav upp den där gången. Sockor är nämligen inte helt lätt att sticka, åtminstone inte om du aldrig har lyckats komma längre än ett sockskaft innan. Det är hälen som ställer till det. Voine, voine!

I födelsedagspresent fick jag en fin bok med vantmönster i. Jag är sugen på att börja hela tiden, men jag har lovat mig själv att först göra klart projekten som ligger i den lilla, lilla korgen bredvid soffan i vardagsrummet. Varför lovade jag något sådant? Ibland förstår jag mig inte på mig själv.

Har du full koll på dig själv jämt? Borde man inte känna sig själv då man är 43 år gammal? Jag förvånar mig själv hela tiden. Mest över hur dum jag är som inte bara gör saker på en gång då jag ändå ödslar energi på att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra dem. Ibland funderar jag på om livet vore enklare om jag var en listperson som betade av en sak i taget med början redan tidigt på morgonen. Somliga dagar önskar jag att jag bara kunde dra täcket över huvudet och säga något i stil med: ”Jag återkommer i morgon! Var vänlig återkom.” Tur att vi har haft ett långt lov nu i alla fall. Det behövdes. Jag tror jag ska låtsas att det är lov igen i kväll då jag kommer hem från ett sopp-äventyr. Då ska jag leta upp en romantisk komedi på Netflix och bädda ner mig i sängen med telefon och hörlurar tillsammans med en uppvärmt vetepåse och en kopp te. Japp. Det blir trevligt, det känner jag på mig. Peace.