Det finns inte mycket som gör mig riktigt rädd längre. Inte omskakande upprörd heller. Så där så tårarna strömmar, fast jag egentligen är arg. När mitt lilla Jag rubbas och blir utsatt för attack kan jag dock fortfarande känna hur oron drar åt svångremmen, hur obekvämt jag sitter i min egen kropp och hur svårt det är att få pulsen att gå ner. Trygghet är inte bara något jag behöver för att må bra, det är också något som min omgivning generöst bjuder på för det allra mesta. Kanske är tryggheten en förutsättning för den förnöjsamhet jag säger mig känna.
Att vara nöjd med sitt liv verkar annars inte vara särskilt vanligt idag. Kanske var det inte det förr heller. Antagligen inte. Då handlade det kanske om hunger, omöjligheten att välja sysselsättning, antal barn, boende, eller att bara säga nej. Idag handlar det, åtminstone för oss västerlänningar, kanske om mättnad. Mättnad på intryck, valmöjligheter, åsikter, politiska partier, stilar, möjliga partners. Det är inte lätt att vara hungrig. Att vara övermätt bjuder på andra utmaningar. Det hade varit lätt att säga att det ena är ”värdigare” än det andra, åtminstone i mitt huvud. Jag får ta ett steg tillbaka och påminna mig att även om jag verkligen ogillar att skylla på strukturer är det viktigt att uppmärksamma hur samhället ser ut, vilket slags intryck någon har matats med och vad det innebär att vara en individ i ett särskilt slags kollektiv. Vem hade jag varit om jag växte upp i Stalins Ryssland? I Maos Kina? I Hitlers Tyskland? I Fidel Castros Kuba? I Isaias Afwerkis Eritrea? Det är så lätt att tro att jag skulle vara god och kämpa för ”det rätta”, men vad vet jag? Det är viktigt att ödmjuka sig och inse att ”det rätta” inte alltid lutar på principer som jag kan stå för NU, men som hade upplevts som rätt DÅ.
Jag känner hur det lilla livet behöver återkräva större utrymme för att mänskligheten ska kunna må bättre. Det sägs att det är vårt ansvar att hålla oss uppdaterade, men nästan allt jag hör om när jag vänder mig till nyheterna är konflikter, maktgalenhet, lurendrejerier, brutna löften, oförståelse och annat skit. Ibland klämmer någon in ett hurtfriskt inlägg, men vem orkar ta till sig det när man simmar i tjära bland mördare, drönare, falskmyntare, maktgalningar och folk som lurar gamlingar på alla deras besparingar? När familjemedlemmar och bästa vänner sluta kommunicera och börjar hata varandra för att de ser olika på hur livet ska levas? Ibland inte ens hur ens eget liv ska levas, utan hur andra bör göra… Idag vänder jag mig i tacksamhet till alla som bidrar med tråd till den stadiga grund jag går och står på och för att ni säger stopp när jag står och hejar på Kejsaren utan kläder utan att våga säga till honom att han är naken.
Lämna ett svar