Sju år har gått.

Sju år är inte särskilt lång tid. En sjuåring har knappt hunnit börja leva. Men sju år är ju inte ingen tid alls. Det är tusentals dagar.

Skärvor av minnen glittrar till i den ekande historien från mina sju första år. Småsyskon och eget rum och girl crush på fröken Christine och hålla mammas garnhärvor medan hon gjorde garnbollar och pianolektioner med Majsan och Anna Jonasson i primär och mormors goda sås och att stå vid de många vardagsrumsfönstren och vänta på Far och Cissi på gympan där vi gjorde oss långa och korta och polisens julfester där man fick sitta på polis-MC och småsyskonen som skulle fiska med plastpåsar och fick hela Spjutsbygd att gå man ur huse och Lillen som körde skolbussen och häxan under altanen och kaninungar och dvärghöns och amerikakläderna och att knäcka läskoden och hänga knäveck och få klipulver under tröjan och stjärnhimlen på Bostorparundan och skridskor på frusna vattensamlingar i skogen och farmors hemtrevliga kaffelukt och lager på lager bak i SAAB:en. Det var sju år som satte tonen för den jag är idag.

Sju år är en hel livstid, iallafall Alicias. Kommer du ihåg hur hon låg på din mage, hur du höll ut och vägrade dö förrän du fick säga hej till ännu ett efterlängtat barnbarn? Jag visar henne bilderna ibland, men helst vill jag att hon och alla andra ska känna dig som du var innan du trillade ihop efter morfars fest 1985. Du var Super Woman. Förlåt att jag inte på riktigt förstod det förrän jag inte längre kunde säga det till dig.

2016 var tiden innan, 2018 blev tiden efter. Vi syskon har glatts, varit besvikna, fått skrämselhicka, firat födslar och bröllop, begravt, bytt jobb och boende, bytt hemländer, lärt om och lärt nytt, tagit ställning, förlåtit och älskat. Vi klarar oss fint. Vi har varandra och försöker hålla sams, precis som du och Far ville. Tack, tack, tack för att alla fick komma till vår familj! Du som inte ens ville ha några barn när du var ung. Vet du att Signe och Lisen får växa upp som kusiner? Det hade du gillat. De är så fina så du kan inte tro. Och det kommer fler. Jag ska göra vad jag kan för att de små ska fortsätta hålla ditt minne levande.

Jag tittar ibland på det där klippet då du äter choklad från See’s Candy och tänker att det sista du sa till mig var att sluta banta. Jag känner din doft och inser att det är jag själv, jag ser Far i trädgården tills jag förstår att det är Peter. När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta. Jag älskar dig!