Igår var jag hemma hos fars kusin med anledning av en kommande bodelning. Kusinen har somnat in och därmed har en av grenarna i släktträdet nått vägs ände. Jag hamnade framför fotoalbumen, som vanligt, och sörjde det faktum att det bara fanns ett fåtal anteckningar. Påminnelse till oss alla: bilddokumentation behöver kompletteras med text!
Hur kände de egentligen för varandra, de här systrarna Johansson/Aronsson? De umgicks åtminstone ofta med varandra vad det verkar, dessutom under emellanåt trevliga omständigheter. Jag önskar att jag kunde ha fått vara en fluga på väggen. Från vänster till höger ser du Ester, farmor Nanna, Edit, Lilly, Elna och Sabina. Både ”moster Lilly” och ”moster Sabina” hade barn som inte fick några barn, så det tog stopp på minst två ställen. Å andra sidan fick farmor sju barn och 26 barnbarn, så det kompenserar kanske.
Igår hängde jag med min faster och farbror, mycket trevligt, och imorse skickade en annan faster följande vers:
Jag är glad över att kunna ha en god relation till så många av mina släktingar. Det är en ynnest att kunna förstå var man kommer ifrån på lite olika plan. Och jag vet att vi är flera som njuter av och är tacksamma över regnet som fallit de senaste dagarna. Lev väl!
Så har vi då kommit till den sista boken i mitt disciplinprojekt ”En bok om dagen”. Det har varit jätteroligt och jag har verkligen kommit igång med mitt läsande igen! Jag har fortfarande inte läst färdigt Död i främmande land eller Gutenberggalaxens nova, men det finns det tid för nu när jag inte har nya böcker som ska hinnas med. Det är lite roligt att den sista boken blir ett av mina senast inköpta verk. Jag har följt Frida Ramstedt som driver inredningsbloggen Trendenser i många år. Jag gillar att hon svängt från att vara ”kolla här på alla nya inredningsprylar som ni kan köpa” till ”så här får du ett hållbart och praktiskt hem”. När hon kom ut med Handbok i inredning och styling, utgivet på Roos & Tegnér, förra året bestämde jag mig för att köpa ett ex eftersom innehållet verkligen lockade.
Handbok i inredning och styling är, precis som Svenska broderier som jag skrev om igår, ett slags uppslagsverk. Det här är drömboken att ge bort till personer som ska flytta hemifrån, rita ett hus, inreda ett hem eller så behåller man ett exemplar själv för att lära sig mer om allt som har med inredning att göra! Boken är mycket sparsmakad gällande illustrationer och är tryckt i svartvitt med en del detaljer i teal. Jag gillar verkligen konceptet. Frida har satt ord på vad det är som ofta skaver hemma hos folk, varför det skaver och vad man kan göra för att fixa ett skavsårsplåster om det inte går att byta ut den trånga skon.
Boken är indelad i nio kapitel:
Vad trivs du med?
Basprinciper och tumregler
Tankeverktyg för helheten
Färgsättning
Belysning
Stylingknep
Köpråd
Nyckelmått och proportioner
Planera ditt inredningsprojekt
Allra mest givande för mig var kapitlet om belysning. Så många av oss lever i hem med riktigt dålig belysning. Det kan handla om allt från för skarpt ljus till för få ljuskällor. Jag tror att de flesta av oss i de fallen märker att något är fel, men belysning kanske inte är det som prioriteras trots att det påverkar oss så mycket.
Med det sagt har jag kommit till slutet av ”En bok om dagen”. Jag har hållit mig disciplinerad och har gått igenom alla bokhyllor. Jag har insett att det finns en hel del att rensa bort, men det finns annat som saknas. Jag är tacksam över att vi har ett levande hem med många böcker, ett hem där det finns möjlighet att lära sig något nytt även om strömmen går i många veckor. Tack till dig som hängt med på färden! Jag hoppas att du också har inspirerats till att inventera ditt bibliotek. Läs och lär!
Som av en händelse lade min gamla scrapvän upp sin pimpade Kånken just när jag hade suttit och suktat över allt vackert i min ”Pinterest i verkligheten-bok” Svenska broderier. Gissa om jag blev ännu mer sugen på att leta upp nål och tråd?! Apropå Pinterest finns det naturligtvis mängder av inspiration till motiv passande en Kånken just där. Lindas är dock finast.
Det här är en av mina ”Pinterest”-böcker, en av de bästa och vackraste böckerna bland alla i vårt hem. Karin Holmbergs Svenska broderier gavs ut på Bonnier Fakta 2018 och var en present till mig själv efter en tuff tid i livet. Jag har bläddrat i den, läst nästan hela och inspirerats till storverk som fortfarande bara existerar i mitt huvud. Det är är verkligen ett slags ”broderibibel”, en bok som ytterst noggrant och pedagogiskt går igenom allt: historia, materialval, tekniker, förslag på projekt, montering… Instruktionsbilderna är tydliga, bilder på historiska broderier är inspirerande och sedan finns det även sådant som bara är, tja, vackert. En av mina favoritsidor heter ”Hjälp, jag har ingen inspiration!” Den är mycket allmängiltig för kreativa projekt överlag och det uppslag som har fått ett bokmärke.
Ibland blir jag lite bekymrad över att det finns så många hantverk som håller på att falla i glömska. Unesco har en lista på immateriella kulturarv som riskerar att försvinna. Sverige finns inte med på den listan. Varför? ”Den svenska regeringen har hittills valt att inte nominera några traditioner till Unescos lista över immateriella kulturarv, detta för att undvika att värdera olika traditioner.” Du vet, det där med landet brunsås och att det inte finns någon svensk kultur? Okej. Tydligen får inte regeringen uttala sig i frågan, men folk får iallafall själva bidra med vad de tycker tillhör vårt immateriella kulturarv hos Institutet för språk och folkminnen. Där finns det mängder av levande traditioner listade, så även om de inte tillhör någon svensk kultur är det åtminstone svenskar som upprätthåller dem. Därmed måste jag naturligtvis avsluta med Mona Sahlins famösa citat som fortfarande får mig att vilja ropa ”fake news”, trots att hon faktiskt uttalade dessa ord hos turkiska ungdomsförbundet 2002:
Och nu är det dags för mig att plocka den sista boken i detta 22 dagar långa och jätteroliga projekt! Jag återkommer imorgon.
Det goda hatet trumfar alltid ondskan, eller hur var det nu? Jag blev tystad i en grupp för kvinnor på Facebook, skammad för att jag är vit kvinna (detta av en annan vit kvinna som tog på sig att uppfostra mig samtidigt som kvinnan som bett om råd uppskattade mitt inlägg gällande något helt annat än #blacklivesmatter). Identitetspolitik skapar så mycket hat, allt i godhetens namn. Finns det ett offer finns det en förövare. Hur rangordnar man alla offer? Och hur är det med förövarna? Vit heterosexuell man går bort. Fel, fel, fel, potentiell våldtäktsman, alltid förtryckare. Svart kvinna är mer offer än vit kvinna och däremellan kommer asiatisk kvinna, men inte på amerikanska universitet. Där är asiater bortkvoterade för att de är för smarta och därför måste anses vara förtryckare.
Är man av åsikten att kvoteringar leder till ”rättvisa” undrar jag hur det känns att få vara kvinnligt förkläde i en forskningsrapport? Och kommer Josefine Glenmark att bli den nya Thomas G:son i Melodifestivalsammanhang nu när alla bidrag med fler än en upphovsperson måste ha med en kvinna?
Just nu handlar mina studier om godhet och ondska, etik och moral, rätt och fel. Det är så intressant att studera allt från Immanuel Kants till Jonathan Haidts texter. Vi får olika dilemman att förhålla oss till och det finns möjlighet till reflektion på många olika plan. Själv hamnade jag i funderingar runt hur kravaller, sönderslagna butiker, stöldräder och det goda hatet ska göra världen bättre? Är jag ond för att jag inte lägger upp en svart ruta här i bloggen? Jag förstår att jag är privilegierad, men jag vägrar att ta på mig rollen som förtryckare. Jag tror inte på arvssynd. Gör det mig ond? Och om jag presenterar ett narrativ som bygger på statistik istället för känslor och då visar fel, fel, fel fakta, gör det mig ond? Beats me, men det finns säkert någon annan som kan förklara.
Åh! Donna Leon! Död i främmande land, en Kommissarie Brunetti-bok, gavs ut som Månpocket år 2000. Jag har läst oändliga mängder deckare genom åren, bl.a. flera i den här serien. Jag inser dock att jag ligger långt efter. Den senaste i raddan av 29 (!!!) titlar gavs ut i mars i år, så om jag vill komma ikapp har jag mycket att göra. Å andra sidan känner jag nog att den uppgiften skulle bli lite övermäktig. Dessutom har Biblio-appen inte en enda av Donna Leons böcker, så det skulle bli onödigt dyrt.
Bokmärket som trillar ur då jag öppnar boken är lucka 24 från en adventskalender från 2006 som skulle ha gett mig fem kronors rabatt vid köp av en Frödinge julostkaka om jag hade utnyttjat den. Jag gissar att jag såg ett större värde av kupongen som bokmärke och att boken var en julklapp. Vilken detektiv jag är, inte sant? Död i främmande land är full av vackra namn på italienska platser och vissa ord och fraser som läsaren anses kunna förstå utan att kunna läsa en hel bok på italienska. Jag längtar till Italien! Ciao! Jag vill dit nu! Pronto! Dessutom vill jag läsa boken igen, fast jag kommer ihåg ungefär vad som händer. Det kan jag inte säga om alla böcker. Jag kan läsa om en bok utan att ana oråd förrän jag närmar mig upplösningen och kommer ihåg hur boken slutar. Jag vet inte om det tyder på dåligt minne i allmänhet, dålig uppmärksamhet eller bara på att dessa böcker inte är bra nog att kommas ihåg…
Med denna bok väcks tanken på om det är mindre värdefullt att läsa en deckare än en biografi, eller om det är själva läsandet som är viktigt? Jag syftar på studierna som tyder på att bokläsare lever i genomsnitt 23 månader längre än icke-läsare. Att läsa tidningar och magasin funkar okej, men det är just böcker som verkar vara den riktiga dundermedicinen. Bokläsandet bidrar till stressreduktion, hjärncellsgympa och en och annan fundering att ta med sig ut i livet. Eftersom ungdomar läser allt mindre vore det intressant hur detta påverkar dem. De lär ju fylla sina hjärnor med något annat, exempelvis sociala medier, Netflix och digitala spel. Undrar just när man kan mäta resultaten av förändrade vanor? Mitt läsande har minskat p.g.a. uppmärksamhetsproblem, men jag känner verkligen att jag är tillbaka. Jag lyssnar rätt mycket på ljudböcker också, men inser efter mitt bok-projekt att det är skillnad på att läsa och lyssna. Det är lättare att sväva ut i tankarna då man lyssnar på en bok än då man läser. Men det får bli en fundering att ta upp en annan dag!
Ps: Jag beställde fyra böcker genom Adlibris sommarbokskampanj. Jag tycker att det blev ett fint sätt att fira slutet på detta projekt som gett mig så mycket! Visserligen tog jag ut segern lite i förskott, men jag ser det som högst otroligt att jag inte skulle redogöra för bok 21 och 22 efter att ha varit så ihärdig. Här är böckerna:
Maken har pysslat igen! Nu har trädgårdslandet fått en dörr. Eftersom ”Dolly är på smällen” (citat från grannen, Dolly är rådjuret som äter upp allt hon tycker är gott) gissar jag att hon är för tjock för att tränga sig igenom under snedslån. Dessutom ska dörren få nät också vad det lider, plus att en till likadan dörr ska snickras ihop.
Maken är mest nöjd med grindklinkan. Den är perfekt positionerad och stängs med ett mjukt klick. Snyggt och lätt att hantera med bara en hand. Det gillar jag!
Här går det undan! Tre böcker kvar och det känns som att tiden bokstavligen har galopperat de senaste veckorna. Det hade känts konstigt om inte någon av böckerna hade handlat om sådant som står nära mitt planttantshjärta, så jag blev extra glad över detta färgglada konstverk. Cecilia Wingårds Luktärt är utgiven av Blomstersafari, Cecilias eget bolag, 2018. Jag blev tipsad om henne av min syster. I juli håller Cecilia Wingård varje år en luktärtssafari och i år planerar jag att åka ner till Skåne för att njuta av luktärter som med all sannolikhet är synnerligen inspirerande.
Böcker som Luktärt är mina favoriter. Tänk att ha ett riktigt vackert och taktilt omslag med ett innehåll att komma tillbaka till om och om och om igen! Jag köpte boken i samband med att jag köpte luktärtsfröer i våras och har inte riktigt tagit mig tid att fördjupa mig i den förrän nu. Snabbkursen för luktärtsodlaren längst bak i boken har jag dock återkommit till flera gånger. Jag hörsammade inte rådet att gödsla riktigt mycket vid utplanteringen eftersom mitt gödsel är uppblandat med kutterspån (inte rekommenderat för luktärter). Det gjorde att jag fick mitt vanliga ”åh nej, nu är det kört”-ont-i-magen som jag så ofta får då det gäller odling. Alltså, jag inser att det är omöjligt att göra exakt rätt exakt hela tiden och att jag måste släppa på perfektionen om det ska vara roligt. Jag följde dock instruktionerna gällande sådden till punkt och pricka och kan konstatera att jag sannolikt därför lyckades mycket bra med det momentet. Imorgon ska jag gödsla alla mina luktisar med nässelvatten, så får vi se om de inte blir lite glada ändå.
Tillbaka till boken. Den är verkligen vacker och inbjudande! Fotografierna är ljuvliga, liksom Hanna Wendelbos mandalor. Texterna flyter lätt och det finns massor av information som känns viktig och nyttig. Jag hittar faktiskt bara ett enda fel i min snabb-djup-genomgång av Luktärt – ett dåligt utfört Photoshoparbete på insidan av pärmen. Nu ska jag så klart inte fokusera på det. Jag har en känsla av att denna bok kommer att vara en pärla som får följa med mig under många år. Jag är redan sugen på att utöka mitt bestånd av arter. Det mest revolutionerande jag fått lära mig såhär långt är att luktärtsfrön håller i eviga tider i frysen. Bara en sån sak! Vi får väl se om luktärterna blir en kortvarig passion, eller om intresset kommer att fördjupas med tiden.
Vi människor har lätt för att bedöma sådana som inte tycker likadant som vi själva som ”dumma”, ”idioter”, ”oupplysta” o.s.v. Vill du på riktigt försöka förstå hur de tänker uppmanar jag dig till en snabbkurs i ”The Righteous Mind”.
Här kommer delar av min ungdoms uppvaknande. När vi bodde i Palo Alto hyrde vi rum av en då relativt nyskild kvinna och hennes tonårige son. Vi bodde i ett härligt sovrum med glasdörrar direkt ut till trädgården, eget badrum och en bokhylla full med böcker. Bokhyllan innehöll allt från de äldre döttrarnas tonårsböcker och studielitteratur till ex-makens böcker som hade blivit kvar då han flyttade. Og Mandinos University of Success var en av dessa böcker. Boken består av femtio kapitel och jag läste ett kapitel om dagen ungefär och kände mig peppad till att utföra stordåd då jag kommit igenom den.
Det här är definitivt en självhjälpsklassiker med många kloka citat från män(niskor) som är kända för sina framgångsrika liv och leverne. Det är också dravel för individualister som tror att de kan påverka allt i livet om de bara ändrar det här, och det här, och det här, och det här… Ja, du vet. Lyckas jag inte är det bara för att jag inte har ändrat mig tillräckligt mycket och lyckas jag är det bara för att jag varit så himla bra. Typ ”du är din egen lyckas smed”. Ja, till viss del är det definitivt så, men som du vet är livet otroligt komplext och bistår med en massa bidragande faktorer till hur lyckliga vi upplever oss vara. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.” Eller hur? (Sagt med en viss dos av sarkasm.) Och vad händer om vi strävar efter att vara så lyckliga hela tiden? Om vi inte BLIR lyckliga av att följa alla dessa självhjälpsråd, bidrar känslan av misslyckande till att vi mår sämre istället för bättre?
En sak som jag faktiskt tog med mig och har kommit tillbaka till några gånger är de sex frågor man kan utgå ifrån då man står inför ett stort projekt och inte riktigt vet om man ska satsa eller inte.
*Vad vill jag uppnå? *Varför tror jag att det jag vill göra är möjligt? *Vad får mig att tro att det kan vara omöjligt? *Vad har jag att vinna? Eller förlora? *Kommer faktorer som ålder, kraft eller hälsa ha betydelse för hur det går, och skulle jag kunna få några dåliga fysiska biverkningar av att kämpa mig igenom denna idé/projekt/vad-det-nu-är? *Skulle jag kunna använda min tid, ansträngningar och energi på ett bättre sätt om jag satsar på något annat?
Jag är inte längre 24 år och ser på texterna i boken utifrån ett helt annat perspektiv idag än jag gjorde då. Jag kan förstår hur det kom sig att University of Success talade till mig då jag läste den första gången och jag kan tänka mig att det skulle vara roligt att ha som projekt att läsa ett kapitel i veckan under ett år. Det finns många spännande frågeställningar som skulle bli bra hjärngympa. Som ett gäng hjärngympapass tror jag alltså att boken håller, men inte som en Gör det själv-manual.
