För några dagar sedan satt min syster i vår soffa och pysslade ihop detta gulliga tomtepar. Hon hade hittat några byggsatser på second hand som hon köpte för att pyssla tillsammans med en kvinna hon är kontaktperson till. Det fanns bara tid till att slutföra den ena då de träffades, men kvinnan hade redan gjort planer för vilka som skulle få tomtarna så det var bara för syrran att pyssla vidare. Hantverket är genuint och alla som synar dessa tomtar i sömmarna kommer att bli djupt imponerade över hur välgjorda de är. (Min syster är otroligt skicklig och allt hon skapar blir fantastiskt konstnärligt.) Både syrran och jag hade lite svårt att bestämma oss för om tomtarna var estetiskt tilltalande eller ej, men vi landade båda i att de hamnar i kategorin ”nostalgisk jul”. De hade gärna fått bo här hemma i juletider.
Igår pysslade jag med maken. (Han brukar annars hålla sig i snickeriet medan jag håller mig med papper och textilier.) Det var ett äventyr som inbjöd både till skratt och efterföljande dammsugning av köket. Jag fick för ett tag sedan se en kille (Gustavs rum på Instagram) göra en glittergran och tänkte att jag ville göra en själv. Hittade några påsar luciaglitter för fem kronor påsen på Pingstis och hade redan världens gulligaste lilla julgransfot hemma. Jag var minimalisten som blivit nödd och tvungen att utöka mina estetiska preferenser i takt med stigande ålder och genombrytande upplevelser. Efter våra år i USA kan jag också uppskatta krejzi, galna och oväntade stilar, bara det finns något ”vackert” element för mig att fokusera på. Och av någon anledning ville jag ha en glittergran efter att ha sett en… Hur som helst. Luciaglitter, ståltråd, skruvdragare, avbitartång, en make och för mig en stor dos improvisation senare hade vi just en liten sådan i badrummet.
Jag skrattar då jag ser den nya julgranen med de färgglada julkulorna och tänker att både pysslet och själva granen gav mig en riktig välbefinnandeboost. Och att jag vill pyssla ihop några egna hängen till denna lilla gran. ”Jag känner mig som ett barn”, sa jag där jag satt och knipsade glittertrådar vid köksbordet. Och alltså, för mig är det den finaste känsla jag vet! Att gå in i något med hela min själ och pyssla och trixa och fixa. Så många timmar jag ägnat åt olika hantverk… Jag kan inte se en enda av dem som förspilld kvinnokraft, de har bidragit till det bästa i mig. Att skapa är ett inneboende behov för oss människor, för mig finns det inga tvivel om det. Idag är jag tacksam för alla som bidragit till mitt pyssel- och hantverksintresse, de som har uppmuntrat och undervisat, de som har inspirerat och tipsat. De som har visat vägen och de som har skapat med och till mig. Må jag fortsätta ha lust att skapa länge än!
Lämna ett svar