13 november 2026.

Vinden slår i spjället medan solen skiner in på dansande damm och lämningar efter ovalda husdjur. Det går en annan vind genom min själ. Jag väljer att stanna i känslan av att det ofullkomliga gör mig mänsklig, att det är där jag vill göra mig hemmastadd. Jag vill inte skräpa runt och sluta bry mig, det är en annan känsla jag är ute efter. Jag vill ha fräscha toaletter, golv som inte utgör en livsfara för mitt lilla barnbarn som stoppar allt (ALLT) i munnen och hår som inte står åt alla håll. MEN! Jag vill också känna acceptans för det som inte blir av, det som inte hinns med och det som inte står på min önskelista, men kommer ändå. Jag säger hela tiden att jag kommit till ”jag bryr mig inte om det”, men det är en sanning med modifikation. Det är iallafall mycket, mycket bättre än då jag var yngre. Just nu väljer jag att vara tacksam över det. Att min syn och hörsel är sämre är väldigt hjälpsamt när det gäller detta ämne, inte tu tal om saken. Så det väljer jag också att vara tacksam för, denna tjugotusen fyrahundranittiotredje dag av mitt liv.