Har jag tappat den röda tråden?
Jag har många gånger uttryckt vad jag tänker om det där att ”skaffa” barn och familj. För mig är en familj en enhet som kräver ett givande och ett tagande från allas håll. De vuxna står för stabilitet, ovillkorlig kärlek, trygghet och undervisning i ”life skills”. Barnen står för det sårbara och det oberäkneliga. De är inte några ”second chances” för ens egna misslyckanden. Alla väljer hur man ska få sin familjeenhet att må bäst. Den här artikeln av journalisten och numera hemmaarbetaren Anna Nachman beskriver just hennes och hennes mans lösning, en som var vanlig förr men som får många att se RÖTT idag.
Anna och hennes man jobbar som jag och maken gjorde då barnen var små. Nu gick det bra för oss, men alla förhållanden överlever inte småbarnsåren. Rent ekonomiskt är det nästan alltid kvinnan som sitter i en ekonomiskt läckande båt om relationen tar slut. Jag föreslår att familjer löser det där med vem som är hemma, när och hur mycket, men också att man tänker efter före och ser till att lösa den ekonomiska biten innan något händer, även om det aldrig händer. Gemensam ekonomi och gemensamt ansvar för varandras välmående måste väl ändå vara i allas intresse också om kärleksrelationen mellan föräldrarna brakar? Hur kan man vilja sätta sina barns andra förälder på pottkanten och inte fortsätta bidra till med vad man kan? Jag önskar att ”folk” hade vett, men i sådana här situationer verkar vettet rymma från de smartaste människor. Det ger upphov till så mycket trasigheter att mitt hjärta gråter av bara tanken. Suck!
Något som gör mig glad är den rikedom som naturen bjuder på just nu. Jag och resten av familjen njuter av fräsch och nyskördad mat till billiga priser. Det är livskvalitet, det. (Förresten blev det en omgång äppelmos till. Den första tog slut nu i eftermiddags. Som sagt. Jag rekommenderar dig att prova.)
Papper från Jillibean Soup
Vi har städat och städat och städat här hemma idag. Äntligen har vi en riktigt fungerande dammsugare igen. Vår lånemaskin har fått två olika, nya filter och ny påse och den har jobbat hårt. Sist vi kunde dammsuga med en fullt fungerande dammsugare var i maj, så du kan ju förstå lyckan nu när alla dessa äcklomattor (som dolt skräpet väl) blev ordentligt rengjorda. Ja, så ordentligt det går. Det luktar fräscht här i alla fall, särskilt eftersom vi våttorkade hall, matrum, audiensrum och kök också.
Efter städningen satt jag och pysslade och skrev brev och sorterade och framkallade foton (RUTTEN kvalitet på Snapfish, måste hitta något annat) och grät (jo, jag är ju av den sorten, jag kollade på den här fantastiska skuggteatern) och tittade på två nya avsnitt av Parks and Recreation med maken och sonen och lagade mat och åt och ja, sen vet jag inge’ mer. Hoppas att din helg har varit fin den också.
Jag tillhör den där naiva skaran som tycker att alla får göra lite som de själva vill, så länge de inte skadar någon annan. Jag orkar inte riktigt uppbåda energin att bli upprörd över hur andra väljer att leva sina liv.
Själv är jag inne på Annas linje. Att få vara hemma och vara med sin familj är ju ett privilegium. Men, som du skriver, det gäller att tänka efter före och ha en plan om äktenskapet kraschar.
Jag skulle mer än gärna leva hemmaliv, för mig är inte det detsamma som att stagnera. Jag har inga problem att komma på utvecklande projekt utanför jobbet.
Nej, at ödsla energi på andras livsval är oftast slöseri med tid och ork. Det är mest när man själv råkar ut för effekterna av de andras val som man måste bry sig. (Till exempel då man är lärare och ska plocka upp spillrorna hos elever som har föräldrar som agerar som om de vore i trotsåldern…)
Jag rekommenderar verkligen att lägga tid med sina barn både då de är små och större och är så tacksam över att jag har kunnat leva mitt liv på det här viset så här långt!