Häromdagen blev jag påmind om ett projekt jag ville göra med mig själv, men som jag aldrig tog tag i efter att ha sett ett TED-tal för många år sedan. Jag lyssnade på en podd som hade Dr. Jill Bolte Taylor som gäst. Taylor är hjärnforskaren som fick uppleva hur det var att ha en stroke i realtid. Det tog henne åtta år att bli helt fit for fight, men nu sprider hon kunskapen hon inhämtade av sina egna upplevelser. Den viktigaste hon tog med sig verkar vara att vår hjärna är gravt underutnyttjad och att vi kan minimera vårt lidande genom att lära känna våra ”fyra personligheter” bättre. Hon menar att hjärnan är delad i fyra distinkta personligheter som vi kan lära känna och därmed utnyttja till vår egen fördel. Att vi på sätt och vis kan resonera med de olika ansvarsområdena. De fyra personligheterna är följande:
- Karaktär 1 (vänster hjärnhalva, tänkande): hjälpsam, ordningssam, renlig, försiktig, flitig, uppmärksam, ordentlig, respektfull, fixar grejer, dömande
- Karaktär 2 (vänster hjärnhalva, kännande): ledsen, arg, olycklig, ängslig, rädd, klagande, orolig, bråkig, oärlig
- Karaktär 3 (höger hjärnhalva, kännande): lekfull, glad, kreativ, uppfinningsrik, musikalisk, äventyrlig, konstnärlig, nyfiken, entusiastisk
- Karaktär 4 (höger hjärnhalva, tänkande): fridfull, lugn, kärleksfull, ömsint, tacksam, generös, snäll, hjälpsam, magisk
Något som Taylor brinner för är att vi ska upptäcka de delar av oss själva som inte är lika egocentrerade, karaktär 3 och 4, och låta dem ta plats. Att vi kan känna att vi är ”ett” med varandra, som när den egoistiska ”samhällslådan” som är så vanlig idag försvinner. Vi är så fokuserade på mer, mer, mer och hur dåligt vi mår, något som vi absolut inte behöver göra om vi inte vill. Hennes insikter och funderingar är både provocerande och så, så tankeväckande! ”En känsla efter en tanke varar högst 90 sekunder. Efter det väljer du att tänka om samma tanke och fortsätta må som du mår, bra eller dåligt.” Min mamma (mentalsköterska till yrket) hävdade bestämt att man kan styra hur nedstämd man bestämmer sig för att bli. Eller tvärtom. Det resonerar med Taylors tankar, men också med de tankar om acceptans som jag jobbar med som samtalsterapeut.
När Jill Bolte Taylor var mitt i sin stroke kunde hon inte längre funka som vanligt, men hon kunde använda de delar av sin hjärna som inte var påverkade. Hon fick lita på mönsterigenkänning istället för att kunna läsa t ex och kunde på det viset få hjälp innan det var för sent. Det är otroligt känslosamt att lyssna på hennes berättelse, men också hennes livsmål. Hon har skalat bort många ”måsten”. Som knuten till Harvard var hon känd och ambitiös. Hon säger själv att om stroken aldrig hänt hade hon säkert varit högt ansedd, fortfarande jobbat på Harvard och satsat allt på karriären. Nu bor hon på en husbåt där hon njuter av naturen, hon jobbar ”lite lagom” och besöker vänner där hon har meningsfulla konversationer och känner gemenskap. Lyssna gärna på någon intervju med henne! Jag länkar till hennes hemsida här.
Ps: Bilden är AI-genererad efter en förlaga på Jill Bolte Taylors hemsida.
Till dagens inlägg passar ju denna perfekt. Den satt på världskartan i vårt arbetsrum i Orem, men tankarna på att ändra mindset har funnits längre än så.
Lämna ett svar