Klagomål på mitt bloggande.
Klagomål om bloggen har framförts. Jag har tydligen inte skrivit tillräckligt mycket, tillräckligt ofta eller tillräckligt detaljerat. Jag har gett sken av att ha varit deprimerad under vintern (jag har onekligen varit väldigt låg, men att slänga sig med en sådan diagnos är inget man gör lättvindigt) och jag har sagt A utan att säga B. Detta görs inte ostraffat. Man kan få bannor. 😀 Jag vill dock påminna om att jag aldrig har skrivit denna blogg för att ge sken av att vara något jag inte är. Jag har också sagt att det för mig är viktigt att vara personlig utan att vara privat. Att lämna utelämnande detaljer om allt och inget finns det många som gör, både i tal och skrift. Jag önskar inte vara en av dessa personer. Men – jag berättar gärna om både det som är bra och mindre bra. Varför ska man inte göra det?
I går fyllde min fine far 70 år. Han hade undanbett sig uppvaktning. När jag ändå sjöng ”Ja, må han leva” via telefon sa han att han faktiskt inte ville leva till hundra, så jag fick sjunga ”Med en enkel tulipan” istället. Den var han nöjd med.
Gårdagen bjöd också på ”grundskoleexamen” för sonen. Jag har varit med på många skolavslutningar, både som elev, lärare och mamma, men den här dagen blev till något jag aldrig upplevt förut. Nu kommer jag att berätta sådant som kan upplevas som skryt. Jag vill återigen påtala att det finns mycket jag inte är stolt över, mycket som skrämmer mig och sådant som inte lämpar sig för allmän exponering då det gäller familjen. Jag har valt att hålla mina bloggläsare lite kort då det gäller sådant, för jag tycker själv att det är otrevligt att läsa sociala mediainlägg där gränser för det privata suddas bort. Å andra sidan lämnar jag heller inga falska bilder till er. Det som står här står jag för. Det är sanningen, även om det inte är HELA sanningen. Så – tillbaka till skolavslutningsdagen. Adolf Fredriks Musikklasser är en ovanlig kommunal skola. Vissa säger att det är en elitskola. Jag håller med. Våra barn har fått uppleva saker de aldrig skulle få vara med om, någonsin, i sin gamla skola. Skolavslutningen inleddes med marsch till Adolf Fredriks kyrka med ”ompa-ompaorkester”. Fantastiskt stämningsfullt! Kyrkstunden var alldeles magisk. Ca 550 elever som sjöng sommarpsalmer så tårarna rann på mig. Kyrkorummet gav en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. Tonerna liksom flög runt och omkring och det går inte komma ifrån att kyrkoakustiken är väldigt cool.
Väl tillbaka till skolan var det dags för flera timmars avslutning med snart nog alla barns föräldrar deltagande. Gs mentor Fredrik Karlsson är faktiskt en av de allra bästa lärare jag träffat på någonsin. Jag är så tacksam över det han gjort för min son och för hans klasskompisar. Ingen kan komma och säga att det inte är viktigt vilka lärare man har. Det betyder allt! Kan man inte knyta an till sin lärare går det aldrig att få till en riktigt bra inlärningssituation.
Karin Bjurvald – otroligt fantastiskt musikalisk lärare som deklamerade ”I rörelse” så vackert. Det var härligt att se alla tonåringar krama sina lärare med schvung och kärlek. Inga halvhjärtade meskramar, utan hulkande, krampaktiga tjejkramar, rejäla ryggdunkskramar, kramkramar, tacksamma kramar…
Coolaste frisyren någonsin… Den matchar resten av hennes personlighet!
Eftermiddagen och kvällen firade vi tillsammans med min kusins äldste son som tog studenten. Det var festligt och fullt med folk från släkt, vänner, grannar och hockeylag. Vi satt och pratade länge, länge och sedan fortsatte några av syrrorna, mamma, sonen och jag diskussionen till sisådär klockan två här hemma. Jag kan konstatera att det är viktigt med social samvaro då och då och just i går blev det som en riktigt nödvändig tryckregleringsventil som fick all ohälsosam stress att försvinna för några timmar.
Som avslutning vill jag påminna dig om att du bär ansvar bara för dig själv, men det du gör påverkar kanske fler än du tror. Insikter från gårdagens upplevelser och diskussioner som jag kan dela med mig av:
Våga bjuda på dig själv och dina problem.
Att visa en perfekt yta fast saker och ting är allt annat än bra är förgörande.
Vi människor behöver närhet.
Ett gott skratt förlänger livet.
Nästa års sommarplåga behöver planeras redan nu. Varför ska alla dessa slagdängor ha så dåligt språk?!
Tiden går snabbt.
Allt är inte vad det synes vara.
Kärlek ÄR det viktigaste.
Livet som tonårsförälder kan vara rätt knäckande.
Livet som tonårsförälder kan vara alldeles underbart.
Någon annan kan inte lösa dina problem.
Paj är gott. Speciellt sådan med jordgubbar och rabarber.
Jippie, både långt inlägg och flera bilder. Bra jobbat.
Jag är inte den som är den. Får jag konstruktiv kritik tar jag den med mig och bearbetar den i sinom tid. 🙂
Jag tycker du är en alldeles perfekt bloggare. Fina barn har du också! Det enda skulle väl vara att du ska visa lite mer scrap 😉 men det är ju bara för artiga bli så inspirerad av dig… Så det är helt egoistiskt. Kram
Jag skulle så gärna lägga upp mer scrap. Det skulle jag om tiden var lite mindre knapp. 🙂 Kram!
Mmmhhh … die Kritik kann ich nicht nachvollziehen!
LG
🙂 Tack, J. Kram!
Jag tycker att du är bäst. Puss!
Puss tillbaka!
Jag tycker om din blogg precis som den är. Det är ju därför jag återkommer om och om igen. År efter år. En klok, medveten och lagom utlämnande blogg enligt min åsikt. Jag tycker om det faktum att du alltid får mig att tänka, ifrågasätta, ta ställning och känna. Du berör Monnah. Du skriver om högt som lågt, glädje och sorg, privat och ytligt och det gillar jag. Du delar med dig av dig själv utan att lämna ut för mycket eller bli för privat. En mycket uppskattad bloggsyster.
Det är bland annat det som jag tycker så mycket om med bloggvärlden och som är dess styrka tycker jag, att det inte finns några ”regler” för hur en blogg ska vara. Att varje bloggare själv bestämmer vad han/hon vill skriva, visa, dela med sig av, hur nära människor ska släppas in på livet och hur ofta. Mångfalden som berikar. Det hade varit bra trist om alla hade gjort lika. Dessutom bloggar vi alla av olika anledningar, säkert lika många som det finns bloggar. Egoboost, intressen, ur företags/karriärsynpunkt, svenskar i utlandet, behov av att skriva, fotografera, socialt nätverkande, en oas i ett annars kaosartat liv…ja, det finns säkert hur många olika anledningar som helst. Och även om en bloggare bara skriver om det som är positivt och bra i livet så vet jag som läsare att även denna person har sina dåliga dagar och svårigheter men att det kanske inte är något de vill dela med sig offentligt och det tycker jag är helt ok. Att blogga om vad man tror att andra vill läsa eller efter andra människor synpunkter blir bara fel. Då försvinner det unika. Nej, var och en får följa sitt eget hjärta i det här bloggäventyret tycker jag och göra det som känns bäst för en själv och kunna stå för det.
Tack för att du finns Monnah, bloggvärlden skulle vara fruktansvärd tom utan dig, och fortsätt blogga precis som du gör!♥
Kram till dig från en riktigt spretig bloggare 😉
Åh, vad jag älskar dina ord. Tänk att du kan skriva ett svar på ett inlägg och få det att bli till ett eget litet mästerverk. Kudos to you… Kramar!
Jag gillar också din blogg som den är! 🙂 Keep it up! Stor kram!!
Och kram tillbaka. 😀
Att folk orkar… Varför läsa en blogg om man tycker att det inte passar? Fast det är väl just för att kunna reta sig, jag vet inte. Finns det nån blogglag som säger ”säger du A måste du säga B”? Det finns säkert massor med bloggar som vräker upp hela livet också, så varför inte välja dem då? Jag gillar att läsa alla små saker om dig och dina, och hela klanen H med!
Apropå språk, hur dåligt språk finns det inte på det här nätet, man blir mörkrädd, snart kommer folk inte att kunna prata i fulla meningar längre. Hu, säger en språkfacist som jag….
Tack, tack! Tja, de som har klagat och är nära mig har kommit med konstruktiv kritik. De andra rycker jag lite på axlarna åt. 🙂 Tack för uppmuntran! Dåligt språk blir vi nog aldrig av med. På ett sätt störs jag på samma sätt som du, men på ett annat kan jag tycka att det är fint att också de som är språkhandikappade har tillräckligt stort självförtroende för att strunta i gängse normer och att de känner sig fria att dela med sig i det skrivna ordet. (Usch, jag skulle verkligen önska att jag inte var så störd av stavfel och galna avstavningar… Jag borde kanske sitta inlåst i någon trist gammal institution och bläddra i historiska dokument?!)