Tankar vid hållplatsen.
Min dotter såg en bildserie jag tog nyligen och sa ”Åh, vad fina! Det var länge sedan du tog några bra foton.” Jag tycker själv att det både var länge sedan jag tog foton med känsla eller skrev bra texter. Min skaparglöd har falnat, eller också har all min kraft gått till att läka mig själv i min nyvunna skepnad som planttant. Jag sörjer mitt gamla jag. Mina slogans, mina bloggfunderingar, timmarna med kameran och i Photoshop, alla handskrivna texter, min scrapbooking… Inget av det finns kvar i mitt liv. Bloggtexterna är för det mesta korta och har trista telefonfotografier. Trots det är jag tacksam över att jag inte har gett upp och att jag fortfarande har en blogg.
Min ”dagbok” här på nätet ger mig stor glädje de få gånger jag ser tillbaka på mitt liv och kikar in på det utifrån, som en gäst. Allt är så anonymiserat att jag inte alltid kan uttyda vilken händelse jag berörts av eller precis vad en text handlar om. Jag är ändå glad över att det är så. Det står inget i min blogg som inte är sant utifrån mitt perspektiv och jag tycker att det är ett roligt sätt att uttrycka mig på. De inlägg jag har lagt ner mer tid och energi på är onekligen de som håller bäst i längden och även de som fortsätter leverera. Det är som med vilket trädgårdsland som helst. Gör ett bra grundarbete, gödsla, rensa ogräs och se till att njuta av frukterna under lång tid framöver.
Mitt årsord BYGGA har tagit paus. Jag har slarvat bort de senaste månaderna, men man kan inte alltid ligga på topp. Jag har ett gott liv och är så tacksam över allt fint det är fyllt av. Tacksamhetsövningarna har gjort mig snällare mot mig själv. Alla vet dock att det inte bara är bra att vara snäll. Titta på barn till föräldrar som aldrig säger nej och låter barnen styra och ställa. De blir inte särskilt lätta att tycka om för människor runt omkring. Det är dags för mig att bygga muskler, både fysiska och mentala. Men först ska jag ha semester som alla andra svenskar. Peace.
Så glad att du fortsätter skriva!
❤️❤️❤️