Citat från Aftonbladet gällande Camilla Läckberg:
Camilla är, förutom ”Lets dance”- deltagare, både författare och mamma. (Jag är både lärare och mamma. Eller egenföretagare och mamma. Eller fru och mamma. Eller musikälskare och mamma. Och hade jag varit ”bara” mamma hade det varit fint det också.)
– Jag har alltid stuckit ut näsan ganska långt när det gäller min mammaroll. Jag har alltid hävdat att jag måste få ha ett eget liv, göra mina egna saker, säger hon. (Jaha. Ja, vilken tur att du inte sitter fast med en kedja i dina barn då. Själv kan jag aldrig göra något utan att alla mina tre barn är med. Duh.)
– Om jag bara lever för barnen och ger upp hela min personlighet för dem, hur ska de då veta vem deras mamma är? De som inte gillar mig är de här ”supermammorna” som tycker att så länge barnen är under 20 ska man inte ha något eget liv. Men jag har aldrig varit sån.
För det första vet jag inte om jag vill kalla någon som ger upp sin personlighet och som inte har något eget liv i 20 år för supermamma. Dessutom kan jag med några års erfarenhet konstatera att vad jag tycker om andras uppfostran inte spelar någon roll och därför behöver jag inte heller bry mig om vad andra tycker om mina uppfostringsmetoder. Det enda som betyder något är vad våra barn tycker då de är vuxna individer som ser tillbaka på sina liv. Min organisationsguru Benita Larsson skrev i går ett inlägg om hur hennes son har uppfostrats. Jag kan ärligen säga att våra ”uppfostringsteorier” kanske skiljer sig något åt, men ser precis hur hon och hennes fd man har resonerat då de hjälpt sin son till vuxenlivet. Det verkar ha funkat jättebra för dem.
Jag fick hjälpa till jättemycket hemma då jag växte upp och tyckte inte alltid att det var så kul, men å andra sidan har jag blivit en fena på både det ena och det andra just för att det var så det funkade hemma hos oss! Det sätt jag och maken har uppfostrat våra barn på har reviderats lite genom åren. Något av det viktigaste jag fick med mig hemifrån var att man alltid ska peppa och uppmuntra sina barn och det har jag försökt föra vidare. Måtte våra barn alltid känna sig trygga och att de är älskade för de personer de är så de inte behöver skriva en sådan här bok. Eller en så’n här. Jag tycker nämligen också att det är viktigt att få göra saker som utvecklar mig och låter mig behålla min personlighet. Däremot ser jag för det mesta inget behov av att sätta mina behov framför mina barns. De är faktiskt viktigare för mig än vad jag själv är. Jag måste fylla på ibland och göra saker som inte har med barnen eller tonåringarna i huset att göra, och det går alldeles utmärkt. Så så ser jag på det där med att vara mamma. Om du vill veta. Inte för att du borde bry dig egentligen eftersom det står var och en fritt att uppfostra sina barn som man själv vill, men precis som jag tycker kanske du att det är intressant att höra hur andra tänker.
”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Astrid Lindgren
Ja, hon var klok hon, Askelingen (som ett av våra barn länge trodde att hon hette). Vad tycker du om det här med att vara sig själv samtidigt som man är mamma?
Lämna ett svar