Klockan är bara strax efter arton och jag sitter i soffan med den 28-årige sonen. Diskmaskinen och tvättmaskinen går båda två och granen är flyttad för att vi ska kunna se på film om en stund. (Vådan av att ha ett litet hus är att vi får trolla för att få till olika funktioner, men det går bra. Dessutom sa vår granne häromdagen ”vad skönt att ha ett så stort hus som ni” – allt är verkligen relativt!)

Jag har älskat att kunna vara så mycket här hemma den senaste veckan. Nu är det väldigt tyst trots att hushållsmaskinerna jobbar hårt. Det är naturligtvis Lilla L:s närvaro som saknas. Hon sitter i en bil på väg hem tillsammans med sin morfar och sina föräldrar. Imorgon får jag därför ofrivillig sovmorgon. Det har varit så fint att kunna hänga med henne tidigt om morgnarna medan de andra vilat i några timmar till. Jag har hört så många säga ”jag är ingen bebisperson”. Det är dock jag. Bebis, litet barn, trollunge, frigörelsefasbarn, tonåring – det spelar ingen större roll. Jag gillar alla faser. Men mitt lilla barnbarn älskar jag mest av allt och just nu känns det väldigt tomt här hemma. Ja, det var bara det.