Igår kom mitt lilla fickhjärta som genast fick sin plats vid mina kalligrafipenslar för att kunna ge mig stöd i årets föresatser. Så här långt är jag otroligt nöjd med mitt ord, faktiskt mer än jag trodde. Det visade sig vara ett ord som är lätt att greppa och få en relation till. Rutiner är något jag redan vet att jag mår bra av, så jag behövde bara en liten putt i rätt riktning för att komma ihåg det. Att jag sedan bestämde mig för att inte bereda vägen för något slags nyårslöfteshaveri, utan beta av en grej åt gången, tror jag var ett genidrag. Jag tragglar på med min lilla dagbok. Sjutton dagar på raken, och nu behöver jag inte längre jobba för att komma ihåg den innan jag knyter ihop mig för dagen. Det känns fint på så många olika sätt och vis.