För några månader sedan frågade min längstavän om jag ville följa med på Orups konsert på Konserthusteatern i stan. När har jag tackat nej till en konsert? Orup har aldrig varit någon av mina favoriter, men han är en duktig musiker och eftersom jag blivit vuxen på riktigt i sällskap av hans musik såg jag mycket fram emot kvällen.
Jag och C träffades på Montmartre för att grunda med ordentlig mat. Det är alltid lika gott och servicen var av högsta klass. Trevliga ungdomar som inte lät stressen skina igenom. (Jag vet att det är ett jobb som kräver att man lite har elden i baken, det tillhör liksom sakens natur.) När vi var mätta och belåtna och hade talat om högt och lågt var det dags för en långsam promenad bort mot Stortorget. Vi var nästan först på plats och undrade om det kanske skulle vara pinsamt tomt i salongen, men så var det inte alls. Det var bara tiden för insläpp och starttid som diffade på en halvtimme, så vi hade kommit onödigt tidigt.
Dagens huvudperson var ensam på scenen i två hela timmar. Förvisso hade han en man som hjälpte honom fixa lite med instrument och mikrofoner, men annars var det verkligen Bara Orup. Herr Eriksson är född 1958 och har sålunda nått den aktsamma åldern 66 år. Det hade man inte kunnat tro om man bara skulle uttala sig på rörelsemönster och akrobatiska konster. Vi skrattade lite och sade att turnén verkade ha gett en ”Let’s Dance”-effekt eftersom han fick dra upp byxorna varje gång han ställde sig upp. Jag älskade hur kostymen glittrade och tog plats. Tyvärr går det inte att fånga effekten på foto, men tro mig. Det var effektfullt och bidrog till resten av scenografin.
Mellansnacket var trevligt och upplysande. Orup fick en son med Sofia Wistam som han var gift med i några år på nittiotalet, men sedan ungefär 25 år tillbaka har han varit gift med sin Pernilla som han fått fyra barn med. Den yngste sonen är i småskoleåldern, så han har en stor barnaskara som är väl utspridd över tid. Det är intressant med artister som inte behöver förnya sig för att kännas relevanta. Eller snarare, som fortsätter vara relevanta då de använder sin musikalitet på andra sätt. Orup har inte gett ut egen musik på många år, men han har samarbetat med flera andra artister. Mitt favoritsamarbete måste vara det med Linnéa Henriksson (Till mina älskade och älskare, där Lyckligare nu är min favorit.)
När det närmade sig slutet på konserten var hela salongen uppe och dansade. Så skön stämning, allsång och gemenskap på det där sättet som det kan bli i en sådan situation. Alla är glada och livet är på topp! Jag är så glad att jag fick följa med längstavännen och att vi kunde skapa ett nytt fint minne att ta med oss in i framtiden. Musik är glädje!
