Vilket är det bästa sättet att utföra något på? Rätt sätt? Jag lyssnar på forskning, studier och olika misslyckade projekt som hade goda intentioner och suckar. Känner mig gammal på ett sätt som inte är det bra. Så där som att jag hoppas att jag får leva jättelänge till, men att jag på något sätt bär på något som avfärdar mig och andra i min ålder som ”för gamla”. Tänker att sunt förnuft verkar tillhöra historien, att allmänbildning inte längre ses som viktig och att konsekvenstänk är något som inte premieras. Det har kanske alltid varit så, jag har kanske precis samma tankar som andra i min ålder för hundra, tvåhundra, femhundra år sedan? Jag hör om vänner och bekanta med stor erfarenhet och med ett gäng år kvar till pension vars tjänster inte verkar intressanta då de söker nytt arbete. Varför finns det en så stark ålderism i Sverige och många andra västerländska länder, medan andra kulturer förlitar sig på ”di gamle”, högaktar och respekterar dem?
Ibland glömmer vi att det finns gott att hämta på många olika ställen, men att samma källa som är expert i en fråga gällande något annat kan ge råd som leder oss helt fel. Sällan är det en person som sitter på alla svar. Varför ge Agnes Wold, Leif GW Persson och andra ”experter” en position där de förväntas veta allt om sådant som de faktiskt inte vet mer om än andra som är intresserade av samma frågor? (Visar jag själv ålderism som ifrågasätter deras allmänna klokskap?) Är det rentav så att det finns olika slags experter, de som snöat in på ett specifikt ämne och andra som är experter eftersom de tagit in så mycket kunskap från en massa olika områden?
Intensivt föräldraskap är en grej. Den senaste studien jag läste handlade om det. Det heter så, det där förhållningssättet till barn där de är hela förälderns värld och allt annat är sekundärt. Inte bara känslomässigt, alltså, utan praktiskt och ekonomiskt. Att man ska sitta och titta på allt barnet (oavsett ålder) gör, leka med det, fråga det om råd gällande vad de vill äta, ha på sig, titta på. Lägga sina pengar på en massa ”måsten” till barnet. Lyssna på vad ”experter” säger och lita på att ”experter” är bättre på deras barn än de själva är. Själv tänker jag att jag är tacksam för syster och dotter med sunt förnuft, för det visar sig att detta förhållningssätt inte bara låter knäppt utan också leder till kvinnor som mår dåligt då de inte känner att de räcker till. Försök att vara bäst på allt (en annan norm i dagens värld) samtidigt som du hela tiden ska sitta och titta på ditt barn och vara cool och kärleksfull och intresserad och delaktig och uppmuntrande – allt på bekostnad av allt annat som behöver göras. Jobba heltid, titta och styras av barn morgon, kväll och helger och sedan jobba en heltid till med allt som behöver göras i ett hushåll. Jag sitter här och tycker, förstår om det yngre gardet vill avvisa en gammal kvinnas tyckande och tänkande. Jag är tacksam för att jag har distans nog att förstå att det är svårare för mig att förstå hur det är i en värld som inte längre ser likadan ut som den jag hade små barn i. Jag är tacksam för allt tyckande och tänkande jag fick från olika gamlingar angående mitt eget föräldraskap, både det som inte efterfrågades och de råd jag sökte själv. Det fick mig att expandera mitt sinne och ledde mig många gånger vidare. Jag är tacksam för alla som gått före mig och naturligtvis är jag också tacksam för att det går att tänka om då man hamnat på en väg som inte leder till något gott.
Lämna ett svar