Det tysta egot.

Förra helgen skrev jag om mina tankar om det nya kapitlet i Livsstilsverktyget. Här kommer fortsättningen. Jag svarade på några frågor som jag hoppas kan/kunde hjälpa dig som tyckte att tankesättet är lite krångligt (som jag förstår att det är tills man får överblick). Detta inlägg handlar alltså om hur det kan vara att befinna sig mer i grundläge fyra och hur man hittar dit (se förra veckans inlägg).

Jag har tänkt vidare och har också fått flera nya tankebubblor att fördjupa mig i. Som det tysta egot, hypoegoism, eller det läge där jag fokuserar på vad som händer mellan mig och andra. Inte bara hur något påverkar mig. Inte bara på hur något påverkar andra. Detta har jag själv fått bättre förståelse för och kunnat sätta ord på vad som inte funkade då jag i princip bara gjorde saker för andra, då min familj kallade mig ”martyren” och jag snarare bar en offerkofta än något annat.

Det här blir lite krångligt, men jag hoppas att du hänger med. Jag har förstått att jag kommer med stor medkänsla och ett stort intresse för andra människor. Relationer, hur vi funkar i små och större enheter, varför alla inte bara kan vara ”snälla” mot varandra. Till detta kom min storasysterroll och ett allt för stort ansvar både praktiskt och mentalt under uppväxten. Inte alls med ont uppsåt och sanningen är att jag fick många, många fördelar av att vara i den sitsen också. Jag blev iallafall en person som lärde mig se andras behov och att ta på mig själv att se till att de togs omhand. Det spelade ingen roll om det handlade om saker i det lilla, i nära relationer, i olika sammanhang där jag hade en roll eller på arbetsplatsen, jag gav alltid allt utan att ombesörja min egen påfyllning. Jag FICK mycket påfyllning, men jag tog som sagt inte ansvar för detta själv, och jag öste ur snabbare än det fylldes på. Jag satte alltid andra i första rummet, hela tiden. Sa aldrig nej, eller det här orkar jag inte, eller det här vill jag inte, eller kan vi hjälpas åt, eller det här kanske vi bara borde strunta i. Ett sådant förhållningssätt leder till en Instagramperson på väg in i kaklet, med full kraft och utan pardon. Jag gav alla andra lov att bara vara människor, att vara o-perfekta, orkeslösa, lata, ledsna, frustrerade. Själv skulle jag vara typ Moder Teresa parat med Ice Queen. Mycket obehagligt, när jag nu skriver om det. Eller kanske mer pinsamt. Varför skriver jag det ändå? Jo, därför jag möter det här så mycket i mitt jobb idag. Så mycket felplacerad skam och skuld, en oförmåga och en blindhet för skillnaden mellan att inte kunna och att inte vilja. En plats där den man är mest ansvarig för, en själv, blir väldigt styvmoderligt behandlad. Av en själv. Inför öppna ridåer.

Jag började att skriva om det tysta egot, men för att förstå hur det kan få mer utrymme behöver åtminstone jag förstå hur det blir då man helt plockar bort sina egna behov och bara fokuserar på andra. Att ge fullt utrymme till egot känner vi nog alla till, både hur det blir när vi själva praktiserar det och när andra gör det på bekostnad av vårt välbefinnande. Att läka mig själv och att komma bort från mitt martyrskap uppfylldes inte av att jag blev egoist och började se till bara mina egna behov. Jag var där i en stund, men lyckligtvis gjorde min observanta syster mig uppmärksam på vad som hände då jag slutade bry mig om andra. (Detta var året efter att våra föräldrar hade legat för döden osv och jag hade blivit jättedålig.) Jag fick långsamt börja öva på att bjuda in det som jag då inte visste hette mitt tysta ego. Vissa personer slutade jag ta ansvar för. Sådana som jag insåg faktiskt utnyttjade min personlighet och som aldrig, aldrig tog ansvar själva. (OBS! Fullt fungerande varelser i andra situationer, men där vår relation var allt annat än hälsosam.) Jag började se till vad jag faktiskt orkade, vad som var rimligt att jag bidrog med. Vad jag ville göra och vad jag kunde göra. Och långsamt bjöd jag in andra också. Började känna på vem jag skulle vara om jag såg till andras behov OCH mina egna. Det blev en synnerligen intressant process.

Vet du vad som händer rent mentalt om jag gör något för att jag vill och ser nyttan av det för helheten istället för att tänka ”ja, ingen annan kan/vill/kommer att, så då blir det naturligtvis mitt ansvar”? Precis samma arbetsbelastning alltså, men en annan mental inställning? För mig var det här en ny värld öppnade sig. Jag slutade att mentalt utmatta mig själv PLUS att göra det som jag redan hade gjort i huvudet flera gånger. Jag tar fortfarande mycket ansvar. Jag vill, jag kan och jag ser nyttan av det. Men jag gör det inte per automatik. Och jag har inte längre ”Jesuskomplex”. Det räcker att jag gör mitt bästa på ett hälsosamt vis. Hur kan det se ut att praktisera detta för mig?

Som familjemedlem och vän: Jag tjurar inte om jag tycker det var länge sedan jag pratade med någon utan tar kontakt istället för att säga ”varför har du inte ringt/hört av dig”. Försöker se vilka styrkor, förmågor och utmaningar någon har. Skickar ett meddelande, en bild eller liknande då jag ser något som påminner om ett gemensamt minne. Tar gärna ansvar för matlagning vid högtider eller att fikaträffar blir av. (Gillar att laga mat och att fika, win-win.) Delar den känslomässiga bördan vid svårigheter och sjukdomar, men lägger den inte längre på mig själv. Stor skillnad!

Som körmedlem: Jag har inte fått ansvaret, men har sett vad det gör för mig själv att på en gång lära mig nya körmedlemmars namn. Hälsa och säga deras namn åtminstone vid andra repetitionen och oavsett vilken stämma de tillhör. Gå fram, ta i hand, säga välkommen. Efter några repetitioner fråga hur de trivs, vad de tycker om kören. Det tysta egot. Jag gör det för mig själv (kören är en plats som jag älskar att komma till), för andra individer och för vår kör. En kör som inte består av enskilda individer sjunger bättre tillsammans. Vi tävlar inte mot varandra. Vi gör det här tillsammans.

Som partner: Maken och jag är väldigt olika, så jag försöker tänka på vad han hade velat och han gör detsamma för mig. Ibland gör vi saker som vi inte gillar för den andre, men får det tillbaka på andra hållet. Det är ingen som hela tiden får ”offra”. Vi delar bördan, men också glädjen, både fysiskt och mentalt. Fokuserar inte på att räkna Uscados eller hålla koll på vad den andre inte gör.

Som församlingsmedlem: Försöker se alla och säga hej då vi träffas, uppmuntra och hjälpa då någon behöver. Ser att detta är en plats för många som har ett minimalt umgänge och att kyrkfamiljen är mycket viktig ur ett socialt perspektiv. Hjälper gärna till, men tar inte per automatik på mig ansvaret för allt som ska göras.

Ungefär så här är det för mig. Återigen, hur tänker du om detta? Är det något som känns uppåt väggarna fel? Eller är det rentav något du känner igen dig i?

Continue Reading

Sådant som bör övervinnas.

Alltså, är det inte så att vi vet mer än vad vi tror, att vi överlag är dåliga på att lyssna och känna in? Jag tänker att det är så, men att det är bra att lyssna in och kalibrera. Igår morse skrev jag att jag började längta till att storstäda, igår kväll beställde jag tid för sanering av silverfisk från Nomor (konkurrent till Anticimex, Trygg-Hansa samarbetar med dem för sina kunder). Vi har försökt bli av med silverfisk på övervåningen under en period. Det har blivit bättre, men igår bestämde jag att vi behöver ta i med hårdhandskarna. Jag vill inte att det ska ”bli bättre”. Jag vill att de försvinner. De har med all sannolikhet kommit hem i en kartong eller liknande och den här varianten håller sig inte bara till fuktiga utrymmen. Nej, den klättrar, äter böcker, tapeter, textilier och är allmänt burdus. Inte håller den sig heller till gammal och skitigt. Den hittas lika ofta i nybyggen. Att leva i samförstånd går utmärkt då det gäller skator och daggmaskar, när det gäller möss, råttor och långsprötade silverfiskar är jag inte intresserad av något samarbete.

Det är teoretiskt lätt att bli en vinnare då målet är öppet. Vi människor fungerar dock mycket olika. Somliga utmanas av att ha en riktigt duktig målvakt som ger mer utmanande projekt. Andra lämnar bollen åt sitt öde trots att det var upplagt för ett gratismål. Morgonens stund inloggad i Livsstilsverktyget påminde om detta. Idag var det dags för mig att svara på frågor (för att få tillgång till Livsstilsverktyget behöver man lova att vara med i en studie som bedrivs från Göteborgs Universitet) som jag svarade på då detta var nytt för mig. Jag gav mig tid för självreflektion och självrannsakan och kunde konstatera att det trots allt hänt mycket med mitt sätt att hantera hälsofrågor. Med alla timmar som lagts på att läsa om diverse teorier och resultat av studier har jag en stabil bas att stå på. Ett öppet mål gällande min hälsa. Trots det glömmer jag ibland bort att engagera mig i spelet. Jag lämnar bollen åt sitt öde och ägnar mig åt något som kanske inte är skadligt, men inte heller leder till någon bättre hälsa.

Intervjun av Anders Hansen jag läste i Wellness för ett tag sedan har inte lämnat mig.

Hur ser din träningsfilosofi ut?

– Fysisk aktivet har ingenting med idrott att göra. Vi har blandat ihop detta och det har ställt till en massa elände. Fysiskt aktivet för mig är att promenera till jobbet eller ta trapporna istället för hissen. Min uppgift är att få de som inte gör ett smack att göra lite.

Vad tränar du själv?

– Jag försöker träna fem dagar i veckan, men jag gör ingen stor sak av det. Jag springer kanske 20 minuter och tränar styrketräning 20–30 minuter, två till tre dagar veckan. Sedan gillar jag att spela tennis. Jag har ingen metod och inget mål, det ska inte leda någon vart och det är ingen prestation.”

Här pratar vi om en riktig specialist. Han är så superspecialiserad att han har utsetts till hela Sveriges expert på hjärnan och har dessutom skrivit den mycket populära och informativa Hjärnstark som visar hur positivt våra hjärnor påverkas då vi rör på oss. Med all sin kunskap konstaterar han alltså att fysisk aktivitet inte innebär att vara elitmotionär. Bättre att göra något än inget alls, att välja rörelse då det går. Somliga kan inte av olika orsaker, här talar jag om de flesta andra. Att hålla min hjärna alert känns som en jätteviktig prioritering, jag vill verkligen inte orsaka mig själv demens med dåliga livsval.

Årsordet RUTIN gör mig glad, hjälper till att motivera och engagera. För dig som läser här kan jag tro att det kanske känns tjatigt, men jag hoppas inte det. Jag hoppas istället att du blir inspirerad och hittar för dig genomförbara rutiner som leder till små förändringar, s.k. mikrovanor. Lägger vi sten på sten, en i taget, står det så småningom en mur på plats. Med det önskar jag dig en riktigt härlig helg. Kanske kan du unna dig något som är positivt för din hälsa?

Continue Reading

Hälsa=välmående=hur man ser på livet?

Hur ställer du dig till vad ordet hälsa betyder? Jag har lyft det förut här i bloggen, både för att det är ett stort intresse för mig, men också för att det tydligen väcker debatt också mellan personer som jobbar med specifikt detta ämne. Livsstilsverktyget fortsätter leverera och vara betydelsefullt för mig. Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Anders Rosengren och Stefan Einhorn, båda läkare och mycket filosofiskt lagda. Det är Rosengren som leder studien som Livsstilsverktyget har arbetats fram ur. Einhorn är läkaren som snarare blev filosof och författare och han har skrivit många uppmärksammade böcker de senaste åren. Bl a har han, Kattis Ahlström och Ullakarin Nyberg nyligen gett ut den intressanta boken Konsten att mötas: Från mingelångest till allvarliga samtal.

Hur som helst berättade Rosengren om hur han efter studierna i Livsstilsverktygets kölvatten anser att hälsa mycket handlar om resiliens (motståndskraft) och en människas förmåga att studsa tillbaka och återhämta sig efter motgångar, att hälsa handlar om helhet och en förmåga att bära livet. Einhorn var av åsikten att hälsa inte handlar om något annat än om att vara fysiskt frisk, inte hur man mår mentalt, och att det som Rosengren kallas hälsa borde ses på som välmående. Rosengrens syn på begreppet innebär att man kan ha hälsa trots att man är drabbad av sjukdom, medan Einhorn (som lider av Parkinsons sjukdom) menar att det som Rosengren pratar om borde kallas välmående. Han tycker alltså själv att han mår bra och lever ett gott liv trots att han lider av en progressiv sjukdom som kommer att ta över mer och mer av hans liv, men att han inte har hälsa.

Världshälsoorganisationen, WHO, definierar hälsa som “ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. De verkar alltså vara på Lag Rosengren. Det gäller alltså inte bara att vara frisk, utan man behöver också må bra för att anses ha hälsa. Det innebär i min tolkning att vi på individnivå har ett stort ansvar över att lära känna oss själva, våra behov, våra styrkor och hur vi påverkas av utmaningar. Nu är detta inga nya tankar för mig, utan något som jag landat i efter att ha mött olika typer av betongsuggor som utmanat min hälsa på alla plan. Vill man sträva efter hälsa behöver man kanske utmana sina egna tankar tänker jag. Det är omöjligt att sätta sig in i hur det faktiskt var för mina föräldrar som båda fick förbereda sig på att möta döden. Det gör vi ju alla vad det lider, så frågan är hur lever vi innan vi når slutstationen för livet här på jorden? Björn Natthiko Lindeblad är någon som delat många tankar om hur det blir när man måste dra det här till sin spets och får hugget i sten att ens tid är utmätt. Jag tänker även på Kristian Gidlund och Ulla-Carin Lindquist som båda delade sina tankar med omvärlden innan de mötte det oundvikliga.

Tillbaka till Livsstilsprogrammet och de tre M:en som man jobbar med där för att uppnå hälsa: mat, motion och mindfulness. I samtalen med författarna av mötesboken jag berättade om här tidigare lyfte Anders Rosengren att man kanske borde lägga till ett fjärde M, nämligen MÖTEN. Jag är benägen att hålla med. Den sociala biten av människans existens är otroligt viktig, oavsett om man rör sig i sammanhang med väldigt få människor eller har många människor runt omkring sig. När jag sorterade min svärfars alla mediciner igår tänkte jag även på hur vår kropp förändras med tiden, på mitt eget åldrande och om mitt liv idag kan påverka hur mitt liv ser ut om tio år, om tjugo år. Min syster lyfte för ett tag sedan att hon faktiskt inte tycker det är särskilt roligt att åldras. Jag är benägen att hålla med. Jag är mycket nöjd med hur jag har det idag dock och eftersom jag inte kan teleportera mig till mig själv som 20-åring och förändra mina livsval då får jag fokusera på just idag och på vad jag eventuellt kan göra för att förebygga ohälsa framöver.

Jag är tacksam för möjligheter att fortsätta utvecklas. Livet bjuder på en berg- och dalbana som är evighetslång och det gäller att hålla i sig vid rätt tillfällen och släppa taget när det är dags att njuta av farten framåt!

Continue Reading

Tar du hand om dig själv?

För några år sedan fick vår yngsta dotter en Fitbit i födelsedagspresent. Jag trodde det skulle vara den perfekta gåvan, men hon tyckte den var tämligen ointressant. Efter att den hade blivit liggande lite för länge för ett återköp tog jag själv på mig den och det har jag aldrig ångrat. Eller ångrat och ångrat, jag tycker den ger en hälsoboost som varit av godo för mig då jag har haft den på mig. (På somrarna har jag automatiskt ett mycket hälsosamt liv då jag både rör mig jättemycket pga. trädgårdslandet, sover gott och tillräckligt och äter bra mat. Då är detta mätinstrument helt onödigt och får ligga och vila i en låda.)

Häromdagen fick jag detta taffligt översatta (Tack Google, gissar jag) diplom. Tydligen har jag gått 8046 livstidskilometer sedan jag satte på mig min Fitbit första gången, eller eventuellt sedan jag började om mina mätningar efter en omstart. Detta är tydligen hur långt det är mellan den nordligaste punkten i Afrika, Ras ben Sakka i Tunisien, och dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Det är ändå imponerande att tänka mitt liv som ett långt vandrande sedan jag lärde mig att gå då jag var tio månader gammal. Man skulle ju kunna inbilla sig att jag kommit fram vid det här laget, det har ju ändå gått över 51 år. Man skulle också kunna tänka sig att en sådan där mätklocka är helt onödig, jag är duktig på att känna efter hur jag sover, hur jag äter, hur stressad jag är, huruvida jag kommer ut på min dagliga promenad eller ej. Jag är dock inte mer originell än att jag faktiskt peppas av att känna hur denna specialklocka surrar till då jag tagit 10 000 steg på en dag och jag gillar att få sådana här glada tillrop, oavsett om de är taffligt översatta eller ej.

Jag har förut berättat att jag är med i forskningsprojektet Livsstilsverktyget. Det finns nog fortfarande möjlighet att gå med. Tyvärr blir ju vissa uttagna till blindstudier istället för att komma med i själva studien, men det är väl värt att försöka? Jag har haft stor glädje av både texter, utmaningar och webbinarier som presenterats i detta projekt och tror verkligen att Anders Rosengren är på rätt väg. Han frågade sig varför folk gör dåliga hälsoval i vardagen trots att nästan alla drömmer om en god hälsa och inte vill annat än slippa sjukdomar, värk och andra kroppsliga och mentala umbäranden. Han och hans forskarteam har utvecklat en hälsoapp som jag tycker peppar och motiverar, men precis som gällande allt annat behöver man se till att öppna den och göra sina uppgifter för att den ska få effekt. Jag har även läst Anders Rosengrens bok Hela livet och kan rekommendera den för dig som på ett lättfattligt sätt vill ta del av Rosengrens tankar och upptäckter.

Hur ser din hälsa ut? Är ditt liv styrt av skam och skuld över att inte ta hand om dig själv på rätt sätt? Är du arg på dig själv, F*n och hans moster för att livet går dig emot? Finns det utrymme i ditt liv för det du vill göra, eller handlar allt om måsten, eller kanske om att du av olika anledningar är helt styrd av olika typer av gränser, både fysiska och mentala? För många av oss är det svårt att möta dessa frågor utan att hamna i antingen förtvivlan eller frustration. När jag ser tillbaka på mitt eget liv och hur jag behandlat mig själv kan jag känna mig ledsen. Jag tillåter mig dock inte att stanna i den känslan, för jag är inte där längre. Jag är på inget vis expert i frågan, men jag vet att jag gör mitt bästa och att jag genom små, små förändringar tagit mig åt rätt håll. Jag fortsätter ha perioder av noll godis eller Pepsi Max, ibland rör jag väldigt lite på mig trots att jag är frisk och över jul- och nyårshelgerna åt jag lite för mycket från kategorin ”ätbart som är gott, men knappast bra för min kropp”. Istället för att landa i känslan ”det är kört” tar jag nya tag och hejar på det som funkar bra.

Något stort har hänt i min hjärna. Nu har jag bara analyserat detta utifrån mig själv, så min slutsats kanske är helt fel. Jag kan dock konstatera att jag satt många ”förbud” och ”måste” på sådant som är bra respektive dåligt för mig. Om jag känner att jag måste ta en promenad innan dagens slut känns uppgiften tung och som en bestraffning. Är det däremot en gåva till mig själv, eller kanske bara något som är lika mycket vana som att borsta tänderna, blir det något som inte gör ont eller känns jobbigt på samma sätt. Jag promenerar för att uppleva de vackra omgivningarna, få frisk luft, släppa ur myror ur brallan, se andra människor, få upp pulsen… Samma sak med maten. Varför välja god dålig mat då det finns så mycket god bra mat? Handlar gör man då man är mätt och belåten, eller efter en noggrant planerad lista. Finns det inga dåliga val hemma är det svårare att göra dåliga matval då man är trött, hungrig och kinkig.

Jag har en liten systerdotter som lider svårt av atopiska eksem. Hudläkare säger att det inte har något med mat att göra, jag är säker på att det inte stämmer. Vår ena dotter fick svåra eksem under armarna i tonåren och de blossar upp i perioder av stress (som ju kan bero både på dåliga val för kroppen och upplevd tidsbrist). Nu har syrran och svågern bestämt sig för att försöka göra något åt maten och se om de inte kan förbättra lillans situation. En god vän till familjen och mängder av hjälpsamma personer på Facebook har gett flera goda tips. Min insats var att skicka länkar till recept på skonkost som är god och som inte behöver kännas som en bestraffning. Folk brukar i allmänhet bara cirkulera mellan tiotalet grundrecept, så det är bra att göra matschema och ligga ett steg före i planeringen. Nej, för ett litet barn är det kanske inte helt lätt att acceptera att man inte får äta godiset med mest färg- och konserveringsmedel längre, men det är bättre att bryta en dålig vana i taget än att bara fortsätta som vanligt. Ja, om man nu lever ett liv fullt av ”dåliga vanor”.

En vän delade en lista från creativly.se som jag tänker skulle vara bra för vem som helst. En lista på snabba godbitar för själen, kan det vara något? En lista att ta till då du mest av allt vill klämma en chokladkaka eller lägga dig och titta på en hjärndöd teveserie som inte kommer att ge dig något annat än 45 bortslösade minuter. Håll till godo! Och så hoppas jag att du hittar kraft att må bra även under stora utmaningar. Det är inte lätt alltid, det här livet.

Ta fem djupa andetag
Dansa till din favoritlåt
Drick ett glas vatten
Skicka ett sms till en vän
Gör en ”brain dump” och skriv av dig
Skriv ner tre saker du är tacksam för
Läs några sidor i en bok
Måla läpparna med en vacker färg
Meditera
Gå ut och ta lite frisk luft

Continue Reading