Med liv kommer död, men tre dödsbud på en vecka?! En gammal, en mitt i livet och en alldeles för ung. Så mycket sorg, så svårt att ta in. Önskar det fanns mer tröst att ge… Sorgen måste man igenom själv. Finns kärleken finns också ljuset där på andra sidan, men vägen dit kan göra så ont, så ont. Jag älskar den här sången, Kenneths underbara text och Teds magiska melodi. Här två fina versioner.

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar till en tross
Mellan oss
Så når vi varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig?
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra

I den stora sorgens famn