04 jan

Om det som en gång var.

Nu har jag legat och läst i Klackamålasläktboken en lång stund. Jag har fnissat och gråtit om vartannat. Så fint det hade varit att få veta lite mer om mina förfäders liv och leverne! Släktboken är fantastisk, men vad som verkligen rörde sig i dessa förfäders hjärtan får vi aldrig veta…

Hur mycket ska man dela med sig av till sina barn? Var går gränsen mellan att vara personlig och privat när man delar med sig till sina närmaste? ❤️

6 thoughts on “Om det som en gång var.

  1. släkt böcker är alltid intressant..för den intresserade. ….just nu läser jag protokoll från 1675 o de som skulle dömas till häxor …har anor i båda läger de som dömde o de som dömdes…fruktansvärt…. kanske kan jag göra nått av det…får se
    fick tips om en släktkrönika om det fruktansvärda undangömda….Det kom för mig i en hast av Maria Godinius….. har bara inte haft tid än sen kanske man tänker annorlunda med vad man ska dela med sig eller inte….

    • Hu, vad spännande! Bra boktips. Tack!

      Jag tänker mer och mer ofta att eftersom jag har flera olika slags ”dagböcker” och bloggen så finns det en hel del kvar till mina barn även om jag bränner upp de mest känslostarka och kanske inte så upplyftande anteckningarna…

  2. Jag vet inte. Har inget svar på den frågan. Man har så olika gränser. Jag delar med mig så mycket som jag förmår, vilket aldrig anses tillräckligt. Och de som aldrig anser det tillräckligt delar, i mitt eget tycke, med sig lite för mycket.

    Fint med en släktbok. Och intressant vilken olika vikt man lägger vid det som hänt i släkten. Vi var i Sverige under jul och det blev stort släktkalas. De allra flesta kom från min svågers släkt och det är en sådan där ”fin” släkt. Där så mycket dokumenterats och sparats. Där det är viktigt att man kan sin släkthistoria (och jag fick en mycket fin och fascinerande släktbok av dem som present). Jag tror aldrig att det kommer att finnas något liknande över vår släkt. Vi är liksom bara helt vanliga.

    Kram och gott nytt år!

    • Hihi, ja, vår släkt är full av bönder, bönder och, tja, bönder, så särskilt fina är vi inte. Däremot finns ett stort intresse av historia hos flera av oss, särskilt min farbror. Vi har hittat en släkting som var ”oäkta” barnbarnsbarn till min farfars farfar om man följer vägen från alla spår efter DNA-test och för mig var det jättefint. Att knyta ihop säcken liksom. En änka och en änkling som bodde grannar och som ”hjälpte” varandra på olika vis. Min farfars farfar dog i cancer bara något år efter att flickan som vi förmodar var hans dotter föddes. Det finns dagböcker från farfars farfar som en släkting äger och jag längtar så till att få läsa dem och kanske hitta mer där.

      Släktboken gjordes för några år sedan då min farmor och farfar skulle ha fyllt 100 år. Alla barn och barnbarn skrev ungefär varsin A4 och berättade om sig själva och sina familjer. Min farbror sammanfattade all sin släktforskning om både farmors och farfars släktingar bakåt. Det finns till och med ett kärleksbrev inkopierat i boken! Att känna tillhörighet och att vara grundad i en gemenskap är viktigt för människor, men tyvärr något som faller bort mer och mer i dagens samhälle. Jag tycker det är jättefint att kunna föra historien vidare till våra barn även om de kanske inte riktigt ser denna information med samma glittrande intresse som jag själv.

      Kram och tack detsamma!

  3. Haha, ja, men bonde kan ju vara hur fint som helst. Men så fint! Och spännande på något sätt. På min pappas sida så har min faster i alla fall ordning på alla personer, även om det inte finns så mycket personlig dokumentation om dem. På min mammas sida trasslar det till sig nästan genast, för min mormor var adopterad och det fick man inte prata om. Hon trodde i alla fall att hon var i ”rätt” släkt, om du förstår vad jag menar? Vi tror att någon vid något tillfälle inte kunde ta hand om sitt barn av oklara skäl och att det helt enkelt hamnade hos några andra?

    Kram,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *