Ikväll hade jag den stora glädjen att få känna ren och innerlig tacksamhet, rysningar ut i fingerspetsarna och irritation över att två timmar kändes som en halv. Biljetterna till Stilla Nätters Kapell gick i vanlig ordning åt som smör i solsken, så jag är glad att vi fick möjligheten att gå i år.

Stilla Nätters Kapell började som en kul grej för några år sedan. Ett gäng duktiga musiker med rötterna i Karlskrona samlades i mellandagarna och jammade inför publik. Traditionen har fortsatt. Gänget har haft lite olika konstellationer och har spelat i olika lokaler, men kärntruppen verkar vara densamma.

Årets spelningar har varit lite större och hela fyra till antalet. Emellanåt så kändes det som att vi satt på en riktig rockkonsert och både den visuella showen, ljudet och musikernas prestationer var ruskigt bra. De hade gjort Nättraby Bruk till ett mer än dugligt konserthus!

Covers i all ära, bra musik är bra musik, men ibland klår kopian originalet. Till och med jag som älskar Dolly Parton tycker att Whitney Houstons I Will Always Love You var bättre… Ikväll kändes Lady Gagas och Bradley Coopers Shallow blek i jämförelse med versionen vi fick ta del av… Royal Republics Adam Grahn, Lovisa Birgersson och bandet skapade magi. Tack! Det här bär jag med mig.