16 Nov

Barn, dagens teknik och spelsjuka.

Jag tycker att datorn är en fantastisk uppfinning. När jag talar om för våra barn att vi varken hade mobiltelefoner, digitalboxar, datorer eller tv-spel då jag var barn tror de att jag skojar med dem. Något av mina småsyskon fick Oil Panic då jag gick på högstadiet, men jag förstod aldrig riktigt tjusningen med det spelet. (Jag lånade i så fall hellre min kompis Donkey Kong.) Den första VHS-spelaren i vårt hem köpte min lillebror efter 1989 då jag redan hade flyttat hemifrån. När jag och maken nygifta flyttade till Kalifornien 1994 hade vi båda e-postadresser, men många andra hade inte riktigt upptäckt tjusningen med digital kommunikation. Att ”surfa” på nätet var tidskrävande med de gamla modemen som laddade i evigheter.

Hur som helst. Både jag och maken är idag beroende av datorer för att sköta våra jobb. Datorspel, tv-spel, spelkonsol, nunchuck och online-spel är alla välbekanta begrepp för våra barn. De känner sig lika hemma på nätet som i sina egna fickor. Händer något med datorn här hemma är det maken, den 15-åriga sonen eller den 13-åriga dottern som fixar problemet. Själv är jag glad att jag kommit till stadiet då jag inte längre tror att datorn ska bryta ihop för att jag trycker på fel knapp…

När sonen var liten hade den digitala spelutvecklingen tagit fart på riktigt och han och småsystrarna är uppväxta med diverse datorspel, Game Boy, Guitar Hero, SingStar, Play Station och Wii. Vi insåg rätt snart att det är väldigt lätt att sugas in i de här spelen. En nivå (level) till, ett liv till, lite mer, lite längre, slå ett rekord… Vi upptäckte att sonen fick väldigt svårt att kontrollera sitt humör om han inte fick fortsätta spela då han var igång. Spelen kom alltid före allt annat och det var svårt att hitta glädje i något som inte rörde sig på en digital skärm. Begreppet ”spelsjuka” infördes i familjen. Spelsjuka innebär att man är okontaktbar, aggressiv eller kanske okontrollerat ledsen. Vi bestämde oss till slut att vara stenhårda med ”skärmtiden”. En halvtimme om dagen fick räcka, punkt slut. En ”vit” dag i veckan, alltså inga spel alls på söndagar. Vi har dessutom bara en familjedator som står i ett öppet utrymme, och den delar jag med de tre barnen.

Numera är datortiden begränsad till en timme om dagen. På lördagar kan man få spela/blogga/fotobehandla/programmera mer än en timme, speciellt om man har gjort något utomhus först. Det finns skolarbete som måste utföras på datorn, så nu börjar det bli knepigt att få den enda familjedatorn att räcka till. Både 15- och 13-åringen har varsin iPhone. Det innebär så klart att de, om de är lite luriga, kan spela mycket mer än en timme om dagen…

Många kompisar har egna datorer och ”noll koll” från föräldrarna. De spelar, chattar, bloggar och umgås i forum och deras kontaktnät är väldigt mycket större än de som jag och mina kompisar hade. Vissa träffar till och med sina blivande män då de spelar WoW! Man kan hitta information i mängder om sådant man behöver, men också om oönskade saker. Fantastiska You Tube-tutorials blandat med porr och våld… Läskigt. Men! Nu ser verkligheten ut som det gör, och det bästa jag som mamma kan göra är att inte ”överge” barnen. Jag kikar lite i deras telefoner, pratar om spel de spelar och sitter ibland med dem då de sitter vid datorn eller då de spelar tv-spel.

Jag har flera bekanta med framför allt tonårssöner som helt klart är spelberoende. Jag har stött på självmordsförsök p g a spelrelaterad depression, skolk, socialt utanförskap, allmän fysisk förslappning, apati… Vilka tankar har ni om det här ämnet? Ska man bara acceptera att det är som det är? Varför är många föräldrar så rädda för att delta i sina barns liv? Eller är man bara rädd för att ta fighten då barnen inte håller med om uppfostringsmetoderna? Vad tycker ni?

4 thoughts on “Barn, dagens teknik och spelsjuka.

  1. Alltså, det är det absolut lättaste sättet för en förälder att köpa sig tid. Om någon vill säga något annat får de gärna göra det, men så är det. Sebbe är tre, och har redan tendenser till ”spelsjukan”. Här i Thailand finns det som tur är massor av andra roligheter som lockar, men ett kallt, mörkt november i Sverige hade definitivt bidragit till att speltimmarna hade ökat för honom…

  2. Jag hör till spelgenerationen som svarat min mamma ”jag ska bara göra bossen innan middagen”. Jag är också en aktiv WoW-spelare, sitter åtskilliga timmar framför datorn om jag är ledig. Tja, på 30- och 40-talet fick man inte läsa hur mycket som helst, sedan var det TV-tittande som var farligt, sedan videofilmer och nu dator-/tv-spel. Jag tror absolut att det finns en poäng att reglera tiden för ”skärmanvändande” (för att sammanfatta alltihop) och att också vara närvarande som förälder. Jag tror dock att det är viktigt att komma ihåg att en stor del av (mitt) det sociala nätverkets kontakter sker över internet och kanske också fundera på om det är värre än de timmar en del tonåringar spenderade i telefon på 80- och 90-talet.

    Att tro att allt detta; (spelrelaterad) depression, skolk, socialt utanförskap, allmän fysisk förslappning, apati – kan komma/kommer enbart av att man sitter för mycket framför datorn tycker jag är på gränsen till naivt. Visst, jag säger inte att det inte är så, men här tror jag att det slår åt/från båda håll. På gott och på ont.

    Sammanfattningsvis: lagom är nog bäst här med 😉

    • Naivt? Kanske, men nej. Lagom är bäst för alla som kan hantera vad-det-nu-är. Lagom är bäst för mig och för mina döttrar. För min son. Tja, jag kan definitivt se att hans belöningscentrum triggas av spel på ett sätt som han sedan har svårt att hantera. Jag påstår inte att allt det jag räknade upp alltid kommer av spelberoende, men i de fall jag pratade om så är spelen till stor del ansvariga. Detta har också konstaterats av läkare och psykologer i de fallen. (Inte för att de alltid har rätt, men ändå.) Det är klart att det här samhället har fört med sig bra saker också, men det hoppas jag kom fram i min lilla betraktelse. För de personer som njuter av ett glas vin på fredag kväll är alkohol en av livets höjdpunkter, för barnet som blir slaget av sin fulla pappa är det knappast så. Jag tror som du. Lagom är bäst. Frågan är när barnen inte kan hantera lagom själva. Hur gör vi då?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *