#skapandeseptember, ålderdom.
Jag undrar vad resultatet av en helt ärlig studie om ålderdom skulle komma fram till. Själv tycker jag att det svävar en ohälsosam dyrkan av ungdom i vårt samhälle och få personer jag känner som är till åren komna accepterar kroppens förfall. Jag glömmer aldrig då ”alla” 2019 jublade över Finlands unga, kvinnliga toppnamn i landets ledning. Själv undrade jag hur det hade låtit om det varit män i samma ålder på alla platser. Katastrof! Och vilken åldersdiskriminering! Nytänkande i all ära, men samtidigt har många äldre redan gjort de misstag som ungdomarna gärna vill testa. Erfarenhet och visdom är den del av ålderdomen jag verkligen gillar. Somliga slår dock tidigt in på bitterhetens stig. Då är det lätt att bara bli gammal och vresig. Jag har förstått att det inte är lätt att hålla humöret uppe då hälsan sviktar och dessvärre är sjukdom och fysisk immobilitet ofta med som ålderdomens följeslagare. Är det något jag vill försöka sträva mot är det verkligen att acceptera att tiden går fortare ju äldre jag blir (inte lätt) och samtidigt göra vad jag kan för att hålla ohälsan stången.
Inför dagens utmaning gick jag runt här hemma och funderade tillsammans med min kamera. Vi försökte tillsammans fånga ålderdomen, vad den innebär och hur den ser ut.
Hud som krackelerar och förlorar sin spänst är jag väl förtrogen med. Jag älskar att torrborsta mig och smörjer gärna in mig för att slippa klåda. Det verkar som att jag ärvt ögonlocken som så småningom kan hänga ner så mycket att de påverkar synen negativt. Går det så långt har jag inget emot att ta bort överflödet.
Det är så lätt att räkna bort människor i en viss ålder, precis som att man förlorar sitt värde eller inte är värd en extra blick eller en stunds samtal. Jag älskade att jobba i hemtjänsten på den tiden då det ingick att konversera och utbyta erfarenheter. Mina bidrag till debatten låg ständigt på minus då jag var sjutton-arton år, men jag var bra på att steka ägg och städa! Min luktärtshäck har inte gett upp än. Inte levererar den som den gjorde tidigare i sommar, men än bjuder den på skönhet för den som tar sig tid att stanna upp en stund.
Somliga är precis som den här dahlian. De blir som vackrast precis innan de tar slut och inte längre har någonting att ge. Det gäller bara att inte gå händelserna i förväg och glömma bort det här stadiet. Då missar man det bästa.
Svårast av allt verkar för många vara att acceptera det oundvikliga slutet. ”I dödens förekomst är vi alla likvärdiga.” (Publilius Syrus) En dag är det över, det här jordelivet, vare sig vi vill eller inte. Men som någon annan smart sa, ”en dag skall vi all dö, men alla andra ska vi leva”. Jag undrar om det inte är just detta så många kan ha svårt att hantera då man blivit gammal.
Nu har vi bara två (eller tre, beroende på hur man ser det) dagar kvar i utmaningen, men orden finns kvar att inspireras av!
Inlägget är kanske skriven till min ära. Har idag ordnat ett nytt hem för en 13 årig katt från Jämtland, hos 2 40-talister i Västerbotten.
Det finns många bra exempel på ärofyllt åldrande, men många skräckisar också. Ta ryska statsledningen t ex. Eller min fd mellanchef.
Det är kanske så att människor är som viner, de goda blir bättre och de sura bara värre med åren. Men det är ju alltid en personlig och mänsklig tragedi då någon knäcks av livet och hamnar på fel spår.
Åh, vad fint! Jag hoppas att alla tre kan göra varandra lite gladare. Tack för din insats!
Jag håller med om de olika sorternas åldrande. För många år sedan lade jag märke till att det fanns ”antingenellergamla”, de var antingen extra ödmjuka/trevliga eller extra kantiga/tjuriga. Det är den förstnämnda sorten som jag tycker behövs lite här och där i samhället som balans till allt ”nytt och fräscht” som faktiskt ibland leder till sådant som inte är så bra alls.
Fint inlägg att läsa. Ibland kan jag inte förstå den här hyllningen av ungdomen. Jag var som mest osäker mellan 18-25. Vågade inte lita på att jag kunde något alls. Nu som trettio + är det skönt att kunna vila i sin egen livserfarenhet. Man måste inte ta sig själv på så stort allvar. Om jag kunde bli ung igen tror jag inte att jag hade velat det ändå. Om jag känner mig så här trygg i min ålder nu, hur kommer det då inte kännas som 40,50,60 och så vidare. Nej åldern borde omfamnas mer. Hade en kollega på mitt gamla jobb som då var 65 + och hon tyckte det var så skönt att bli äldre för nu gjorde hon det hon ville och brydde sig inte om vad andra tyckte och tänkte.
Tack Hanna! Vad roligt att du tyckte om inlägget. Underbart att höra att du hittat en större säkerhet. Precis som du säger har varje årtionde (efter barndomen, för den var mest bara toppen) blivit bättre och bättre. Jag förstår att just kvinnor många gånger säger att deras peak är 50+. (Sedan kommer ohälsan och då blir det tuffare igen.) Jag älskar att ha kunnat släppa på andras omedvetna styrande av mig. Alltså, att jag tar beslut utifrån mina och de som är viktiga på riktigas behov.
Ps: Jag har problem med din blogg. För det första kan jag inte se fler inlägg än det senaste och det ser konstigt ut. Vet inte heller om mina kommentarer kommer fram?
Pingback: HANNAS KRYPIN
Till familjen hör en till katt 12 år som sörjer sin kompis som dog. Hoppas att dessa 2 kommer överens nu. Varför jag reflekterade över inlägget var egentligen pga att jag våndades. Om katten dör snart? Är det ens värt att flytta den? Eller om någon av människorna dör, vad händer med katterna då? Men sen bestämde jag att livet är här och nu. Även de gamla har rätt att se framåt. Man kan inte sluta leva bara för att man är till åren kommen. Tänk om man lever 10 år till, då har man ju kastat bort dem. Och man ska leva varje dag som om den vore den sista. Det måste även gälla djur.
Vilken fin reflektion! Jag förstår att det kändes jobbigt, men om man ska utgå från allt hemskt som kan hända blir livet ohanterbart. Visst måste man hantera riskbedömning också, men i just det här fallet tror jag att du tog helt rätt beslut. Vi hoppas att både till åldern komna människor och katter i familjen får en givande tid tillsammans. ❤️