En del låtar är bara för mycket, men jag kan ändå inte låta bli att gilla dem. Eller jag kan i alla fall inte tycka illa om dem. Musiksmak är något man inte kan tvinga på någon annan. Jag kan tala om för dig vad jag tycker är vackert eller vad som ger mig rysningar, vilka tongångar som gör mig glad och vad som får mig att gråta. Hur du reagerar på samma toner beror på vem du är och vad du har med dig i bagaget.

Efter denna lilla utläggning får du världens sötaste lilla kärlekssång. Den får bli mitt årliga Alla Hjärtans-inlägg. Och när du ändå är lite fransk tycker jag att du ska lyssna på Hymne à L’Amour. Man kan inte lyssna för många gånger på den, eller hur? (Jag gråter varje gång. Kan inte låta bli. Går det inte över snart?) The Ash Grove ger mig också tårar i ögonen, men av en annan anledning.

Maken sa just att Rush kommer till Sweden Rock Festival i sommar. Tillsammans med Asia, Status Quo, Kiss, Jon English och what-not… Han sa också att det ju är synd att jag inte är i Sverige då, men om jag hade varit det hade jag ändå inte fått gå eftersom jag säkert skulle rymma. Där ser man. Jag hade inte riktigt planerat mitt liv så, men han känner mig ju rätt väl. 🙂