Pengar och sånt.
En dag vaknade jag upp med ett ryck och trodde att den svenska ekonomin hade kraschat. Några dagar senare hörde jag något uttalande om att den svenska ekonomin är så otroligt stabil, så staten behövde låna betydligt mindre än beräknat. Efter det har tankarna rört sig mycket runt just försörjning, minimalism (mer än vanligt), självförsörjning och hur man bäst tar sina resurser tillvara. Jag undrar nämligen om svenska politiker och invånare på allvar tror att ”pojken med guldbyxorna”-verkligheten kan fortgå för evigt.
Har du en buffert för oförutsedda utgifter? Lån eller avbetalningsplaner för onödiga prylar eller semestrar? Bor du för dyrt för din plånbok? Hur ser matbudgeten ut? Praktiserar du empati eller självömkan? (Tycker du synd om dig själv tenderar pengar, tid och ansträngningar att gå till ”tröst” av olika slag…) Köper du mest sådant du behöver eller sådant du vill ha? Hur ser din budget ut, eller har du ens någon budget? Har du en Plan B? Det finns mycket att tänka på då det gäller ekonomi, men många tenderar att skjuta dessa tankar åt sidan då de kan kännas som feljäsande surdegar.
Har du barn? Har du lärt dem om ”sanning och konsekvens”? Har de koll på läget, eller tror de att det bara är att gå till närmaste Bankomat om pengarna tar slut? (Självupplevt scenario med en då mycket ung dotter.) Tjänar de sina egna pengar? Tror de att barnbidraget är något som ska sparas till deras kommande behov såsom körkort och lägenhet? Har du introducerat dem till second hand-affärer?
I går lyssnade jag på en intervju med Tanja Bergkvist, en av makens bekanta som är matematiker och stark motståndare mot genusvetenskap och fördumningsindustri. I samband med Internationella Kvinnodagen kändes det som ett slag i ansiktet att så mycket tid och resurser läggs på galenskaper. Nåja. Den miljon som gick till de två genuspedagoger som bestämde att en gaffel är feminin jämfört med en kniv och maskulin jämfört med en sked (och därmed lyckades sexualisera bestick) samt ”provocerade och utmanade” genom att sitta och gresa med benen någonstans i Simrishamn kan nog anses vara kastad i sjön. Jag kan tänka mig många långt bättre sätt att göra världen lite bättre för en miljon kronor. Peace.
Mycket bra frågor, svaret kunde man göra ett eget inlägg om. Jag pensionssparar inte. Jag betalar av mina lån. Mest bråttom är det med stugan, har räknat med ca 10 år. Om jag byter bil måste jag nog också låna. Unnar oss kanske en resa per år. Kvalitetstid! Köper inte överdrivet mycket då det blir så jobbigt då det finns för mycket grejer i hushållet. Gör mig av med allt gammalt. Praktiskt då barnen flyttar och sen har vi goda vänner som har fått barnprylarna. Tröstshoppar knappast. Älskar kläder men småkompletterar snarare än vrålshoppar. Vad gäller inredningen ligger vi lågt, det mesta vi har fungerar fint och är ganska nytt.
Barnens utrustningar blir dyra. Äldsta sonen bor fn hos exet och jag betalar underhåll, ändå är det jag som köper nästan alla hans kläder och skor, är lite sur över det men det får vara, jag väljer mina konflikter noga.
Vore intressant att höra även dina svar!
Åh, tack! Jag ska ta mig tid till ett uppföljningsinlägg så småningom. Spännande att läsa dina svar!
Jag tror inte på evig materiell tillväxt, vad skulle det vara bra för???
Köper aldrig någonting på avbetalning förutom bostad, stuga och bil. Snabblån existerar inte för mig.
Katten blev sjuk, kostade 27 000 kr,(inga heroiska insatser, ung katt),han dog dessutom. Som tur var hade han försäkring, jag fick 20 000 kr för det, är verkligen glad för den försäkringen. Matbudgeten ser ut som den gör, har ju varit med ett tag så den har stabiliserat sig på en viss nivå. Äter ute ibland men väl valda tillfällen.
Mina barn är inte materialister så vi har aldrig haft sådana frågeställningar att de vill ha ngt ”som kompisar har”. De 2 äldsta sommarjobbar hårt med planteringen. Men jag vill inte att de ska ”straffas” för det så att de även måste köpa sina egna kläder, så jag köper dem. Jag har ju faktiskt råd med det.
Tack för de här också!