Jag har lite svårt med Björn Afzelius röst, men han skrev många vackra texter och melodier. Idag hörde jag Sonja Aldén sjunga en av de vackraste, Ljuset. Jag gillar hennes version bättre, men originalet har en själ som inte går att förbise.

Jag ser hur ljusen brinner ut; Jag ser hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss som lyste för oss tar slut,
dom brinner alla ut.
Jag ser hur livet rinner bort;
Hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig
som skulle bli mitt liv
tar slut,
skall också nå sitt slut.

Jag stod vi det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.
Och jag såg en svag men tydlig glöd;
Jag såg att nya stjärnor föds.
Och fast det var natt
blev det ändå aldrig svart
Där ute
tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström,
men vårt liv är en oersättlighet.
Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimmen tiger still,
skall jag vara ett bloss
för dom som följer oss
en tid;
ett ljus på deras stig,
en tid;
ett ljus i deras liv.