September har blivit Petra Marklund igen. Hennes röst går in i min ryggmärg och hennes ord, ja, de går in i mitt hjärta.

Kate Nashs galna röst och den här låten som får mig att skratta varje gång jag hör den…

Over the Rhine. Sorgliga, sorgliga Latter Days.

Funs Some Nights. Den spelas på radion hela tiden och varje gång drar jag upp volymen. Knäpp text som slåss med ett klämkäckt beat och en melodislinga som bara sätter sig i hjärnan.

Porcupine Tree, Time Flies. Den här videon.

Sen finns det annat också. Arg musik, stark musik, julmusik. Ja, just det. Händels Messias. Måste se om de inte har någon Sing Along här i närheten. Annars ska vi ju på The Piano Guys konsert då det börjar lukta jul. Barnen ser verkligen fram emot den och jag kan inte låta bli att lite lätt undra hur de fixar ett liveframträdande! 🙂 En styck marimba väntas in i vårt hem framåt nästa vecka. Jag gissar att vi kommer att få ta igen en hel del förlorad speltid. Ja, det var väl det. Det var en del annat också. Jag har tusen tankar som kryssar fram genom natten. Känner du dem? Vad funderar du på? Själv funderar jag på otillräcklighet, själen, lycka, mirakel, familj, tonårsproblem, balans, stabilitet, våghalsighet, kärlek, varsamhet, vänskap, överraskningar, hälsa och så lite tillhörighet. Ja, det var väl det. Tills vi hörs igen…

Sturkö för precis två månader sedan. Så nära och ändå så långt borta.