Det finns människor som efterlämnar ett extra stort hål efter sig. Dolly Parton är en sådan. Jag gråter sällan tårar för officiella personer, men igår grät jag när jag hörde att hon hade gått bort. Jag såg en liten film som hon hade lagt upp på Facebook för bara några dagar sedan om att hon hade hälsoproblem, men hon såg lika fräsch ut som vanligt. Är det en vecka som har gått? Veckor? Jag vet inte, men igår var hennes jordevandring över. ”Efter en kort tids modig kamp mot cancer lämnade Dolly jordelivet i dag på Vanderbilt-Ingram Cancer Center, omgiven sina nära och kära”. Trots att vi var väldigt många som fick ta del av Dollys talanger av alla de slag så var hon till syvende och sist en enkel och mycket familjekär flicka från Tennessee som växte upp med elva syskon och en pappa som inte kunde läsa. Hon uttryckte alltid tro, hopp och kärlek, till och med i sina sorgliga och tragiska texter. Det är inte många svenskar som delat min passion för countrymusik, men jag tror inte jag har träffat någon som uttryckt förakt för Ms Parton. Hon hade självdistans, humor och fortsatte att stå med båda fötterna väl förankrade på jorden trots sina stora framgångar. Hon har bidragit till både medicinsk forskning och läsutveckling och har därmed använt sina pengar för att göra gott för många.
Genom åren fortsatte Dolly att utveckla sin musik. Hon fick över 3000 låtar registrerade. Helt otroligt! En av dessa, och en av mina favoritlåtar, är Bygones som hon spelade in tillsammans med Rob Halford (Judas Priest) för bara några år sedan. Kanske var hon trött på att sjunga Jolene? Idag kommer en massa låtar av Dolly ljuda över världen. Jag väljer att spela denna.
Och denna, en favorit som vi i kören kommer att sjunga på årets minneskonsert i november.
En av Dolly Partons mest kända låtar som andra tror är Whitney Houstons är denna. Sanningen är att det inte funnits någon annan som gjort den som Whitney, inte ens Dolly själv. Kombon av dessa kvinnors talanger är dock helt fantastisk.
Jag väljer att sluta med en av Dollys allra, allra vackraste sånger. Dolly, ett piano, tjocka stämmor, stråkar och en text som vrider hjärtat flera varv runt sig självt. Tack för allt, Dolly.
1 kommentar
Jag har inte förrän långt upp i vuxen ålder förstått vilken fantastisk person hon var, men det känns nu verkligen som att världen blivit påtagligt fattigare när hon inte längre finns i den som person.