Rastlös.
Känslan av tomhet är överväldigande. Plötslig död kan nog ingen förhålla sig till. Det är som att tiden bara stannar och allt sätts på paus, som att någon ska komma och säga ”nej förresten, nu blev det fel”. Helst hade jag velat sitta och bara titta på en hel serie på Netflix, men jag är för rastlös. Har klämt några avsnitt av The Handmaid’s Tale, men jag tror den är för otäck för att jag ska klara av att fortsätta. Det är som att allt jag tycker illa om har komprimerats och pimpats med lite Hollywoodromantik. Nej, isåfall får det bli något annat.
Jag har inga samtal inbokade i eftermiddag eller imorgon, så jag tog fram den här lilla pärlan som väntat på att få jobba. Städlista med väldigt specificerade poster:
gamla skor
gamla glasögon
take out-menyer (eh, detta liv ligger långt från vårt)
gamla leksaker
gamla tekniska prylar
enstaka sockor
gamla tidningar och magasin
osv, osv
Kanske kan det vara något? Det spelar liksom ingen roll hur ordningsam ”man” är, även om hemmet har en grundordning är det lätt att somligt bara blir liggande att utföras en annan dag. Det kan vara så att den dagen är här. Vad gör du när rastlösheten tagit över hela ditt sinne?
Rastlös…
Det blir jag sällan… åtminstone inte hemma.
Jag kan bli rastlös på
Jobbet när det är lugnt… eller när jag är borta (när ”borta” är för lite ”givande”) och vet att jag har att göra hemma.
Frågan för mig skulle snarare vara vad gör jag när jag blir ”rast”…
Jag går och går och går liksom hela tiden.
Men frustrerad det blir jag… och ett kan vara så gnagande men om jag har möjlighet så går och går o ch går jag en motionsrunda helst i på grusvägarna och skogen så jag slipper möta folk.
Har jag inte tid att gå ut så sätter jag på musik gärna Magnus Uggla eller är det som värst Ebba Grön på högviolym några låtar fortsätter med mitt måste eller mås-te…
Sen tar jag nåt mer lugnt och trevligare och hoppas att frustrationen släpper.
Eller så skriver och skriver jag… men i sådana fall är det ju inte alltid möjligtvatt ”publicera”
Utan bara skriva för sig sjölv..
När jag står med ”mina” anhöriga till en patient med plötslig död… oavsett av vilken orsak är det alltid så svårt men vackert att få dela stunden med dem. Stötta dem genom den första förtvivlan och reaktionerna.
Låta dem få tid att närvara och landa. Sedan ska de släppas iväg och fortsätta ta sig igenom alla känslor och måsten.
Jag förstår att ni har långt till svärfar så det är svårt för er att vara där.
Sköt om er och varandra
Tänker på er ❤️🩹
Tack för omtanken! Svärfar var tysk, men bodde hela sitt vuxna liv i Sverige. Det var inte förrän de sista åren vi umgicks lite mer med honom. Maken ”tog ned honom” hit till Karlskrona efter en skilsmässa där två av hans barn redan bodde. Han kommer att begravas på kyrkogården här på Sturkö. Han älskade det här, bodde sina första månader i min brors sommarhus innan han fick lägenhet i Karlskrona. Känns fint ändå.
Vad skönt att ni fått tid med honom de här sista åren ❤️
❤️