”Åh, du är så pinsam!” Jag vet inte hur många gånger jag hört mina barn säga det i ord eller uttryck under sin uppväxt, men om du frågar dem om hur de upplevde att det var att gå med mig i butiker så kommer nog alla att hålla med om att det var så jag var. Pinsam. Jag som inte kunde hålla tyst i en lång, seg kö, jag som började slänga käft med en gammal gubbe som rörde sig i slow motion, jag som hjälpte en småbarnsmamma lassa upp varorna så hon kunde ta hand om ett skrikande barn, jag som helt enkelt envisades med att prata med okända människor oavsett var jag befann mig. Om och om och om igen. Det märkliga är ju att jag tyckte att mina föräldrar var lika pinsamma då de gjorde samma sak. Men hade jag skämts idag? Nej, sannerligen inte. Jag älskar de där små oväntade mötena i vardagen.
Jag satt i en kall bil i en kö för att bilen skulle få bättre förutsättningar att hålla sig på vägen. Det tog sin lilla tid och jag klandrade ingen för det. Jag hade ändå en bra plats i drop in-kön. Snöovädret som var på ingång hade redan börjat ställa till med oreda runt södra Sverige och jag var tacksam över att ha legat så pass i framkant att det inte skulle bli ett problem för oss. Jag följde med stort intresse arbetet som skedde framför mig i kön. Med en rasande fart byttes det däck och en ung kille sprang runt och fixade ordning, administration och arbetsledning för männen som skiftade själva däcken. När det var min tur blev jag trevligt mottagen och fick veta att bytet skulle ta lite längre tid eftersom vi bara har en uppsättning fälgar. ”Välkommen tillbaka om ca 30 minuter, 40 max.” Perfekt! Jag älskar att kunna utnyttja tid. När jag kom tillbaka möttes jag av en bekymrad min. Elliften min bil stod på hade fått ett elfel och en jourelektriker hade tillkallats. Jag blev inbjuden i värmehytten där en ung man redan satt. Där fick en extraordinärt trevlig eftermiddag sin start.
Jag fick veta att eftersom företaget har 30-minutersgaranti på sin tjänst där man bara ska byta från en uppsättning hjul till en annan var det viktigt att hålla igång kön till den enda fungerande elliften. Den unge ansvarige killen (lika gammal som vår son) swishade runt som en virvelvind mellan kunder, arbetare, telefonsamtal, däckhotellkunder via sms och datorn i hytten. Jag sa till honom att jag hade betraktat honom från bilen och att jag var imponerad av hans arbete. Väldigt intensivt med så många kunder, men han såg ut att hantera stressen bra. ”Grav adhd och hög kognitiv förmåga”, sa han och så började såklart ett intressant samtal som sedan pågick från och till under 1,5 h. Jag hann också prata en god stund med en imponerande ung man med proffshockeyambitioner, en man som studerat på The Naval Postgraduate School i Kalifornien och en blyg man som var tacksam över däckhotell då han bor i lägenhet. Några andra personer swishade in och ut i takt med att de betalade för tjänsten. En del tog en kaffe och pepparkaka och var pratsugna, andra tyckte nog att jag var lika pinsam som ungarna tyckte då de var små.
Någon jourelektriker skulle inte vara tillgänglig innan klockan 20 då stället skulle stänga för dagen, men grabbarna löste problemet på ett sätt som inte äventyrade någons säkerhet. Skönt ändå! Efter denna givande eftermiddag fick jag så en inbjudan av den unge killen till fika någon dag då inte alla vill skifta hjul samtidigt för att vi skulle kunna fortsätta vårt spännande samtal. Idag är jag tacksam för att jag fick träffa honom och de andra och för att jag var öppen nog att inte gå miste om något riktigt minnesvärt. ”Jag ska komma ihåg denna stund då jag ser dig bli draftad till NHL!” Så sa jag till hockeykillen då han var på väg ut ur hytten och han skrattade och sa tack. Däckbytareftermiddagen hade kunnat bli en irriterande tidsslukare, men blev istället ett minne att ta med mig. Det är jag också tacksam för.
Lämna ett svar