Här sitter vi i värmen och förundras över hur det viner runt huset. Stormen Urd har dragit in och det känns som att något ska blåsa in genom fönstret trots att det sägs att det inte är så illa här i Blekinge. Det är inte utan att jag drar paralleller till livet i sig självt och hur viktigt det är att ha ett tryggt hem, en bas, när de oundvikliga stormarna och orkanerna drar in. Ibland är vi stormjägare och utsätter oss själva och andra för onödig fara istället för att välja trygghet. Det är konstigt, det där…

Vi har kommit fram till annandag jul efter en fin och minnesvärd jul, har flyttat till Huset på deltid och har testat att klämma in rätt mycket folk på våra 60 m2. Jag gillar att ha folk hemma, men inser att fester med lite fler deltagare får vänta till den varma(re) årstiden.

Min syster är så duktig på att göra sitt hem vackert! Här julaftonsfint.

En dag om året är det fritt fram vid godisbordet.

På julaftons kväll sjöng vi med motettkören i Trefaldighetskyrkan. Jag drog kappan tätt omkring mig den korta vägen upp till kyrkan från min systers hem. Jag har aldrig sett Karlskrona så tomt på folk klockan 16 en lördag… Det var som att hela stan andades ensamhet. I kyrkan mötte jag ett av samhällets olycksbarn, någon som jag känner och som hamnat i beroendets klor. Jag grät en skvätt över att känna mig så otroligt värdelös som medmänniska. Problemet är att vi ibland inte kan hjälpa någon annan hur mycket vi än vill. Svårt att acceptera ibland, men så är det. Peace.