Att gå på en high school-föreställning här i USA är rätt häftigt. Då skolorna här omkring har mellan två- och tretusen elever finns det ofta en uppsjö studenter som har rätt okej sångröster och ibland hittar man också artister som skulle kunna vara med i en ”riktig” uppsättning. Kvällens föreställning bevisade detta. Jag, maken och äldsta dottern åkte till Orem High School, betalade $17 för våra biljetter och bjöds på riktigt bra underhållning. Det enda som fanns att klaga på var egentligen ljudanläggningen. ”Anita” var bäst, men den person som hade skött rollbesättningen hade lyckats finemang med alla huvudroller. Sekvensen med ”Somewhere” bjöd på ett par som dansade så vackert så tårarna rann på mig. (Jag vet, jag vet, jag gråter lätt! Det här var faktiskt något alldeles extra.) Det är sådana stunder man får vårda om lite extra.

There’s a place for us, 
Somewhere a place for us. 
Peace and quiet and open air 
Wait for us 
Somewhere. 

There’s a time for us, 
Some day a time for us, 
Time together with time spare, 
Time to learn, time to care, 
Some day! 

Somewhere. 
We’ll find a new way of living, 
We’ll find a way of forgiving 
Somewhere . . . 

There’s a place for us, 
A time and place for us. 
Hold my hand and we’re halfway there. 
Hold my hand and I’ll take you there 
Somehow, 
Some day, 
Somewhere! 

Dagens visdomsord.

Ps: Storyn i West Side Story suger… Jag tycker verkligen illa om olyckliga slut! Varför kan inte alla bara få leva lyckliga i alla sina dagar? Idag är en så’n dag då jag tycker precis just det lite extra mycket. 🙁