Jag fick en sådan flashback till åttiotalet och mina tonår, egentligen också lite in i nittiotalet också. Tänkte på hur mycket som kan kännas lika för syskonbarnen som är i samma skede av livet och hur mycket som har förändrats och som de aldrig hade förstått sig på om de kom på besök i min värld. Sånt som var med och verkligen formade mitt tonåriga jag, på gott och ont:
- United Colors of Benetton
- hushåll med två vuxna, en inkomst och fler än två barn
- mellandagsrea på MQ (lyxigaste fynden)
- Nivea på läpparna
- Peter Pan-stövlar i grön mocka
- shabby chic, allt skulle målas vitt och ”distressas”
- anorak och lager på lager under den varmare tiden på året, duffel med ylletröja när vintern kom
- absolut inte någon mössa, men halsduk och handskar var tillåtet
- permanentat hår
- supermodeller
- Veckorevyn/Må Bra/Hälsa (får lite kräks i halsen av att tänka på dessa)
- musiken
- ladda med nya pennor, kollegieblock och kalender inför nya terminen
- puffiga gardinkappor med silkespapper inuti
- Tricia Guilds färger
- bekväma soffor och fåtöljer, höga i ryggen
- videokassetter, musikkassetter, cd-skivor och att den enda möjligheten att se om något var en repris på teve
- axelvaddar
- tygaffärer
- skyltsöndag
- telefonkiosk
- bokrea (jag vet att den finns kvar, men jag tror du förstår vad jag menar – känslan är inte i närheten av densamma)
- katalogerna från USA, tegelstenar att sitta och förundras över – men det var mest från Ellos och Haléns vi handlade
Jag är ju nostalgisk av födsel och ohejdad vana, men är inte dummare än att jag förstår att allt har sin tid. Och allt var sannerligen inte bättre förr. Däremot är jag tacksam för att jag fick vara naiv och blåögd i lugn och ro och att jag kunde få lära mig mer om livets mörka sidor i lagom doser. Tacksamhetsmånaden är över, men det gör mig inte mindre tacksam för den mer än tillräckligt trygga uppväxt jag fick.
Lämna ett svar