Vart jag mig i världen vänder
Spattiga ben och hoppiga händer,
Blyga hjärtan och spända miner
Viskande munnar och ögon som skiner
Rumpan på stolen väger inte särskilt tung
Det är svårt att sitta stilla då man är sådär ung
Barnasång blir änglars budskap
Just nu skapas evig vänskap
Stunden nu blir minnesbilder sedan
Minner om dagar från längesedan
Jag stannar upp, låter tankarna sväva
Tackar för alla som hårt fick sträva
Som gav mig trygga händer att hålla
De gjorde sitt bästa, får sin gloria behålla
Tack för att jag fått vara med, vara här
Hoppas min tacksamhet till himmelen bär
12 kommentarer
Älskar dina små betraktelser, ord, budskap och poesi!
Tack snälla!
Den första versen borde läsas i kyrkan vid sådana tillfällen då det är stor blandning på åldrarna!
Det hade nog varit en bra påminnelse för både den ena och den andra, inte sant?
Håller med Annanan här! Tänkvärt! Kramar
Ja, visst behöver vi alla påminnelsen då och då, i olika sammanhang. Kram!
Hej Monnah! Åh så fint! Din vers är varm och eftertänksam. De som burit oss vidare förtjänar sin gloria. Versen är en vacker hyllning till både vänskap och de som format oss.
KRAM till DIG min vän! Anna
Vad roligt att du tycker om den lilla versen! Tack, tack. Kram på dig!
Så fint skrivet!
Tack Hanna, så snällt sagt!
En riktigt fin dikt, tänkvärd. Kram
Tack, Anna! Kram på dig.