Höger, vänster eller rakt fram?

Det finns så mycket som är fantastiskt i världen! Jag är en människa som ser till att dra nytta av mina sinnen till max. Jag ser skönhet i ”vanliga” saker som blommor, konst och vackra människor, men jag njuter också av att se ett bekymrat ansikte lysas upp av ett leende. Jag är en fysisk människa som älskar beröring och gärna kramar om människor (och märker också att inte alla är som jag), men jag njuter också av spikmattan mot ryggen efter en stressig dag. Jag ser musik som mitt livselixir och kan drömma mig bort i ett klassiskt stycke eller få ut mina frustrationer i en riktigt bra hårdrockslåt, men jag njuter också av ickeljudet som uppstår då fläkten stängs av eller då ett klassrum fullt av elever plötsligt blir tyst. Jag älskar doften av liten bebis, men njuter också av den speciella lukten av grotta som finns på vissa ställen i vårt tunnelbanenät. Jag älskar smaken av vällagad mat, men njuter också av blodsmaken efter ett extra intensivt träningspass.

Min syster som är duktig på det där med hur de olika hjärnhalvorna fungerar påstår att jag med all säkerhet har en högersida som spelar huvudrollen i mitt liv, och jag är nog benägen att hålla med henne. Logik, ordning och reda i all ära, men jag älskar den här delen av det som är jag. Det finns så mycket jag inte kan förklara ändå, så jag fortsätter låta min högersida dominera. Bodil Jönsson berättade under föreläsningen i tisdags att det först är i 80-årsåldern som de båda hjärnhalvorna börjar bli riktigt jämställda. Det betyder antagligen att alla människor fortsätter att utvecklas och hela tiden har möjlighet att se saker och ting ur nya perspektiv. BJ pratar gärna om ”årsringar”, att vi människor också bildar sådana. Jag gillar den tanken. Det som är jag är alltid jag, men för varje dag som går läggs nya erfarenheter och insikter till det som är min kärna. Kanske ska jag sluta haka upp mig på tiden som går och bli bättre på att uppskatta mitt liv, också som äldre?

Den här dagen har onekligen bjudit på både det ena och det andra. Jag väljer att komma ihåg det allra, allra bästa, nämligen kroppkakorna som den 15-årige sonen knåpade ihop alldeles själv. (Jag fanns med som rådgivare i periferin, men det enda jag egentligen gjorde var att riva potatisarna.) Smaken av kroppkakor får knyta ihop den här inläggssäcken. Det må se riktigt läskigt otäckt ut, men hjälp vad gott det är!!! Som mitt undermedvetna redan verkade veta måste det här vara min favoriträtt i all sin konstighet. Tur att det tar sin tid att lag kroppisar, för annars hade jag nog varit vääääldigt tjock.