Om avsked och avslut.
I både min telefon och i min adressbok har jag kvar telefonnummer till släkt och vänner som jag inte har någon kontakt med längre eller som har gått bort. Jag har så svårt att sätta en definitiv punkt. Tack och hej, leverpastej. Vi ses i Nangijala. God Be With You Till We Meet Again. Vi hörs. So long, goodbye. Nej, det går inte.
Jay Ungar skrev den vackra Ashokan Farewell 1982 då han och hans fru skulle ta farväl av sina vänner på sommarlägret de hållit i. Han hade rest i Skottland tidigare samma sommar och var inspirerad av den skotska musiken. I stycket kan man höra vänskapen, vemodet och lyckan som ryms i ett farväl då man har tillbringat mycket tid tillsammans och helt plötsligt ska fortsätta sina vardagsliv långt från varandra och kanske utan att någonsin träffas igen.
100 år innan Ungar skrev Ashokan Farewell skrev Jeremiah Ranken och William Tomer God Be With You Till We Meet Again för att Rankens kyrkkör skulle ha något att sjunga då de avslutade sin körövning varje vecka. Under mina tonår var jag på ungdomsläger två gånger om året och vi avslutade alltid vår knappa vecka tillsammans med att sjunga just den här.
Sedan jag flyttade hit till Utah har jag hört Marta Keens sång Homeward Bound i fantastiska arrangemang, både av skolkörer, Tabernakelkören och BYU Vocal Point. Keen skrev sången ”till någon kär som var på väg mot nya äventyr i livet för att uttrycka själens önskan om att växa och förändras”. Det handlar om avsked om något som har varit där något nytt får ta plats. BYU Vocal Point och All-American Boys Chorus sjunger den så vackert här.
The Winner Takes It All skrevs av Björn Ulvaeus när han och Agnetha Fältskog gick igenom sin skilsmässa. Den handlar om att vilja hålla kvar ett förhållande när den andra vill gå. Björn sjöng den själv på demon och ändå föll det sig naturligt att det var Agnetha som fick sjunga den när det väl var dags för inspelning. Av alla ABBAs låtar är denna hennes egen favorit, inte minst för att den fick sätta punkt för allt Björn och hon, och samtidigt Benny och Frida, gått igenom tillsammans. Bitterljuvt…
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag det. När jag promenerade med min dotter idag och hon pratade om hur hon längtade tills hon tagit studenten (eller high school graduation) var jag och petade lite i hennes längtan. Jag sa ”ju tidigare du lär dig att acceptera det du har och den situation du lever i, desto mindre sårad kommer du att bli”. Jag tycker absolut att man ska drömma om framtiden och göra mål, men glömmer man bort nuet försvinner lätt livet mitt framför ögonen på en och som vi alla vet går tiden snabbare ju äldre vi blir. Jag kan förstå människor som blir bittra och har svårt att acceptera situationen de har tvingats till eller för den delen valt själva. Ibland får man bara gilla läget, andra gånger kan man göra förändringar själv för att förbättra sin situation och ibland får man släppa taget. Det är inte lätt, det där.
Jag känner igen mig i det du skriver om att inte bara nicka och hålla med, utan ge några råd utifrån den erfarenhet man faktiskt har. Snart ett halvt sekel, hur det nu gick till. Med åren tycker jag att man kan se mönster i mycket, och blir inte så överraskad, tar saker mer med ro, känner igen sig. Den känslan vill jag att barnen skall känna, så jag är också där och ger mina råd till dem. Men jag tror tyvärr att det är svårt att ta till sig innebörden i det vi som levt längre berättar, man måste nog tyvärr mentalt vara på samma plats i utveckling och erfarenhet. Att ta det lugnt och leva i nuet är nog svårt för den som står i början av livet och känner att det är så mycket som skall hinnas med. Jag hörde från min brorsdotter, som är 25, att hon har panik och mår dåligt över att hennes högskoleutbildning inte ännu givit henne det arbete hon trodde att hon skulle få direkt efter examen, hon är dessutom stressad över att hon ännu inte har barn och hus, och hur skall hon hinna få barn i rimlig tid, när hon måste in på arbetsmarknaden först, resonerar hon. Ibland, nej väldigt ofta, är det skönt att vara medelålders.
Ja, visst är det lite jobbigt att stå vid sidan och inte kunna göra något, men samtidigt kunna vara grundad i att ”det löser sig”. Det gör det ju faktiskt för det allra mesta. Inte alltid som man hade velat eller önskat, men så att det blir överlevnadsbart. <3
Kloka tankar om avsked. När man emigrerat så har man ju tyvärr också tappat kontakten med vissa vänner och släktingar som man annars hade kunnat upprätthålla… Våra barn är ännu bara 9 och 11 år så jag har just börjat skrapa på ytan med råd om framtiden. Läser gärna klokheter från dig och andra som har lite äldre barn.
Har ni möjlighet att åka tillbaka till Sverige då och då? Vi är ju i min hemstad och träffar far- och morföräldrar samt syskon och kusiner hela sommaren, så barnen är fortfarande mest rotade i Sverige. USA känns ”tillfälligt” även om jag har flera släktingar som bor relativt nära.
Jadå,hela familjen åker till sverige men bara ca vartannat år. Men sen kommer mina närmsta släktingar (mina föräldrar och syskon med familjer) vanligtvis till oss vartannat år.
Men det blir inga långa vistelser. Så lyxigt som ni har det med hela sommarlov går inte pga jobbet, så man hinner inte träffa alla vänner på dom korta resorna (10-14 dagar max…
Nej, det förstår jag… Vi har verkligen stora fördelar med att bara ha en (maken) som är knuten till jobbet alla dagar utom under två veckors semester och ev en jobba hemifrån-vecka. I år jobbar 19-åringen som blev färdig med high school för ett knappt år sedan här hemma för maken, men jag gissar att han kommer att flytta hem till Sverige och måste börja ”riktigt” vuxenliv till sommaren.